Först lite allmänt angående det här ämnet: Ja, att gifta sig är ett väldigt stort steg och ett starkt löfte. Men det ska ju inte kännas jobbigt? Jag blir lika ledsen varje gång det kommer upp trådar om att Anonym har kalla fötter och är orolig för om det verkligen är "såhär" det ska kännas. NEJ, det ska inte kännas jobbigt! Det ska inte vara supernervöst och ångestfyllt! Det ska inte vara fyllt med tvivel om inte kärleken kan bli bättre än så!
Jag tror ärligt talat att om man har starka tvivel inför sitt bröllop så är det kanske bättre att skjuta upp det ett tag. Om ens blivande känns mer som en vän eller ett syskon än en partner, om det enda man kan prata om är bröllop, om man får ångest inför tanken att resten av livet "bara" ha sex med sin blivande äkta hälft, osv osv - då tror jag iallafall att det är bättre att ta en funderare och andas litegrann tillsammans. Så att man inte rusar in i någonting, glömmer bort varandra och vad man verkligen vill, uppslukas av att planera den "perfekta" festen och den "största dagen", och helt plötsligt en månad efter bröllopet inser att det här var ju katastrofalt fel. Trots allt så händer ju faktiskt det.
TS, jag lider med dig som har det tungt just nu! Att gräla behöver absolut inte vara något konstigt - egen press, ekonomisk press och släktens press på hur det ska vara kring ett bröllop kan påverka en väldigt mycket. Men det som jag tycker låter lite oroväckande är att du upplever att ni blivit mer kompisar än partners. Kanske är det något ni behöver prata igenom? Ta ett par dagar när ni inte alls tänker på bröllop utan ägna tid åt varandra och se om ni inte kan hitta varandra igen. Förhoppningsvis är det bara bröllopsnerver som behöver lite avspänning!