Tröttnat på killen

Att ha varit tillsammans "i flera månader" gör inte att man känner någon. Det tar mycket längre tid än så.
Nu har du pratat med honom och han kan inte ge någon förklaring till det beteende han har som du tycker är jobbigt. Då är ju frågan om han är villig att ändra på sitt beteende eller om du kan tänka dig att acceptera det som det är. Och vad jag förstår mår du inte bra av det och då är det ju inte bra för dig.
Du kanske borde ställa "krav"; ska vi ha ett förhållande vill jag att ... Eller ni kanske behöver vara ifrån varandra, ta en paus så du, ni båda, får känna efter om ni fortfarande vill vara tillsammans? Som du skriver kunde han inte ge något löfte. Vad menar han med det då?! Vill han både att ni ska vara illsammans, men på hans sätt eller ...??

Hur du än tänker, måste du tänka på ditt eget bästa.

Alltså...det spelas så otroligt mycket spel i början på förhållanden ibland. Om jag gör så..gör hah si...om han gör si tycker jag så...

Om killen inte ses på massa dagar så blir det mer spännande...osv.

 

Om man skall må bra tror jag att man ska försöka skippa sånt där helt och hållet.

Varför inte bara försöka få det att klaffa och att man skall ses mycket från början. Man kan ju lägga in förbehållet att den andra eller man själv får säga till om det blir för mycket och ändra efter det. Men på det där viset så lär man ju aldrig känna varandra särskilt bra och dessutom så litar man väl knappast helt på den andra.

Om du kan och vill...gör slut med denna kille och leta efter en bättre! För dig!

Lycka till!

Hulda:

 

Anledningen till att han drar sig undan som han gör är att han behöver tid för sig själv ibland. Han har mer eller mindre varit singel i 8 år, och innan dess levde han i ett dåligt äktenskap.

 

Att han inte kan ge löften om det ena eller det andra. Med det menar jag att jag har sagt vad det är jag vill i längden, skaffa familj och barn. Han vet inte om han vill det. Han vet inte vad han vill överhuvudtaget. Jag säger inte att han ska veta vad han vill med MIG. Jag skulle bara vilja veta vad han vill med sitt liv. Men som sagt, han vet inte.

 

Moster Stina:

 

Jag håller helt med om att spel är väldigt tröttsamma. Jag är helt trött på allt vad spel i relationer heter. Ifrån början mellan honom och mig var det tyvärr en hel del spel. Jag blev dock medveten om det, och då försökte jag få spelen att sluta. Efter det kan man säga att det inte är så mycket spel längre. Jag tror inte det handlar om ett spel att han håller sig undan och inte hör av sig på ett tag... Det handlar nog mer om hans bakgrund, de sår han bär. Det är iaf vad han säger. Och man måste ju kunna kommunicera och lita på varandra för att ha ett förhållande...

 

Jag kände att vårt samtal var väldigt bra. Vi har öppenhjärtigt sagt hur vi känner det. Men jag har inte sagt hur mycket jag ogillar när han håller sig borta i perioder. Att det faktiskt sårar och skadar mig. Jag låter honom vara, därför att jag förstått att han behöver det. Problemet med det är att man emellanåt kan känna sig väldigt ensam. Man känner det inte som om man har nåt förhållande. Man vet inte hur den andre mår. Man kan varken ge eller få stöd eller något utbyte.

Grejen är också att han får en viss makt när han låter mig vänta på att han ska höra av sig. Visst, jag kan faktiskt höra av mig med. Ibland gör jag det. Men jag känner mig alltid osäker på om jag ska eller inte, för jag vill inte pusha honom. Jag vet hur han känner det. Det vet jag för jag har mer eller mindre känt som honom. Jag har också en problematisk bakgrund. Men jag har utvecklats mycket... Han förmodligen inte som jag.

Dessutom så känns det som om han har en slags makt i det hela. En makt som jag VERKLIGEN ogillar. Det gör mig osäker och orolig. Det märks tydligt av. Om han får en känsla av att han kan förlora mig blir han rädd och ändrar stil. Känner han att han har mig kvar, gör han tydligen som han vill utan hänsyn till mig...

Relationen har faktiskt inte varit så bra för mig... Jag har fått koncentrationssvårigheter, oro och ångest... Till slut har det fått mig att känna mig jättetrött.

 

Dessvärre så har jag känslor för honom, och bara därför är det jättesvårt att gå vidare. Jag försökte men det gick faktiskt inte... Som det är nu, så känner jag fortfarande väldigt starkt. Men jag börjar alltmer tydligt se att det här är ju faktiskt inte riktigt bra... Det är inte bra för mig.

