• Anonym (känslig själ)

    En månad kvar och jag katastroftänker...

    Jag har haft det lite jobbigt det senaste året pga olika saker, bl.a. problem med underlivet som jag äter medicin för nu. Vet inte om det är medicinen som påverkar mig negativt men jag känner mig låg, nedstämd och lättirriterad. Vi gifter oss om en månad och jag har sedan förra veckan börjat katastroftänka. Jag oroar mig för att min blivande ska lämna mig, att han inte älskar mig på riktigt eller att vi inte passar ihop egentligen men att jag bara inte har förstått det ännu. Vi har också bråkat en hel del på sistone, vilket har varit jättejobbigt. Vi är båda ledsna över att vi inte kan ha så mycket sex och jag har fått se mindre smickrande sidor av min blivande och han detsamma av mig. Jag brukar vara lugn som en filbunke med honom och litar på att han älskar mig men med de senaste veckornas bråk har jag nu en liten klump i magen av oro. Det borde vara den lyckligaste tiden i mitt liv men jag känner bara att saker och ting är jobbiga ju närmare bröllopsdagen vi kommer. Att jag närsomhelst kommer få mitt livs största psykiska smocka då han inser att jag inte är den han vill vara med. Han har inte sagt något i den stilen, alls. Däremot har han blivit arg/sur/trött på mig för att jag har starkare temprament än han har och ibland tänder till på småsaker. 

    Jag vill verkligen gifta mig med honom, för mig är han den finaste som finns. Jag har blivit "lurad" i ett tidigare förhållande och det här är min akilleshäl; att jag är rädd för att bli övergiven och jag försöker "klura ut" och skadebegränsa innan det händer hemska saker. Men ju mer jag funderar på det desto större grop gräver jag åt mig själv. 

    Har någon av er upplevt nåt liknande och har tips om hur jag kommer förbi detta? Tack snälla.  

  • Svar på tråden En månad kvar och jag katastroftänker...
  • Anonym (en till)

    Jag kan inte komma med råd. Har liknande funderingar och rädslor! Älskar min blivande men är rädd hela tiden! Att saker i planeringen inte gått som smort har inte hjälpt direkt. Känner att det hade varit skönare att åka bort någonstans och gifta oss bara vi två. Kanske jag hade sluppit fundera och oroa mig så mycket och bara kunnat njuta.

  • Anonym (ytterligare en)

    Jodå, jag känner lite likadant! Efter diskussioner med M2Bs familj (som verkar tro dom har rätt att göra vad dom vill) och bröllop om lite mindre än två månader så e jag jätterädd att han ska kommer på att han inte vill ha mig längre. Nu hör det säkert till saken att jag blev arbetslös för ett litet tag sen vilket gör att jag hela tiden går och tänker på allt negativt och väldigt lite positivt.


    Oron blir inte lättare av att M2B inte fixar det han ska fixa till bröllopet! Skjuter han på det av en anledning eller inte liksom!! Men visst, han skjuter iofs på saker annars också, lite som karlar kan göra ;)


     

  • Anonym (ytterligare en)

    Känner precis som ovan glömde jag skriva, hade bara velat strunta i all planering pga av allt kaos som blivit och bara åka iväg och gifta oss vi två! Ingen annan....

  • Anonym (Stressad)

    TS, jag ska inte säga att jag känner precis som du gör, men jag känner igen en hel del av det och hoppas att jag kan komma med lite råd.

    Jag har haft ett förskräckligt humör sista tiden. Jag har varit sååå stressad för mina tusen projekt jag har igång och känt mig maktlös, och humörsvängningar är just ett klassiskt symptom på stress. Jag har varit sur, och då har min m2b distanserat sig. Vi har båda två gått och oroat oss för saker på var sin kant. MEN, vi har pratat om det. Jag har talat om när jag känt mig överkörd. Jag har talat om att jag vill att vi pratar med varandra när det är något istället för att hålla på hemligheter. Jag har förklarat hur jag mår. OCH, viktigast av allt, jag har bett om ursäkt för mitt beteende när jag varit snäsig! När jag har vetat med mig att jag varit en surkärring så har jag gått till honom en stund senare, när jag mår bättre, och sagt förlåt. Våga säg förlåt och våga öppna dig för din m2b, det är mina bästa tips.

  • Anonym (Vi är många)

    Jag känner också så, att jag önskar att vi åkt bort och gift oss... Sluppit all denna oro. Men nu står vi här ca 3 veckor kvar.. Det är väl bara att ge gärnet och hoppas på en utomordentlig semester i vinter. Önskar fler hade förstått att detta är våran viktigaste dag och kunde hjälpa oss. Men folk verkar ha fullt upp med sitt. 

    Jag är faktiskt sjukskriven nu till efter bröllopet vilket kom som en lättnad då jag har varit hyper stressad. Denna vecka har gått jättebra men nu är jag snart där igen :(

    Men vi får väl försöka tänka positivt tjejer!!  

  • Anonym (pling)

    Jag har haft lätta sådana tankar med; att tänk om han kommer på att han inte vill. Men vi har barn ihop så det är lite sent att tänka på det nu :P 

    Jag tror att de flesta tänker mer eller mindre kring det som du tänker på. Sen kan jag bara säga - vänta tills ni får barn. Om ni inte klarar av den här situationen så kanske det var lika så bra. För livet bjuder på många fler som denna!
    Speciellt som sagt efter att man fått barn, då har man inte sexat på ett bra tag och även om man har det så är det inte särskilt bra under graviditeten. Sen följer en period då man inte får och inte vill sexa. I kombination med att man den tiden man inte har barnet på sig vill vara ifred och inte ha en karl på sig.

