Vill få barnlängtan, men vet inte hur..?

Hur gammal är du och hur gammal är din sambo?

Jag kan ju lugna dig lite med att det är inte så jobbigt som det kanske verkar vara och sådana saker som torka bajs och kräk gör man ju bara under en väldigt kort period egentligen. Bebisen växer ju upp och blir ett barn och blir i och med det mer och mer självständig :) Jag förstår att du ju vet det, men det är verkligen så också. Vår dotter är bara drygt 5år, men det känns redan som att bebisperioden var en evighet sedan och att det gick fruktansvärt snabbt.

Vår dotter kom lite hastigt och plötsligt, inget planerat, och vi hade bara varit ett par i 6 månader. Min make var arbetslös och jag gick i gymnasiet. Han fick dock jobb innan hon föddes och han är kvar där än idag, snart 6år senare. Han ville inte alls ha barn, någonsin. Han tyckte inte om barn. De var jobbiga, tog upp mycket tid och pengar och energi. Kan ju säga att det låter inte likadant idag ;P

Vår dotter föddes även med ett hjärtfel och är opererad fletalet gånger, så vi har fått spendera långa perioder på sjukhus runt om i landet. Även långa sjukperioder hemma. Jobb och skola har blivit lidande och vi har haft mycker mer att göra och tänka på än de som får "vanliga" och friska barn. Nu finns det ju självklart de som har det mkt värre än oss också, men det jag vill försöka få fram är att hur jobbigt det är är/blir så överväger de bra stunderna, det positiva, de dåliga stunderna och allt det negativa.

Jag tror också att det är betydligt chans/risk att man ångrar de barn man inte fick, än de barn man fick. Även om det förmodligen finns de föräldrar som önskar att de inte hade blivit föräldrar, så tror jag de är en minoritet.

Och jag tror aldrig man är riktigt redo att skaffa barn, men det är ju också en av anledningarna (tror jag) till att det faktiskt tar ca 8-9 månader innan man har barnet i famnen ;P Det hinner hända väldigt mycket under den perioden.

"Jag tror också att det är betydligt större chans/risk att man ångrar de barn man inte fick, än de barn man fick." skulle det ju naturligtvis stå.

Jag har känt exakt så som du gör. Det kunde vara jag som skrivit det där... Ville ha barn med min sambo "nån gång", vi hade bra förutsättningar och vi var "lagom" gamla. Men nej, barn har jag aldrig tyckt om. Inte andras barn.

Sedan blev jag gravid, oplanerat, och vi ska ha barn under våren. Det kändes inte som ett alternativ med abort, för det kommer aldrig komma ett perfekt tillfälle antar jag. Det finns alltid något man vill hinna med innan, och sen en dag kanske det är för sent.

Kan absolut säga att det är sjukt överskattat att vara gravid. Jag vill bara ha det överstökat... jag tycker inte om min kropp (inte att jag är stor, utan att jag inte har någon kontroll) och jag har haft ganska mkt besvär. Jag har inte gått in i någon dimma och bara tänker på barn, men det kanske beror på att det var oplanerat.

Och jag tänker ofta på allt jag kommer gå miste om, även om det egentligen bara är små skitsaker på det stora taget, som sovmornar, mitt föreningsarbete som jag ägnar mycket tid åt, mina djur och allt sådant. Jag tror inte jag kommer behöva ge upp allt, men man får prioritera om och be om hjälp. Jag är f ö inte ett dugg intresserad av hur andra uppfostrar sina barn, hur deras graviditeter var eller ungarnas toalettvanor.

Men... med det sagt så ångrar jag det inte. Nu är ju inte bebisen här än, men även om jag i början inte var ett dugg säker på vad jag ville innerst inne så hade det nu i efterhand känts väldigt konstigt att inte behålla det. Och jag är övertygad om att om man ändå är säker på att man faktiskt vill ha barn (bara inte säker på när) så kommer allt lösa sig till det bästa när bebisen väl är där.

Haha och jag kan ju tala om att vi, trots barn, ofta har sovmorgon. Senast idag! Och vi har två katter och en hund och det går hur bra som helst :) Vi hinner med det också.

Fast vi har ett antal hästar, så de tar lite längre tid att sköta än katter och hundar (det har vi också) men hunden kan man ju ta med på promenad ut. Värre med hästarna som behöver skötas och motioneras ett antal timmar om dagen, och under tiden är det svårt att samtidigt ha uppsikt och ansvar över små barn.

