Min barnlängtan håller på att knäcka vårt förhållande

Mitt råd är att ha tålamod. Han verkar vilja ha barn inom en snar framtid =). Tjata inte om det utan låt honom komma till dig när han känner sig redo. Om han fortfanade inte vill det om något år får du ta en seriös snack med honom. Var glad för det du har istället =). Du har hittat kärleken och ska snart gifta dig. Se fram emot det =).

För min pojkvän tog det ett år innan han kände sig redo att ha barn från att jag ville ha det. Men jag sa bara hur jag kände och sen tjatade jag inget mer om det. Nu har vi snart försökt att få barn i ett år utan att lyckats =(. Vi ska gifta oss om några månader och sen ska vi söka hjälp. Jag ville också ha barn innan 30 men nu verkar det inte bli så. Livet är full av överaskningar och allting går inte att planera som man vill. Jag är ändå glad att jag har min pojkvän fast än om vi inte skulle få barn finns det ingen annan jag vill dela mitt liv med =).

Hoppas det ordnar sig för dig. Låt inte det här förstöra förhållandet och njut och se fram emot bröllopet (denna tid kommer inte tillbaka). Barn det kommer i framtiden =).  

Förstår vad du menar! I mitt fall är både jag och min man väldigt barnkära och skulle gärna blivit gravida igår. Har länge gått och tänkt att det inte passar just nu, men så fort vi tog beslutet att "nu är det dags" blir jag deprimerad så fort någon i min omgivning talat om att de ska ha barn. Vi har inte försökt speciellt länge och jag vet att det tar tid, men vill ha barn nu!

Förstår inte vad du menar med att du kommer vara gammal om ett år? Vad är det för larv? Är det då du fyller 30, eller? Kan det vara så att du utöver babylängtan även har drabbats av lite ålders- och livsnojja och sneglar för mycket på hur alla andra gör runt omkring er? Strunta i vad alla andra gör och ta det lite lugnt istället. Det är en del av livet att inte få det man vill precis när man vill det - även om man verkligen, verkligen vill ha nåt. Och jag kan berätta för dig att livet tar inte slut efter 30 - det är då det roliga börjar! 

Här är en till där våra viljor har kolliderat.

Jag vill ha barn.

Han är inte redo.

Jag kan acceptera att han inte är redo. Jag tänker då inte tvinga honom. Jag vill ha barn med någon som vill ha barn. Det som gör mig förbannad är att han säger att han vill ha barn. Att vi ska börja försöka nu. Men sen fegar han alltid ur.Nä, vi väntar en månad till...

Va fan? Varför ska jag sätta mitt liv på paus bara för att han inte kan bestämma sig för vilken månad han vill börja försöka?

För det är det jag gör. Jag står ut med ett skitjobb bara för sgi:n.

Jag pendlar en jävla timme varje dag bara för sgi:n.

Jag sparar mer än halva lönen för att vi ska ha pengar sen.

Jag har sådan jävla lust att bara skita i det. Han hade sin chans. Nu får han fan vänta tills jag fått ordning på mitt yrkes liv. Grejen är att det kommer antagligen dröja flera år och det kommer vara mycket svårare för mig att vara gravid och barnledig sen.

Jag är så jävla sur just nu, därför är jag förbannat trångsynt. Behövde bara skriva av mig lite.

Jag resperkterar hans önskan, hans oro och rädsla.

Då får fan han respektera att jag inte har tid att föda barn åt honom när han vill.