Han vill inte ha barn nu, jag har panik!
I början av januari fick jag och min familj reda på att min pappas canser var tillbaka och att han har mellan 3 månader och 2 år kvar i livet. Det tog väldigt hårt på mig då min pappa är min bästa kompis och det är så mycket som han inte har fått uppleva med mig ännu.
De 2 största sakerna är såkalrt mitt bröllop och ett barnbarn. När jag föreslog dessa sakerna för min sambo så avr bröllop inget problem alls. Datum, fest, kläder och allt är bestämt och vi gifter oss i sommar. (Planen var bröllop eller hus i sommar och vi valde hus, vilket vi nu omprioriterade. Vi har även varit förlovade i 2½ år och tillsammans i 5)
Däremot det här med barn vägrar han. Jag har jobbat i 10 år och jag känner nu att min tid är inne. Han har precis börjat jobba efter att ha pluggat i 3 år och ahr nu jobbat i ungefär 6 månader. Jag fyller 29 och han 27. Varje gång jag tar upp det bråkar vi. Han anser att vi har "problem" som först måste redas ut. Det är inga stora problem anser jag, utan det är problem som man stöter på längs vägen och "problem" kommer alltid att finnas.
Jag har försökt förklara min sida av saken. Att jag skulle må så mycket bättre om vi började försöka nu. Jag vill så gärna att min pappa ska få kunna hålla sitt barnbarn iaf EN gång innan han går bort. Jag vill inte heller se detta som en tid av sorg utan jag vill se detta som en tid av glädje då vi även väntade barn. Det känns även på något sätt att om jag blir gravid innan han dör så kan jag på något sätt släppa taget.
Jag ahr försökt förmedla allt detta men han förstår inte. Han säger att han förstår och att han ser sorgen i mina ögon avrje dag men skulle han då inte bara hoppa med mig? Han är dessutom en sån person som överanalyserar ALLT. Detta är så j-a jobbigt för mig och jag känner en stor ångest för varje dag som går.
Vi har nära kompisar till oss som även de har barn i åldrar 1-2 år så det är ju bra om vi börjar försöka nu så barnen kan leka med varandra när vi träffas.
Ibland känns det som att om vi inte skaffar barn nu så skiter jag i det helt. För att straffa honom så att han ska få veta hur jag känner. Men jag straffar bara mig själv. Ibland vill jag bara skrika att jag hoppas att hans mamma blir lika sjuk som min pappa och att jag ska skita i allt som han vill då. Även om jag inte menar det... Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förlåta honom för detta i framtiden. Vi verkar inte vara synkade alls.
För mig är tiden knapp men inte för honom. Jag älskar honom men jag hatar vad han gör mot mig.