Blivande fruar 2014

Jag sitter som bäst och försöker hitta klänningen som jag har i huvudet. Såg en bild i en tidning och insåg att DEN var MIN. Sedan återstår bara detaljen att faktiskt hitta den och ha råd med den 

I övrigt har vi inte kommit någonstans längre än tidigare. Vi hade förlovningsfest förra helgen och våra familjer träffades, och det var superlyckat! Våra far- och morföräldrar klickade direkt. Min mamma har fått veta bröllopsdatum, i övrigt är det hemligt. För att min sambo vill det, jag kan ha råkat berätta för de som orkar lyssna på mig när jag börjar mala på om bröllop  

Jag fick plötsligt panik idag, utan att riktigt veta varför. För snart två veckor sedan hade vi förlovningsfest för våra närmaste familjer, så de fick träffas och bekanta sig. Det var superlyckat och jag hade helst avslöjat vårt planerade datum då, men min sambo tyckte vi skulle vänta. Förmodligen eftersom våra arbetssituationer är väldigt osäkra just nu, och om ekonomin kniper är det lättare att inte skicka ut inbjudningar istället för att behöva förklara för alla vad som gått fel. 

Hur som helst träffade jag en kompis förra helgen och vi började prata lite om bröllop eftersom hon och hennes kille varit förlovade länge och planerat bröllop som inte blivit av än. Det var på något vis det samtalet som startade min panik lite. Hon började fråga vad vi hade klart, om jag tittat på klänning och allt sådant. Och det har jag inte. Det enda vi gjort är att boka lokal och så har jag pratat med den i stan som koordinerar vigselförättarna. Jag har inte börjat på något annat, förutom att jag tänker så det knakar mest hela tiden.  

Min mamma och min syster är vansinnigt peppade över det förestående bröllopet, men det är ingen av dem som på något vis pressar mig. De kommer med små idéer, böcker och sådant, men inte mer. Förstår inte varför jag blev så stressad. Det är 16 månader kvar, och mycket hinner hända på den tiden.  

Jag vet att jag överreagerade, men så fort någon börjar prata med mig om bröllop utan att jag tagit initiativet till det så får jag panik. I mitt förra förhållande försökte hans föräldrar stressa oss (mig) till att ordna bröllop. Det är väl lite det som spökar fortfarande. Jag trodde att min sambos föräldrar skulle försöka bromsa oss nu, men vi kanske är så pass gamla att det är okej  (De är däremot inte gifta, och svärfar berättar varje gång vi hälsar på hur många par byxor han slitit ut knäna på när han försökt fria. Svärmor bara himlar med ögonen och går därifrån då. Jag tycker det är supermysigt, och vi kanske inspirerar dem att gifta sig, vad vet man!)

Jag har också tänkt ha det här året som någon form av referenspunkt för hur det kommer se ut nästa år. Första tanken var att vi skulle gifta oss i maj, men i Umeå har snön förmodligen knappt försvunnit då. Så det blev augusti istället  
Sedan jag skrev och hade panik har dessutom många saker fallit på plats. Vi har helt plötsligt en kock, och jag har insett att det inte behöver vara så vansinnigt piffigt på min bröllopsdag. Jag är inte överförtjust att stå i centrum, så att ha allt enkelt och kanske lite mer elegant blir min linje.
Jag utpressade min sambo till att avsätta en kväll någon dag nu i veckan för att prata om bröllop, och han protesterade inte. Planen var från början att vi skulle hjälpas åt, sedan började jag logga in här och då var det klippt  

Jag tror inte vi kommer skicka ut några Save the Dates heller. Våra närmaste vet redan datum, och alla utom några få bor inom sådant avstånd att de inte behöver boka biljetter utan kan ta bilen och vara framme på någon timme. 

