Rädd att min blivande inte ska vara romantisk på vår dag

Hmmm jo det är klart att jag vill att han ska vara sig själv... men jag kanske vill att han ska vara den "bästa versionen" av sig själv.

Vi har väl alla bra och dåliga sidor inom olika områden. Ibland är man dålig på ngt men man kan om man vill.... jag är tex inte bra på att laga mat... men om jag vet att min älskade verkligen skulle uppskatta att få serverat en fin hemmalagad middag så lägger jag väl manken till för att jag älskar honom och vill att han ska bli glad osv... det betyder väl inte att jag inte är mig själv??? jag har bara tagit fram en egenskap av mig som jag vet att han uppskattar...

han är lite kass på att verbalt, fysiskt, känslomässigt visa kärlek, omtänksamhet och uppskattning... men det betyder ju inte att han inte älskar mig. Man skulle kunna säga att han istället visar sin kärlek och omtanke och uppskattning genom att göra praktiska saker för mig som att hämta/lämna barn, städa, handla, fixa med hus och bilar. Vi pratar väl lite olika språk när det kommer till kärleksyttringar. HAN: 90 % praktiska saker 10% verbal/fysisk bekräftelse... JAG: 80% verbal/fysisk bekräftelse 20% praktisk... så vad jag menar är bara att jag helst ser att han just denna dag utnyttjar sina 10 % verbal/fysisk bekräftelse :)

Jag förstår vad ni menar med nervositet och att det händer så mycket omkring... men vi pratar inte om ett stort pampigt bröllop med 100 gäster... vi pratar om max 12 gäster (våra föräldrar och syskon med respektive)....

Jag tycker att de flesta blivande brudar här på bröllopstorget verkar fokusera mer på hur bröllopet upplevs av alla andra omkring än hur det upplevs av dem själva... det är bordsplaceringar, oro för att ngt ska gå fel... värder vind, blommor, ska jag få skavsår osv... det verkar inte vara så många som reflekterar över själva känslan, vad man egentligen lovar varandra, att just den stunden där och då ska vara speciell utan svarare att det på ett foto ska ha sett underbart romantiskt ut....

jag menar mer att det verkar vara en för många märklig fråga jag ställer... de flesta säger att jag ska prata med honom och försöka få honom på ett fint sätt att förtå vad jag vill... men många verkar tycka att det är en orimlig tanke att jag skulle vara mån om stunden och att det rent känslomässigt klickar.. för då är han inte "sig själv".

Jag förstår att många försöker att detaljplanera sina bröllop för att det ska bli så perfekt och att man ska slippa oroa sig för ngt... men är det någon annan är jag som reflekterar över det känslomässiga och romantiken under dagen???

Jo jag förstår vad du menar. antagligen kommer allt att fixa sig naturligt men det kan vara bra att på något sätt ta upp det med honom.

angående att "känslomässigt klicka" menar jag att det finns stunder med vissa personer som man känner att man inte behöver säga ngt för att man ska känna vad den andra känner. En blick, en smekning, ett leende får en att käna att han käner vad jag känner och att man upplever samma sak. Man ser i hans ögon att han är lycklig och att vi är ett i den stunden. Ett exempel: man berättar för sin man att man är gravid. Hans leende, han kysser dig på pannan och drar dig närmare sig och suckar förnöjt... ELLER han säger inget och fortsätter snegla på mobilen och börjar snart att prata om fönsterputsning... (extremt exempel... men jag menar bara att en tystnad kan upplevas på så olika sätt... det är de små gesterna som gör att man känner att han känner vad jag känner).

så vad jag menar med att man klickar är att man inte bara båda är lyckliga på varsitt håll i huvudet utan att man genom små gester som att ge en kyss, lägga armen om den andre, fläta ihop fingrarna när man går hand i hand, att ge den där blicken med det där lilla leendet, att kanske tom säga "det är du och jag nu" "jag älskar dig" "jag är så lycklig för jag fick dig" . genom dessa gester visar man för varandra att man upplever denna lyckan tillsammans....