Trött på min pojkvän

I det här läget vet jag inte om det är han som är taskig eller du som blundar för verkligheten. Han visar tydliga tecken på att inte vara mogen eller vilja ha ett seriöst förhållande. 

Att det är taskigt av honom att fortsätta träffa dig håller jag med om men du tillåter honom genom att stanna kvar på de villkor han har. Varför inte ställa honom mot väggen om DU vill fortsätta ditt liv med honom. Får du inte de svar du söker så bör du nog söka vidare efter en man som respekterar dig, delar dina drömmar och att ni tillsammans får chansen att på en trygg och jämlik grund bygga familj.

Jag hoppas att du finner lyckan! :) 

Jag vet att han visar att han inte är mogen för något seriöst. Jag har tänkt att det är något som kan förändras med tiden. Jag har tex sett hur han förändras de två sista månaderna, till att vilja ha mer kontakt med mig. Och även berätta saker för mig som han inte ens berättar för sin bästa vän. Sedan säger han plötsligt att "tänk vilken dröm att åka iväg". Det gör ju förstås att jag börjar undra på riktigt. Ord är ord, handlingar är handlingar. Ord har inte samma betydelse som handlingar. Om han verkligen gör slag i saken och åker iväg, då visar han verkligen vad han tänker. MEN, jag tror inte alls att det är något han kommer göra. Jag tror mer det är något han ÖNSKAR att han kunde. Hur det än är, känner jag att det inte var sjysst att säga så. Det kanske inte är grund för att göra slut, men det är definitivt grund för att visa honom att det inte är okej att göra hursomhelst... Men har inte kommit fram till hur jag ska visa det. Funderar förstås även lite smått på att bryta upp. För jag tycker jag är värt annat än att bli sårad. Mycket möjligt att han inser vad han haft när han förlorar det.

Kan också tillägga att han på sista tiden fått besök av en bror, som åker iväg på långa resor och lämnar sin familj hemma under tiden... Vet inte om det har gett honom såna idéer.

Jag har upplevt att han visat ogillande när jag i början av vårt förhållande talade om såna saker. Åka på långresor, eller liknande. Tom så blir han svartsjuk om jag går på fest med vänner. Det känns inte heller helt bra. Det är som om han tycker jag ska sitta och vänta på honom. Men vänta på vadå egentligen? Jag har tidigare försökt lära honom att det inte kan fungera på det sättet. Men det har inte gått. Men nu känner jag att han faktiskt har mycket att lära sig... Behöver tips om hur jag ska gå till väga nu. För jag behöver definitivt mer uppskattning.

Jag stannade i ett förhållande i 4,5 år som jag inte mådde bra av. (dock med en psykopat). det hela resulterade i att jag knappt hade några vänner kvar etc när jag väl kom ut ur det förhållandet. man ska aldrig göra avkall på sig själv eller vad det heter. du är tydlig med vad du vill. giftemål (antar jag eftersom du hänger här =)) och barn. han är tydlig med att han inte är mogen för det. han vill sticka iväg etc. det jag kan utläsa av din text är att du inte mår bra. mår man inte bra kan man göra två saker.
1) stanna och jobba på förhållandet men det krävs då att båda är medvetna om problemet/problemen och är beredda att jobba på det ordentligt.
2) gå och finna lyckan med någon annan.

man kan givetvis också stanna och vara misserabel, men det är som jag skrivit ovan inget jag rekomenderar. jag tycker att du ska ställa din kille mot väggen och fråga om ni vill samma sak.
han kanske vill samma som du men inte är mogen ännu, då får du ta ställning till hur länge du orkar vänta. sätt upp en gräns för dig själv hur länge du orkar vänta isf.

Det verkar inte som om ni är på samma våglängd eller på samma plats i livet. Ni har heller inte varit tillsammans särskilt länge och det verkar ju alltid ha varit problematiskt. Jag förstår att han inte vill prata om barn och så vidare när ni har haft mycket problem. Dessutom verkar ni inte vara sambos och innan ni testat det anser inte jag att pratet om barn är särskilt relevant. Man måste vänja sig vid varandra först och det blir alltid en omställning i ett förhållande om man flyttar ihop. Man är oftast inte alls mogen att ens diskutera barn de första åren man bor ihop...man har fullt upp med att skapa ett gemensamt liv som skall fungera så problemfritt som möjligt.

