Han gör mig väldigt osäker

Jag ser inte tydligt vad det är hos honom som är kontrollerande. Kan ni förklara det lite mer specifikt är ni snälla?

Däremot ser jag en stor skillnad mellan honom och andra "kontrollerande" män. Han frågar aldrig ut mig om vad jag gjort eller vad jag ska göra, med vem osv. Han ringer inte heller hela tiden för att se vad jag gör.

Men som jag sa tycker jag det känns konstigt när han "ger igen", och sedan när jag frågar honom om han är arg (vilket ju uppenbarligen var fallet) så kan han inte svara. Hur ska man kunna arbeta med ett förhållande om någon är så?

Tack till senaste anonym som gav tips. Jag kommer att testa att använda mig av de tipsen!

Bubblanbus:

Tycker du att det är så illa att jag behöver lämna honom?

Någon överdriven svartsjuka har han dock inte visat på flera månader. Iaf inte sagt något i den stilen som han gjorde tidigare. Men kanske så döljer han det, så att jag inte vet om det. Ett sätt att uttrycka svartsjuka kan ju vara att han när jag inte svarat på ett tag gör detsamma tillbaka. Det är just sånt som jag ogillar, när han gör så och inte öppet kan säga hur han känner.

Jag tror att mycket av hans sätt att bete sig hänger ihop med att han är osäker och rädd att bli sårad och lurad igen. Jag vet att han är väldigt rädd för att nånsin uppleva något sådant igen. Och när jag först träffade honom så var jag också det, och rädd för att komma någon nära. Men jag har förändrats en hel del den senaste tiden. Jag är inte speciellt rädd för det längre. Jag vet att livet ändå går vidare. Men jag tror att han känner att han inte orkar med något sådant igen, att han isf hellre undviker det. Men sanningen är ju att det kan bli jättebra istället, så varför isf gå miste om det?

Hursomhelst, vet inte om han kommer "ikapp" mig, eller om han kommer fortsätta bete sig såhär...

Tror ni att det är hans mål att få mig att känna mig osäker genom att bete sig som han gör?

Ibland så undrar jag om han gör vissa saker pga egen osäkerhet och svartsjuka som han vill överföra på mig.

Andra gånger så tänker jag att jag kanske överdriver. Exempelvis att det har med min egen osäkerhet att göra att när han inte hör av sig på ett tag (och då hör jag inte av mig heller), så känner jag mig orolig.

Men ibland så tycker jag mig ha fått bevis för att det är mer än så. Usch, det ärsvårt för att saker och ting är ganska otydliga egentligen, de är inte helt uppenbara.

Någon överdriven svartsjuka har han dock inte visat på flera månader. Iaf inte sagt något i den stilen som han gjorde tidigare. Men kanske så döljer han det, så att jag inte vet om det. Ett sätt att uttrycka svartsjuka kan ju vara att han när jag inte svarat på ett tag gör detsamma tillbaka. Det är just sånt som jag ogillar, när han gör så och inte öppet kan säga hur han känner.

Jag tror att mycket av hans sätt att bete sig hänger ihop med att han är osäker och rädd att bli sårad och lurad igen. Jag vet att han är väldigt rädd för att nånsin uppleva något sådant igen. Och när jag först träffade honom så var jag också det, och rädd för att komma någon nära. Men jag har förändrats en hel del den senaste tiden. Jag är inte speciellt rädd för det längre. Jag vet att livet ändå går vidare. Men jag tror att han känner att han inte orkar med något sådant igen, att han isf hellre undviker det. Men sanningen är ju att det kan bli jättebra istället, så varför isf gå miste om det?

Hursomhelst, vet inte om han kommer "ikapp" mig, eller om han kommer fortsätta bete sig såhär...

Jag förstår vad ni menar när ni säger att det inte är värt det att lägga ner tid på något som varat så kort. Men jag vet inte om det spelar någon roll hur länge något har varat. Jag tycker mer att det som spelar roll är hur man egentligen känner, oavsett tidsaspekten. Självklart så är det väldigt fördelaktigt om det fungerar bra redan i början, men även om det gör det de första åren exempelvis så kan alltid problem uppstå senare. Man kan ju aldrig veta något i livet, utan det är egentligen många chansningar man får göra. Men visst, finns det tendenser till kontrollbehov i början så är jag medveten om att det inte är något positivt alls.