Angående sovmornar så är det nog väldigt individuellt, och inget man ska räkna med bara för att det funkar för andra. Min ena kusins barn har alltid sovit länge om mornarna, från att de var väldigt små, medan den andra kusinens barn kliver upp kl 5 varje morgon, oavsett veckodag, och har gjort sen de var små. Nu är de 4 år gamla... så sånt där kan man ju aldrig veta. En del är morgonpigga, andra inte, precis som vuxna :P

Jag är 27 och min sambo är 34. Så det är ju en ganska bra tid kan man tycka. :)

Mja, jag menade väl inte heller att hästar är lika lätt eller lättare än hund och katt? Menade bara på att det är vårt fritidsintresse och det funkar utmärkt trots att vi har barn. Och beroende på vad man gör med hunden, så kan den ta upp en hel del tid också. Vi har åtminstone många vänner som tycker att djur (en kanin, en katt, en fågel, en häst, en ko osv) inte alls hör ihop med barn. Antingen eller tycker de och anser att vi är helknäppa som har både och.

Och självklart kan man inte räkna med att få sovmornar, men man behöver inte räkna med att aldrig kunna få det heller. Sedan finns det ju ofta mor- och farföräldrar, moster, faster, farbror, morbror till barnet och även vänner som mer än gärna lånar guldklimparna ibland så man kan ta en sen kväll och en sovmorgon :)

Jag tror att de där känslorna för det allra mesta vaknar när barnet väl är ett faktum. Men det FINNS nyblivna mammor som inte alls känner den där lyckan, inte sällan pga en förlossningsdepression, och ofta blir det dubbeljobbigt eftersom det är så tabu att säga att man inte är toklycklig över sitt barn. Blir det så ska man naturligtvis söka hjälp.

Men jag tror absolut att det kan vara rätt även om man inte toklängtar efter barn innan. Läste just idag en uppmuntrande krönika om just det, bl.a.
www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/asaerlandson/article14380923.ab

Jag förstår vad du menar, men tycker ändå att det är en väldigt stor skillnad på att ha hund och ha hästar... olika fritidsintressen är ju olika lätta att ha tillsammans med barn. Ett lite större barn är ju inga problem (tvärt om ett väldigt utvecklande sätt att umgås), men jag har tre hästar som behöver motioneras varje dag, och det är inte så lätt att rida och ta med barnvagnen ut i skogen samtidigt :P Eller promenera med en sprättig 500-kiloshäst bredvid vagnen, det känns inte så bra. Eller ha en ettåring lös i stallet medan man mockar och har sig och inte ka ha full uppsyn över barn och häst samtidigt. Men hunden kan jag motionera samtidigt som jag går med barnet, och ställa ifrån mig vagnen bredvid om jag vill göra något mer aktivt med hunden, som att träna lydnad. Så det kräver "dubbelt arbete" i större grad anser jag, någon måste passa barnet medan jag utövar mitt intresse, av säkerhetsskäl.

Den sista delen, att djur och barn inte hör ihop, sådana människor borde inte få finnas :P Jag vet inga människor som är så harmoniska som de som växt upp med djur... att få ta ansvar, ta hand om och utvecklas ihop med ett djur är ju bland det mer belönande som finns. Dessutom tror jag det är nyttigt med djur och lite skit i hörnen ur hälsosynpunkt...

Inte lätt det där!

Jag ahr en vän som var helt säker på att hon inte vill ha barn och hon varnade sig man för det och han accepterade det trotts att han hellst hade velat ha barn. Men så en dag när hon var en bit över 3oår så bara ville hon ha barn NU. Hon som alltid varit sååå säker på att det där med små "jobbiga" bebisar inte var hennes grej alls bara total vände. Nu har hon två barn :)

OM du skulle skaffa barn nu för att det känns som rätt tid, rätt partner och allt praktiskt stämmer så tror jag det kommer gå bra. Att man älskar sitt barn direkt efter förlossningen är inte alltid självklart. Det kan ta ett tag innan man förstår att den där lilla varelsen faktiskt är ens egen. Men det kommer. DITT barn kommer inte vara som alla andra barn. När ditt barn skriker så är det inte alls som när de barn du träffar nu skriker. :)

Finns ett talesätt: Mitt barn andras ungar :) Jag tror att om man inte har några psykiska problem så ångrar man aldrig ett barn.