Du vet vad du vill och du inser också att denna relationen inte är bra för dig, den får dig att må dåligt etc... Enligt mig så är det då inte så intressant varför han beter sig som han gör, inte vill/kan ta relationen ett steg längre och så vidare... Det är ju möjligt att han har en massa bagage men det är hans bagage så antingen får han deala med det om han vill vara med dig, eller så får han sitta med sitt ouppackade bråte, ensam. Vi tjejer måste sluta leta ursäkter åt oförmögna män! Det är helt enkelt ovidkommande varför det är som det är, det som är relevant är att du inte mår bra av det och det är egentligen all info som behövs. Så ja, helt klart, jag tycker att det verkar som det är dags att dra! Jag vet precis hur jävla ont det gör att bryta upp ett förhållande när man själv är mer kär än den andre, men girl, you owe it to yourself! Det är jätte jättesvårt, men i slutändan kommer du att komma ut på andra sidan som en starkare människa, med mer självrespekt.
Jag tycker faktiskt att du ska vara helt rak o ärlig med honom, "jag känner så här o såhär, jag vill det och detta, du är inte redo för det, så då får det vara, tack för kaffet". Så kan han sitta och slicka sina "sår" och vara så där klädsamt känslomässigt svårtillgänglig som en del män tydligen älskar att vara (läs: känslomässigt omogen) alldeles ifred för det är förmodligen det han vill.
   En sak har jag lärt mig av mina tidigare dåliga förhållanden: är det svårt så är det inte rätt. Rätt är det om man mår bra och blir stark av förhållandet, om det inte är en kamp hela tiden... sen menar jag självklart inte att man inte måste jobba med förhållandet och sig själv etc, det måste man väl alltid, men jag menar att man märker om det finns en ömsesidig vilja att anstränga sig.
Styrkekram till dig!!

Om det bara gick att överföra alla våras erfarenehter av exakt det här till ett enda stort kraftfält som hjälpte kvinnor att faktiskt orka bryta!

Du ser det säkert själv-det du skriver här, är inte så det ska vara. Läs det Knyttan skrivit ett par gånger till-där står en massa sanningar. Jag vet precis hur det är att älska någon som verkligen inte är i närheten av att klara av vare sig sitt eget liv eller någon relation över huvud taget. Det är bland det svåraste man gör-att promenera ut ur någons liv som man egentligen längtar efter att nå fram till. Men man är skyldig sig själv att orka göra det svåraste ibland.

Ni har rätt i mycket av det ni skriver.

 

Att den här relationen inte gör mig helt gott vet jag, det har egentligen varit så mycket länge. Kanske ifrån början. Anledningen till att jag ändå hållt mig kvar med honom är hur starkt jag känner för honom. Men jag har märkt att även de känslorna nu har börjat förändras. En annan anledning är att jag själv inte riktigt heller vetat vad jag velat. Tills nyligen. Men jag känner fortfarande att jag inte är säker på hur snabbt jag ska röra mig mot mitt mål... Hur jag ska gå till väga. Jag har en del funderingar. Jag känner helt enkelt att jag nog inte är riktigt redo än att ta mig vidare.

 

Jag är fortfarande osäker på om det här är en relation som kan förändras. Kan det bli bättre? Faktum är ju det att det har blivit betydligt bättre den senaste månaden. Enda tills för ett par veckor sedan. Då det ändrades igen. Men han säger att det har även han märkt. Det som är bra mellan oss är hur vi kan samtala. Väldigt öppet och ärligt. Och det känns som något väldigt viktigt. Han har också sagt att detta är något han tänker på hela tiden. Så det stämmer inte att jag är den enda som investerar mig... Men däremot så tycker jag också att jag på flera plan är mer mogen än han. Dessutom har jag förmodligen mer erfarenhet än vad han har.

 

Jag vet att han är en speciell man. Speciell bla på så sätt att han har ett MYCKET gott hjärta. Faktum är att det inte är en så vanlig egenskap ihop med andra egenskaper som är viktiga för mig. Men däremot har han också en del jag hade önskat kunde utvecklas. Men nu är inte alla perfekta. Och jag har faktiskt känt att jag kan acceptera hur han är, till stor del. Han är inte den typen av man som bara är med någon sådär tillfälligt. Han har som sagt inte erfarenhet av något förhållande sedan flera år bakåt. Förmodligen sätter det flera käppar i hjulet för oss...

 

Hursomhelst, jag har fått mig en tankeställare. Jag har faktiskt börjat undra vad jag vill också. Jag har börjat undra om ens jag längre vill. Men jag är inte redo för att göra slut än...

Jag ska vara uppriktig och ärlig mot dig.Att man bara efter några månader visar på osäkerhet anser jag inte vara något sundhetstecken. Jag tror inte det bådar gott för framtiden.

Ska du komma någonstanns med denna killen , sätt ner foten. Kan han inte leva upp till det du ställer krav på så måste du gå vidare.

Med att sätta ner foten menar jag inte att du ska ställa flera krav på honom, men 1 krav.

Och det är att du vill att ni bestämmer er om ni ska ha en framtid ihop och att ni i så fall ska satsa fullt ut.

Vel och osäkerhet i ett så tidigt stadium känns inte alls bra, Hur ska man då kunna njuta av kärleken.

Hoppas att det löser sig för dig. Bestäm dig och kör på det.

Lycka till !