Anledningen till att jag fortfarande är med honom är inte för att jag är rädd för att bli ensam. Jag kan lika gärna träffa någon annan. Men jag fortsätter träffa honom pga av att det jag känner för honom har jag inte upplevt med någon annan på en väldigt lång tid. Jag förstår även att det kan hända att jag träffar någon annan som jag kommer känna det ännu bättre med. Men eftersom jag vet att jag inte upplevt sådana känslor på länge, så antar jag väl då att de inte kommer så snart igen. Kanske har jag fel i det förstås.

Jag kan dock inte komma ifrån att det inte är riktigt bra mellan oss. När vi träffas är det bra, men när vi är ifrån varandra är det inte det. Det jag tror vi verkligen behöver är att prata mer om vårt förhållande, och var det är på väg. Det är något som för mig är ovant, och det förstår jag även på honom att han är väldigt ovan vid det. Men jag tänker iaf ta upp det mer med honom, och se hur det blir. Jag kan ju börja prata om hur jag känner det. Så hoppas jag att även han vill göra det. För det är inte så säkert att det är något som är helt medvetet från hans sida. Därför kan det vara bra att prata om det. Jag vill göra det tydligt för honom att jag inte är något hot, inte vill utnyttja eller lura honom, utan att jag menar väl. Han behöver våga lita på det. Jag känner honom så pass väl så att jag kan säga att han är en bra man. Fast det jag nu behöver känna är att han vill satsa på detta och lägga lite tid på att det ska fungera. Sedan vet jag att han befinner sig i en lite svår sits, för det är mycket annat runt honom. Men jag vill ändå få den känslan. Isf kan vi fortsätta ett tag och se var vi hamnar.

Jag förstår vad ni menar när ni säger att det inte är värt det att lägga ner tid på något som varat så kort. Men jag vet inte om det spelar någon roll hur länge något har varat. Jag tycker mer att det som spelar roll är hur man egentligen känner, oavsett tidsaspekten. Självklart så är det väldigt fördelaktigt om det fungerar bra redan i början, men även om det gör det de första åren exempelvis så kan alltid problem uppstå senare. Man kan ju aldrig veta något i livet, utan det är egentligen många chansningar man får göra. Men visst, finns det tendenser till kontrollbehov i början så är jag medveten om att det inte är något positivt alls.

Anledningen till att jag fortfarande är med honom är inte för att jag är rädd för att bli ensam. Jag kan lika gärna träffa någon annan. Men jag fortsätter träffa honom pga av att det jag känner för honom har jag inte upplevt med någon annan på en väldigt lång tid. Jag förstår även att det kan hända att jag träffar någon annan som jag kommer känna det ännu bättre med. Men eftersom jag vet att jag inte upplevt sådana känslor på länge, så antar jag väl då att de inte kommer så snart igen. Kanske har jag fel i det förstås.

Jag kan dock inte komma ifrån att det inte är riktigt bra mellan oss. När vi träffas är det bra, men när vi är ifrån varandra är det inte det. Det jag tror vi verkligen behöver är att prata mer om vårt förhållande, och var det är på väg. Det är något som för mig är ovant, och det förstår jag även på honom att han är väldigt ovan vid det. Men jag tänker iaf ta upp det mer med honom, och se hur det blir. Jag kan ju börja prata om hur jag känner det. Så hoppas jag att även han vill göra det. För det är inte så säkert att det är något som är helt medvetet från hans sida. Därför kan det vara bra att prata om det. Jag vill göra det tydligt för honom att jag inte är något hot, inte vill utnyttja eller lura honom, utan att jag menar väl. Han behöver våga lita på det. Jag känner honom så pass väl så att jag kan säga att han är en bra man. Fast det jag nu behöver känna är att han vill satsa på detta och lägga lite tid på att det ska fungera. Sedan vet jag att han befinner sig i en lite svår sits, för det är mycket annat runt honom. Men jag vill ändå få den känslan. Isf kan vi fortsätta ett tag och se var vi hamnar.