Det höll inte, men jag är glad ändå!
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2012-07-06 09:53Jag gifte mig 7/8 2010 med min "high-school sweetheart".
Vi hade då varit tillsammans sen 2002, vi fick en underbar son 2003 och kämpade oss igenom hela den tiden med dålig ekonomi och bråken om pengar som hör därtill! Men i det stora hela egentligen ett väldigt tråkigt förhållande.
För mig som hela tiden har känt att det här är HAN med stor H, ingen tvekan om saken så var jag beredd på att det här är så det kommer att vara, så jag sköt undan mina tvivel under många många år. De va inte många, men de fanns.
Jag ville gifta mig med honom, och det ville väl han också, men eftersom vi inte hade så gott om pengar så sköts det fram på obestämd framtid. Och tillslut slutade jag att fråga om det skulle bli av.
Men när vi hade varit tillsammans i ca 8 år så frågade jag på riktigt!
Jag friade till honom (inte något spec. utförande utan frågade bara), och han sa ja. Jag blev överlycklig och sa att NU måste vi sätta ett datum, och börja spara.
Jag började planera och försökte hålla nere kostnaderna till så lite som möjligt.
Han var aldrig intresserad av att hjälpa till, eller ville inte ens veta vad jag planerade, utan lät mig hålla på.
Jag blev ju så klart ledsen över det, men fortsätte.
Mitt i all planering så fick jag ett besked från min läkare att om jag inte gick ner i vikt så skulle jag, om jag hade otur, utveckla typ 2 diabetes. Men hur skulle jag göra då? Jag som försökt och försökt med viktväktarna, LCHF och allt annat som man kan göra (dock inte gym, för det var inte ett allternativ, jag mådde bara dåligare psykiskt av att vara på gym).
När jag senare kom tillbaka till samma läkare så frågade han om jag skulle vara intresserad av en Gastric By Pass.
Min första tanke var: "Men så stor är jag väl ändå inte!" Det är ju bara riktigt stora människor som får en sån operation, sa jag till läkaren.
Då berättade han att jag skulle kunna vara en kandidat eftersom jag ev kan få diabetes, och att mitt BMI låg på ca 37 vid den tidpunkten (normalt ska BMI ligga mellan 18-20 om jag inte minns fel).
Jaha, tänkte jag. Ja men skicka in en remiss så får vi väl se. (trodde verkligen inte på att jag skulle få det) Ett halvår, 16/8 2010, senare låg jag på operationsbordet.
En vecka efter att vi gift oss. Och jag var överlycklig eftersom jag hade min underbara man och min underbara son som stöd.
Ca ett halvår senare hade jag gått ner ca 30 kg, och skulle till en av mina bästa vänner på tjejfest.
Vi satt hemma hos henne och drack vin och hade jättekul, och vi gick ner till vår lokalkrog för att träffa några andra vänner.
Där sitter en kille som inte riktigt verkar kunna sluta stirra på mig, och till en början blev jag obekväm, men det slutade med att jag satt och pratade med honom hela kvällen.
Han var jättetrevlig och vi hade jättekul ihop.
Då började min hjärna och mitt hjärta att fundera....
Om jag kan sitta och prata med den här killen och inte tänka på min man vid ETT enda tillfälle, och bara önska att han skulle följa med på vår efterfest som vi hade pratat om att vi skulle till (hos samma tjej som vi började vår kväll hos).
För jag ville inget hellre än att fortsätta vår trevliga kväll.
Mina vänner tittade lite konstigt på mig under kvällen, men jag brydde mig verkligen inte, för jag pratade ju bara med en trevlig kille.
Väl på efterfesten så fortsatte vi vårt samtal och vi hamnade bara närmare och närmare varandra.
Det här satte igång lite tankar och gjorde att jag tog lite avstånd från honom.
Och han blev ju så klart lite fundersam, men jag hade tidigt berättat att jag var gift. Så det visste han ju redan!
Inget hände mer mellan oss den kvällen. Och vi hade inte sagt att vi skulle höras mer. Men jag kunde inte släppa honom.
Jag visste att en gemensam killkompis bodde hos honom vid det tillfället så jag letade på hans Facebook sida efter honom och skickade en vänförfrågan...med blandade känslor.
Han svarade på den sent dagen efter och vi satt uppe hela natten och chattade.
Då kom de där jobbiga tankarna och känslorna och tvivlen tillbaka.
Varför sitter jag och chattar med den här killen när min MAN ligger i sovrummet och sover??
Jag älskar min man....eller?
Då kom de där tvivlen från tidigare år tillbaka och jag började verkligen känna efter hur jag egentligen kände för min man.
Jag träffade inte den andra killen igen på ett par dagar och känslorna för min man började bli mer och mer tydliga!
Om jag kan känna så här starkt för en kille som jag inte känner och inte ens känna mig otrogen när jag tänker på den killen, då måste det väl vara något fel??
De kommande dagarna var jag väldigt fundersam över hur jag skulle göra, skulle jag stanna eller skulle jag gå?
Ha min son på halvtid?
Skulle jag bli lyckligare om jag skillde mig?
Hur kan jag leva med en man som jag inte älskar? För det var precis det jag kom fram till. Jag älskade inte honom på det sättet längre.
Men eftersom jag egentligen redan visste vad jag kände så var beslutet redan taget!
Så ca 1 vecka efter den där festen så satte jag mig ner med min man och pratade med honom. Jag förklarade för honom vad jag kände, att jag inte älskar honom på ett sätt som en fru ska göra, och att det är inte rätt mot varken honom eller mig att vi fortsätter leva i ett sånt förhållande, när vi båda förtjänar att vara lyckliga och få känna oss speciella med den vi lever med.
Han blev ju så klart jätteledsen och grät. Men han visste vad jag menade och berättade för mig att han själv har haft de funderingarna ett tag. Och även innan bröllopet. Men sen varför han inte ville göra slut vet jag fortfarande inte!
Jag vet bara att efter den dagen så levde vi inte längre med varandra. Och jag var lycklig för en gångs skull på VÄLDIGT länge!!
Jag kände mig fri, jag kände mig säker på vad jag ville med mitt liv. Ja, det blev kämpigt ekonomiskt, och det var jättesvårt att inte ha min son på heltid något mer.
Men allt det vägdes upp av att jag mådde så underbart bra.
Och det var först efter att jag pratat med mitt ex om skillsmässan som jag vågade prata med den där killen igen. :)
Vill ni fråga, kommentera osv så varsågod!
Och jag vet att det finns folk med åsikter om allt det här...säg vad ni tycker, alla har rätt till sin åsikt.
Men det här är min historia och jag har gjort mina val. Och som sagt så är jag lycklig idag.
Sen vill jag bara påpeka också att det här är den KORTA versionen. Så om ni undrar över något så som sagt skriv en rad :)