Men ja, barn är jobbiga. Jag har två. Det är en del vak nätter, det är en del skrik, en del bajsblöjor och de är sjuka då och då. Men jag skulle inte vilja ta bort ngåot av det, för jag älskar dem med hela mitt hjärta och allt det jobbiga bleknar varje gång de skrattar, säger mamma eller gör något annat sött, gulligt... ja du förstår.

Livet utan barn är fritt och "enkelt" man kan göra vad man vill när man vill. Men livet med barn är så mkt mer. Och den där friheten kommer ju tillbaka desto större barnen blir. De är bara små några år. Sedan blir de större och mer självgående och du får mer tid för dig själv igen.

Men prata med din sambo om hur du känner.

Du ska inte skaffa barn för att det är det alla andra gör, eller för att det är något man SKA ha. Jag tror det är viktigt att du ändå gillar tanken på att bli mamma, att bära och föda ditt barn och få följa barnets uppväxt med allt som det innebär! Annars blir det inte bra för ditt barn.

Lycka till!

Har svårt att tänka mig att man måste ha längtan efter barn :) Många uplever inte den känslan utan det blir som det blir. Jag längtar efter barn men det jag inte ser fram emot är skrik och böl.... Jag avskyr andra bebisar/barn som är kladdiga och skrikiga. Blir vansinnig på föräldrar som inte kan torka sina barn runt näsa och mun!!! så sånt äcklar mig.

Men jag vill ju ändå ha barn. Hade jag haft fast arbete nu så var tanken att jag skulle vara gravid nu men det blir studier till hösten...hoppas jag. Att hämta från dagis/skola- det ser jag fram emot. Och att skjutsa till aktiviteter osv.

 

Så antingen kör ni på och lägger en varuleverans eller så väntar ni. Det är sån personlig fråga som bara ni kan svaret på.

 

Lycka till!

Återigen, jag har inte kommenterat dig och dina hästar! När du nämnde djur i din kommentar, så kom jag bara på det våra vänner säger om djur och tänkte då på våra djur, vår situation. Det var inte riktat till dig. Du har det säkert jättejobbigt med att få det att gå ihop med hästar och barn och det är ju synd, men det finns ju faktiskt många som har häst, flera hästar och flera barn och det går alldeles utmärkt. Jag försökte inte på något sätt jämföra mina djur med dina. Man har den situation man har och man får försöka lösa det bästa sätt man kan urifrån de förutsättningar man har.

Och kan säga att det är inte lätt att göra andra saker än en vanlig promenad med hunden (även det kan vara trixigt många gånger) när barnet blivit ett par månader och det inte alltid är så kul att ligga still i vagnen. Återigen, säger inte att det är svårare än att ha barn i stallet, jag jämför inte de två sakerna, men att ha hund och vara aktiv med sin hund är definitivt inte alltid lätt när man har barn, men man kan få det att funka.Jag kunde inte hålla med dig mer ångående det. Jag tror också att det kan vara till en stor fördel för barn att få växa upp med djur av flera anledningar.

Har aldrig haft barnlängtan eller känt att jag vill för alla andra har. Men när jag träffade min m2b kände jag att om jag ska ha barn så vill jag ha det med honom och det visste jag från första början, en dag när vi varit tillsammans i 6 år kom tanken till mig att nu är jag beredd nu vill jag ha barn fast inte förren i sept det här var i maj och så blev det jag blev gravid i sept det året och när hon var 11 mån blev jag gravid igen och det var jobbigt för vi hade inte planerat det och jag  kände det som om min kropp blivit invaderad men han kom ut och jag älskar honom lika mycket som storasyster men samtidigt var det jobbigt att amma honom så det ville jag sluta med så fort
jag kunde trots det höll jag ut i 7 mån sedan blev allt mycket lättare, 2,5 år senare kom 3:an och det blev ännu en kris klarar vi av 3 barn vill vi orkar vi?? jag är, var ingen ung mamma och m2b är 7 år äldre men vi betämde oss för att behålla barnet vilket jag är oerhört glad och tacksam över i dag så summa sumarum kan jag glatt säga att jag inte skulle vilja vara utan något av mina barn men samtidigt är jag glad för att jag väntade tills jag kände mig mogen och beredd på på det.

Att torka bajs och annat har jag aldrig haft några problem med men när det kommer till kräks är det värre så tur jag har en man som klarar av det alldeles utmärkt och utan diskussion:0)))