    I samma stund som man får barn så inser man varenda liten skillnad i hur man är uppfostrade, hur familjen umgås, vem svärmor egentligen är...
    Plötsligt står mannen där och är neandertalare och man undrar var i hela friden ens vackra man tagit vägen. Vad hände med jämställdhet och uppskattning?

    Trött, trött, trött och ingen ork - allt blir missförstånd och så lite mera svärmor på det.
    Som sagt, så här är det. Om det inte varit det redan så blir det det.

    I nöd och lust.
    Det finns en anledning till att det heter så. 

  • Anonym (pling)

    (och nu ska jag väl flika in att man ÄR LYCKLIG ändå. Barn är det bästa som händer en och man får såå många fina underbara minnen ihop. Det tar ungefär ett år att landa i föräldrarollerna, lära sig handskas med övrig familj och varandras trötthet, men sen planar man ut i något som är långt bättre än någonting någonsin varit förut. Det ÄR värt det!)

  • Anonym (känslig själ)

    Tack för alla fina inlägg! Visste väl att det inte bara var jag som ibland tänker så. Vi har pratat sen jag startade tråden och nu känns det bra. Vi jobbar tillsammans och har roligt ihop. Sexet kommer när det kommer. 

    Till er som känner er lite skraja så vill jag bara uppmana er att hålla huvudet högt och tro mer på er själva. Ni är, liksom jag värda allt fint och vackert som kommer i er väg! Sug åt er! Kramar.  

  • Paris 111202
    Anonym (pling) skrev 2012-05-27 21:08:58 följande:
    Sen kan jag bara säga - vänta tills ni får barn. Om ni inte klarar av den här situationen så kanske det var lika så bra. För livet bjuder på många fler som denna! Speciellt som sagt efter att man fått barn, då har man inte sexat på ett bra tag och även om man har det så är det inte särskilt bra under graviditeten. Sen följer en period då man inte får och inte vill sexa. I kombination med att man den tiden man inte har barnet på sig vill vara ifred och inte ha en karl på sig.

    I samma stund som man får barn så inser man varenda liten skillnad i hur man är uppfostrade, hur familjen umgås, vem svärmor egentligen är...
    Plötsligt står mannen där och är neandertalare och man undrar var i hela friden ens vackra man tagit vägen. Vad hände med jämställdhet och uppskattning?

    Trött, trött, trött och ingen ork - allt blir missförstånd och så lite mera svärmor på det.

    Klockrent beskrivet, tack för dagens skratt, haha! Så skönt med någon som säger sanningen, jag är så less på alla som alltid beskrivet allt som så ljuvligt och perfekt! Håller också med om att det är värt det, men man ska inte sticka under stol med att det är en prövning också! Och som ni alla säger- prata om det och säg förlåt ibland! =) Kul att höra att det löst sig för dig TS, och lycka till med den stora dagen!


     

  • filibustern

    stress inför bröllopet kan göra mycket, jag och min fästman bråkade en hel del för inte så längesen, och mycket berodde på (kan jag tro) att jag hade lite stressigt och en press på mig själv med skolan och så.. så jag blev väldigt lättirriterad och tog ut det på min älskling... men nu har det lugnat ner sig nu när jag har min lilla semester. :) 

  • Anonym

    Kan ju säga att det är samma här - man känner sig lite lätt orolig.

    Jag har dock inget lätt humör annars heller, har väldigt hett temperament, så jag är inte så orolig över att han ska lämna mig för att vi bråkar. Vi bråkar, vi blir sams. Att bråka är en del av att ha ett förhållande. Vi har lärt oss att bråka mer konstruktivt dock, så för det mesta så är "bråket" över på 5 minuter, men sedan kan vi sitta och disskutera och argumentera fram och tillbaka i 1-2 timmar till.

    Jag är mer orolig över att vi inte bråkat så mycket på sistone. Det är lite som lugnet före stormen. Jag säger ju precis hur jag tänker, tycker och känner, men han kan gå och tycka ibland att han kan vara en större människa och släppa något som jag gjort, eller han tycker jag gjort. Man kan ju inte bättra sig eller säga förlåt om man inte vet vad man har gjort.

    T.ex. hade vi ett väldigt stort bråk för 3 veckor sen. Jag frågade om det var ok att jag bjöd en viss person, som inte är släkting - för att någon till från min sida tackat nej. Vi har egentligen bestämt att inte bjuda vänner, men jag hade redan innan flera från min sida som inte var släktingar, och flera av mina släktingar är ju mycker mer avlägsna släktingar än de från hans sida. Iaf, så blev min m2b rasande  - han fick ju inte bjuda in sina vänner, och nu skulle jag bjuda in den personen som är mer avlägsen än vännerna är!
    Vi hade dock pratat genom det där med vänner och jag sa att han måste fatta ett beslut själv (de umgås i ett "gäng", och av flera anledningar så vill han inte bjuda in en person  - så därför hade han tyckt att det skulle bli konstigt att bjuda in de andra - för han vill ändå inte bli ovän med den personen) - fast nu var det jag som fick skulden ändå. Jag blev ju också förbannad, för att han har ju tydligen gått och tänkt på det i någon månad men inte sagt nåt!!!! Fast jag gjorde det enkelt för han, jag sa att  vi har bestämt tillsammans att vi har råd med att bjuda 65 pers. Just nu så kommer 24 från min sida, det skulle varit ca 10 ifall jag bjöd bara släktingar. Gör vad fan du vill med resten av platserna. Gör inte dig nåt att du ska bjuda nästan hälften mer än vad jag får - go for it.
    Han bad om ursäkt. Vi löste det. Men som sagt, irriterande att han inte kunde öppna munnen tidigare!

Svar på tråden En månad kvar och jag katastroftänker...