så ledsen och arg

Inser redan nu att detta inlägget kommer bli långt. Skall ändå försöka hålla det kort.

Det är nu över 5 år sedan jag bröt kontakten totalt med min biologiska mor. Jag har inget med henne att göra, de enda gångerna då vi möts är om vi båda är bjudna till någon av mina syskon. Mina barn har ingen aning om vem hon är.

För snart 12 år sedan drog jag ner kontakten med min biologiska far till typ botten. Dock har vi bott i samma by under flertalet av dessa år, så helt kan man ju inte säga att jag bröt kontakten. Nu har han dock flyttat. Även här att senariet det samma, mina barn har ingen aning om vem han är. Om han ringer så presenterar han sig med sitt namn och inte som morfar.

För 8 år sedan träffades jag min sambo och vårt förhållande blev alvarligt ganska fort då jag blev gravid tidigt i förhållandet. han har en helt underbar familj på nästan alla sätt och vis.

På grund av mina hemförhållanden blev jag av socialen placerad i ett hem och genom detta hemmet har jag träffat en kvinna som jag idag kallar min mamma. Vi är precis som mor och dotter, vi har olika åsikter och bråkar och blir sams. Hennes son har också accepterat mig som sin syster, och för mig är han min bror.

Jag har också en man i mitt liv som jag kallar pappa, han har funnits i mitt liv i stort sätt hela mitt liv.

Över till mitt problem.

Mina svärföräldrar har alltid haft svårt att acceptera mina "nya" föräldrar, och då särskillt min mamma. Men det är mest min svärmor som utåt har haft lite svårt för henne. Svärfar har inte gett de vibbarna. Men för ett par dagar sedan talade min mamma om att hon har tittat på ett hus som ligger i den by där vi bor, och jag är jätteglad för det. Vi skall i veckan åka och titta på det. Jag pratade med mina svärföräldrar om huset, då det kanske visste något om det. När jag säger att mamma är intresserad av det så säger han "jaha, din kompis i stan!" Jag trodde jag skulle smälla av. Visst hon är min kompis, men hon är först och främst min mamma. Mina barn kallar henne mormor och det är vad hon är för dem.

Det vore helt underbart om hon flyttade hit. Inte bara för min skulle utan även för barnen. Just nu är vi helt beroende av mina svärföräldrar när det kommer till hjälp med barnen och körningar (mitt körkort är indraget på grund av sjukdom). Jag fick en känsla att mina svärföräldrar gick i försvarsställning när de insåg att hon kanske skulle komma närmare. Att de kanske skulle mista platsen som favoriter hos barnen, vilket jag aldrig tror att de kommer att göra. Men jag fick den känslan.

Jag blir så ledsen och arg när de så öppet vägrar att acceptera min mamma. Snart tror jag att jag kommer explodera nästa gång de kommer med en sådan komentar (detta var inte den första).

Ville igentligen bara skriva av mig!