Mitt största problem just nu är dock att min sambos bästa vän och hans tjej förlovade sig ett halvår innan oss och är i giftastagen också. Så det känns som att vi borde kolla med dem så vi inte har bokat samma datum när det börjar närma sig. Vi får bjuda över dem på fika någon kväll, då löser det sig  

Jag var på ett bröllop för några år sedan då en kompis gifte sig med en metalsångare. De hade Imperial March som utgångsmusik, och det var helt galet passande! När jag berättade det för min sambo satt han bokstavligt talat och hoppade i soffan och ville göra samma sak. Men jag tror intromusiken passar bättre om man inte är sångare i ett dödsmetall-band  Jag har tagit lite paus i själva planerandet och börjat prata med min syster och min kusin (höger och vänster hjärnhalva ska jag börja kalla dem för) om allt som jag grubblar över som min sambo tycker är alldeles för tidigt att tänka på men som jag inte kan få ur huvudet. 
I söndags provade vi klänningar, syrran tyckte jag skulle köpa några stycken av dem för att de passade, sedan förklarade jag vad jag var ute efter och de höll med om att vi skulle prova fler. Nu vet jag i alla fall vad jag passar i och glädjer mig över att mina breda höfter inte ser särskilt breda ut alls i brudklänning <3 

Åh, han har allt det framför sig! Jag tror att knepet är att inte översälja det innan ni ser filmerna. Om förväntningarna är skyhöga är det inte säkert att han blir lika såld som dig. 
Jag är så galet tacksam över att jag har en karl som är lika nördig som mig. När jag låg hemma och var sjuk får någon månad sedan sträcksåg jag Sagan om Ringen-filmerna. Det hördes tydligen lika mycket från mig som från tv:n avslöjade min sambo. Om jag fick ge fritt utlopp åt min nördighet skulle det antingen vara Sagan om Ringen-tema med Frodo som vigselförättare (herregodegud, jag får gåshud vid blotta tanken) eller Futurama, världens nördigaste tv-serie.

Vi funderade lite på vilka vi ville bjuda, sedan kollade vi på lokaler i den storleken. Centralt ville vi också ha. Då hittade vi en som kändes ganska lagom och mysig, och den har plats för lite fler än vad vi hade på vår superpreliminära lista. 
Det som egentligen avgör storlek på lokal är hur många ni är. Ska ni bjuda hela släkten och alla vänner? Eller bara närmaste familjen? Blir ni 150 eller 20 personer? Vi räknade utifrån våra premisser, kom fram till att vi blir max 70, hittade en lokal med plats för 80 sittande gäster, 90 om man minglar. Det tyckte vi var spot on. Och blir vi färre så får vi helt enkelt mer utrymme att vimsa runt på  

Ja, det syns skillnad. Jag har vitguld i min förlovningsring och en silverring jag fått av min mamma på andra handen. Om jag håller dem bredvid varandra märks det att de är olika färg. Silverringen är vitare, på något sätt. Titan är mycket gråare och platina har jag ingen erfarenhet av  
Dessutom finns det ju ringar som har två sorters guld, typ som de första ringarna här: http://www.guldhuset.se/forlovningsring-vigselring/schalins-europa 
Det kan vara ett alternativ om du vill blanda utan att det ser konstigt ut.

Tackar  

Om man ser skillnad på silver och vitguld beror nog lite på hur noggrann man är. Min sambo skulle förmodligen tycka att de var samma nyans, men jag tycker det är stoooor skillnad. Jag passar inte i gult guld, men älskar silver, så vi valde mellan vitguld och silver. Eftersom jag varit förlovad en gång tidigare kändes det helt fantastiskt dumt att ha silver (andraplats, silver, hahaha, inte okej). Min sambo är ju det bästa som hänt mig. Dessutom använder han också bara silversmycken, så det passade så bra för oss båda.

Vi har likadana släta förlovningsringar i vitt guld, med texten "Ad infinitum" och namnet. Vigselringar har vi inte funderat så mycket på, men jag tycker det är så fint med killar som har två ringar! Jag ska gå till en guldsmed och göra en liknande variant som förlovningsringen fast med några rubiner i en rad. 
Min sambo får eventuellt två likadana släta vita ringar om han inte har andra åsikter i frågan

Jag skulle vilja fortsätta på det inslagna temat och ha något på latin i vigselringen också, men jag vet inte riktigt vad. Det känns lite cheesy att ha "Amor vincit omnia", men samtidigt har det varit ord som följt oss genom förhållandet när livet varit tungt och jobbigt.