Han är inte taskig som är ihop med dig om han inte vet om han vill ha barn. Om han inte vill så beror inte det på dig utan för att han helt enkelt inte vill. Om man ska hålla sig till ditt resonemang så är du lika taskig som håller fast vid ett förhållande där ni inte vill samma sak där ingen är boven men du gör honom till det för att han inte vill detsamma som du. Han verkar hur som helst inte mogen. Du vill ha famijeliv eller i alla fall planera ett familjeliv, medan han vill ha tid för sig själv och att resa. Jag tycker inte alls det verkar som om ni har någon bra förutsättning just nu till att planera barn och så vidare. Även om du nu tycker att det plötsligt är bra mellan er så betyder inte det att det alltid kommer vara det. Därför bör man vänta och i alla fall börja med att flytta ihop om det är vad båda vill. Om ni inte har samma värderingar och önskemål i livet så är det ingen bra start.

Säg till honom att du vet vad du vill med ditt liv. Du vill ha kvar dina vänner, du vill ha barn och du vill känna att den du lever uppskattar dig. Dessa saker är viktiga för att du ska må bra. Säg att du inte vill ha en parter som reser runt eller som inte vill ha barn. Prata med honom om det. Om han förstår att detta är dina förutsättningar så kanske han tänker om och inte tycker att det är lika viktigt längre att resa ifrån dig eller så ser han till sitt liv och kommer fram till att för att han ska må bra behöver han en partner som stöttar honom då han vill ta sina pauser. Ni kan komma vidare tillsammans eller så bör ni släppa varandra. Ingen skall behöva vara självutplånande för att få ett förhållande att fungera. Ni har som sagt inte varit ett par länge. Jag tycker inte ni verkar rätt för varandra men ni kanske kommer fram till något annat.

Lycka till

Han har inte gjort fullt tydligt vad det är han vill. Han har sagt att han inte är nöjd med hur det är, men samtidigt kan han inte se sig själv leva hela livet med en kvinna. Jag sa då tydligt vad jag vill. Om han då vet det, borde han göra slut, om han har något empati för en annan person.

Jag tycker visst att man kan prata om barn i början av ett förhållande. Man säger ju inte "jag vill ha barn med DIG", eller "jag vill gifta mig med DIG", men man kan säga att det är något jag vill nån gång i mitt liv. Eller det är något jag INTE vill.

Det är faktiskt är taskigt att hålla kvar någon i en relation. Därför att det är alltid svårare för den som har mycket känslor och vill mycket att bryta. Det är lättare för parten som inte har det att bryta. Jag personligen vet att om jag träffar en man som jag märker känner mycket för mig och tydligen vill mer än mig, då bryter jag. Det är taskigt av mig att hänga kvar och låta honom hoppas. Och om vi säger att han nu också har en hel del känslor (vilket jag faktiskt inte tror), men om vi ponerar att han har det. Då gör han slut av den anledningen. För han vet att jag vill saker han inte kan ge.

Om han nu bara vill ha sitt liv såhär, då kan han ju träffa nån annan som också vill det. Men det är inte sjysst att hålla kvar en kvinna som vill mer. För jag har inte all tid i världen på mig att skaffa det.

Jag har vid ett tillfälle brytit med honom för att det inte kändes bra. Men han kom tillbaka till mig. Och under den tiden hade jag saknat honom fruktansvärt. Så jag tänkte ge det en chans till.

Under den tiden vi varit tillsammans så har ingen av oss mått särskilt bra av olika anledningar. Vi har massor av bagage båda två. Vi har båda varit med om fruktansvärda saker, och haft fruktansvärda relationsproblem. Jag lider trots att jag har gått i terapi i flera år, fortfarande av posttraumatisk stress. Jag gör naturligtvis allt jag kan fortfarande för att bli bättre, men jag kanske aldrig blir riktigt bra. Han har fortfarande massor av relationsproblem, fler sådana än jag. Men även jag lever i en situation som är svår, men som jag inte kan förändra för tillfället. Jag har inte heller trivts med mitt jobb, slutat, och vill göra annat. Han trivs inte heller men vågar inte sluta. Så det har hänt mycket för oss, och vi har av olika skäl mått dåligt.

Det jag verkligen förstår att vi behöver är att prata ordentligt om allting. Och så får vi se vad det blir. Jag visste inte när jag ville ha allt det där som jag önskade i framtiden, när vi började ses. Men jag förändrades under tiden och insåg att jag vill ha det väldigt snart. Jag har sagt massor av gånger vad jag önskar i mitt liv. Han har hört det mycket. Men han berättar aldrig vad det är han vill.

Nu är det dags för honom att prata mer om saker och ting. För att jag känner verkligen inte att jag mår bra i det här. Han kan låta dagar och nån gång nästan en vecka gå innan han hör av sig, särskilt om vi avslutar vårt möte på ett sätt som inte är helt bra. Det känns inget vidare, gör mig orolig och spiralen blir negativ...