jag känner mig...som en besviken satmara?

Men det känns ju inte som om det egentligen är en fråga om ekonomiska problem här, det verkar ju mest vara en förevändning. En ganska dålig sådan oxå.

Antingen så är han nervös för att ta steget att faktiskt fria eller så vill han egentligen inte gifta sig än.

Varför inte bara göra det själv?

Min sambo var mer säker än jag när vi förlovade oss och jag gick med på att förlova mig på villkor att

1. Vi inte hade en tidsbestämd förlovning utan han fick vackert vänta tills ja sa att nu är jag redo för att börja planera bröllop.

2. Jag ville hålla förlovningen hemlig det första halvåret så att jag fick känna på om jag var redo för förlovning utan att blanda in hela släkten i det. Som ett halvårs "provförlovning"

2 år senare så kom jag till honom och sa att ett år framåt så ville jag gifta mig. I sommar gifter vi oss och då har vi varit förlovade i tre år.

Haka inte upp dig på hollywoodbilden över hur det ska gå till med frieri och knäböjande etc. utgå istället från er situation och börja där. Kanske faktiskt prata med honom om vilka osäkerheter det är han har inför en förlovning?