Problem med sexlivet

Jag tycker att ni ska gå till en parterapeut omgående och prata om det, hur NI vill lösa det. Folk kanske kan komma med tips men det tror jag är det bästa, och att det nog är bäst att göra det nu och inte sen.

Jag känner nästan igen mig lite i det här.. Kankse inte lika allvarligt.
Men jag har egentligen aldrig haft så stor sexlust, det har gått i perioder typ.
I mitt förra förhållande var det som värst. Jag hade verkligen ALDRIG lust, medans min kille då ville heela tiden. Han tjata å tjata å vissa gånger ställde man upp för att få tyst på han. Men många gånger sa man ifrån. Jag tyckte det va sjukt jobbigt! Det va jobbigt å inte vilja, man kände sej på nåt sätt dum. Jag tyckte till och med att det va jobbigt att vi gick å la oss samtidigt för det va oftast då han försökte. Så många gånger gick jag å la mej före honom å låssades sova när han kom å la sej, bara för att jag skulle slippa..
I det här förhållandet jag har nu är det något bättre. Jag har lite mer  vilja, men vissa perioder så har jag absolut ingen som helst lust till det. Men han kan ta det, han kan ta ett nej å tjatar inte på mig på samma sätt. Klart han frågar å ställer på lite, men inte på ett sätt som gör att det blir jobbigare för mig. Nåt som jag tycker är jobbigt när man får en sån svacka, som jag märkte av mer tydligt i mitt gamla förhållande.. De va att ju mer tjat, ju mer vrång vart man.. Hade inte ens lust å kramas för jag visste de skulle bli mer..
Tyvärr har jag inget jättebra tips till dig, mer än att ni ska prata om det, men det verkar ni ju ha gjort.
Jag hoppas att det blir bättre för dig. Å som sagt så känner jag igen mej själv lite å kan förstå hur du känner. Så hoppas verkligen det ska bli bättre på något sätt för dig/er.
Kram!

Hej kära du!

Tror det är oerhört många som har problem med sitt sexliv någon gång under förhållandet. Och det du och han känner och det ni är med om har hänt flera andra förut.

Så det är det första jag verkligen vill trycka på. Ni är inte ensamma.

Jag och min make har också haft problem, men är lyckligt gifta och har kommit över det. Så tappa inte hopper.

För oss har det vara, prata, prata och åter prata som hjälpt. Vi har en väldigt öppen kommunikation så det har inte varit så svårt för oss att prata även om de lite känsligare sakerna även om det kan ta emot i början.

En annan sak som jag tror är viktigt, både för att kunna prata om det och för att komma över hopplöshetskänslor är att avdramatisera det hela. NI har båda förmodligen en del skamfulla och ledsna känslor kring det här och att komma över ens om att det är okej, det är inte så farligt, ingen katastrof har skett, så tycker iaf jag att det blir lättare att prata om och komma vidare med.

Ledsen om det inte kanske var så konkret, men jag tror verkligen på att avdramatisera och att prata öppet när ni är lugna och inte när det precis har hänt någo. Så ta det lite lugnt och låt pratandet och läkandet få ha sin gång en liten stund.

Skulle det bli outhärdligt eller om någon av er, alternativt båda, mår allt för dåligt av detta tycker jag dock att ni inte ska vara rädda för att be om hjälp utifrån. Kanske kan det vara en utväg för någon av er eller för båda.

Önskar er stort lycka till! Det är inte hopplöst!

Kram till dig!

Vi har haft lite problem med, även om det varit av annan sort. 
Jag tycker att kommunikationen är viktig. Att prata mycket. MEN man kommer också till ett läge då prat bara gör saken värre. Då pressen blir större, allt som rör sexet blir konstlat och all mystik och romantik liksom försvinner.

I vårt förhållande är det mannen som tyckt att jag alltid anspelar på sex. Det visade sig efter mycket snack och tid att vi helt enkelt ser det på olika sätt. Han såg kärlek som en sak och sex som en annan och varje gång jag tog i honom så var det bara pga att jag ville ha sex.
Jag tog i honom för att jag älskar honom, för att jag längtat efter honom kanske hela dagen. Och så luktar han sådär i nacken som bara han gör - min man! Och så fylls jag av sådan enorm kärlek över att han är min, över att jag får vara så nära. Och så vill jag vara närmre, jag kan liksom inte vara nära nog. Och så pirrar det i hela kroppen.

För mig börjar det inte med en tanke på sex, det börjar med en kärlekstanke. En stor tacksamhet och ödmjukhet inför att han är min och med det kommer en stor sensuell längtan som gör mig otroligt sugen. Jag kan helt enkelt inte vara i närheten av honom utan att det blir så här,
Det tog tid innan vi möttes. Innan han förstod att det är kärlek i sin renaste form, inte djuriska lustar. Det finns ingen press där egentligen, för det är inte alltid som jag orkar sex bara för att jag känner så. Men det är nästan lite som hosta... ;)

Nu är det väl kanske som så att killar inte kanske alltid kan uttrycka sig så som t.ex ovan. Det blir en hand på rumpan eller ett trevande ofamnande.
Han kanske bara vill vara nära dig, men istället kommer han bara allt längre ifrån. 

Jag håller med anonym (svårt). 
Vi har inte haft samma problem, däremot att jag varit utsatt för övergrepp och under en period hade svårt med sex, medan min sambo kunde börja "tafsa" på mig på natten. Jag tror honom dock när han säger att han inte var medveten om det, och han hade oftast inga minnen av det när jag frågade honom.  Jag tog dock detta som ett tecken på att han tyckte om mig, inte att det var jobbigt. Jag tror inte att det har med sex, utan med närhet att göra. Ett tag var våra problem svåra, men tack vare mycket kommunikation och att jag gick i enskild terapi för mina övergreppsproblem så är det nu mycket bättre. Var tydliga mot varandra, våga berätta vad du blir arg och lesen över. Har du gått i terapi för missbruket?  

Jag tror att ni kan lösa det här tillsammans, på ett sätt som för er närmare 

Hej, Om han säger att han inte minns vad han gör utan gör det i sömnen så får ni försöka hitta en lösning på problemet. Jag lever nu med en kille (är tjej) men levde för några år sedan med en tjej. Hon ville inte ha sex ofta och jag var väldigt frustrerad. Hon vaknade en gång av att jag låg över henne, själv minns jag inget av detta. Jag har även sovit över hos en straight tjejpolare, delat en dubbelsäng, och vaknat mitt i natten av att hon hade sin hand under mina trosor. Jag hoppade till och då vaknade hon. Gissa om hon skämdes efteråt! (Jag mest skrattade åt det, var inte arg)

Hej alla!

 Tack för alla era tips och råd, det är skönt att veta att man inte är ensam där ute med det här..

Vi ringde iallafall en terapeut som rätt snabbt hjälpte oss på fötter och nu har vi en plan vi kan jobba med... Som vanligt var det inte de fysiska symptomen som var dom viktitga utan de psykiska..... Skönt att få säga allt iallafall och få gehör för det...

Det här kommer gå bra! Nu känner jag mig trygg inför framtiden..... =)

KRAM alla! 

Skönt att höra! Önskar er all lycka! Kram!