• Aurelia

    varför tog det slut?

    Ni som någon gång varit den som gjort slut på ett längre förhållande, vad hade ni för anledning? Funderade ni länge innan? Vad gjorde i så fall att ni vågade "ta steget" til slut? Ångrade ni er någon gång efteråt? Har ni kontakt med det exet? Och sen vore det kul att höra om ni hittat någon ny?

    Jag är singel efter ett 5-årigt samboförhållande o skulle gärna höra andras erfarenheter.

  • Svar på tråden varför tog det slut?
  • Sandra380

    Jag upptäckte att min sambo och pappa till min dotter var otrogen. Vi hade varit tillsammans i 5 år. Måste tyvärr ha kontakt med honom då vi har gemensam vårdnad om dottern. Jag hittade min drömprins ganska kort stund efter det tog slut med den "otrogne". Vi har nu en gemensam dotter och planerar bröllop till sommaren :)

  • Mahy

    Jag var tillsammans med mitt ex i 4 år, Vi bodde aldrig tillsammans på "riktigt" Han bodde i ett land och jag i ett annat, men i perioder bodde vi tillsammans. Jag gjorde slut då jag insåg att det här inte är mannen jag ville gifta mig med eller skaffa barn med. och jag insåg att hur mycket jag än tycker om honom passar vi helt enkelt inte ihop. DEt var inte det lättaste jag någonsin gjort, men tack vare det träffade jag min blivande man :)

  • daniiel

    Var tillsammans med mitt ex i drygt 3år. Vi bodde aldrig tillsammans, men vi sov ofta över hos varandra och spenderade störren delen av tiden tillsammans. Anledningen till att det tog slut... ja, jag vet än idag inte riktigt. Det var nog ett ihop-plock av flera anledningar, inte bara en enda. Vi hade ett väldigt intensivt förhållande med stora känslor och därigenom också mycket bråk. Vi hade kontakt ca 2år efter det tog slut, men nu ca 7år senare har vi inte det längre. Vilket nog är det bästa trots alls. Jag kommer ju dock aldrig glömma det vi hade och det är en erfarenhet jag bär med mig och är tacksam över.

    Jag träffade dock en ny ca 6 månader efter jag och mitt ex bröt upp. Det är honom jag nu är gift med och har barn tillsammans med :) Lite tur i otur var det alltså att mitt första förhållande tog slut :)

  • Aurelia

    Skönt att höra att ni gått vidare o träffat en ännu större kärlek sen. Fast det borde jag ju kunnat lista ut eftersom ni hänger här. ;)

    Jag grubblade lääänge innan jag vågade ta steget att göra slut. Det var otroligt jobbigt,  jag tyckte många gånger att vi inte passade ihop och jag hade svårt att vara mig själv med honom men han var så övertygad att det skulle vara vi. En sak som bidrog till att jag tog steget var att mitt grubblande faktiskt gick så långt att det gick över i en depression. Jag tappade lusten till allt och kände mig som en hemsk människa som inte kunde uppskatta det vi hade. Men jag saknade så mycket, och nu är jag glad och stolt över mig själv att jag vågade göra slut trots allt. En sak jag hade mycket svårt att leva med var just hans inställning till "svaghet" om man säger så. Blev ganska knäckt av hur han bemötte mig när jag mådde riktigt dåligt.

  • Emsie

    På det du berättar låter det som att du tog ett bra beslut Aurelia.

    Jag gjorde slut med en kille som jag var tillsammans med i två år, inte jätte länge men det är ju ett tag iaf. Jag funderade fram och tillbaka länge innan jag var säker på mitt beslut. Anledningen var att vi inte hade någonting gemensamt, varken intressen eller mål och drömmar i livet vilket jag tillslut kände var ohållbart. Jag tycker såhär i efterhand egentligen att det är konstigt att det inte tog slut mycket tidigare än vad det gjorde. Det som gjorde att jag tog steget var att vi var iväg och utförde en av mina absoluta favoritsysselsättningar i livet och han inte ens ansträngde för fem öre för att göra det till en bra upplevelse eller kunde glädjas med mig. Det kändes helt rätt hela tiden efter att jag tagit beslutet och jag kände mig snarare fri efteråt så den jobbiga processen var innan jag tagit beslutet. Efter det hade jag en singelperiod där jag hade väldigt roligt och dejtade mycket och sen ett stormigt förhållande med en annan kille (som tog slut när jag upptäckte att han hade en annan flickvän men det är en annan historia) innan jag träffade min nuvarande sambo och mitt livs kärlek strax efter det andra uppbrottet. Jag har inte kontakt med något av mina ex och vill inte ha det heller.

  • Frida87
    Aurelia skrev 2011-10-21 16:12:33 följande:
    Ni som någon gång varit den som gjort slut på ett längre förhållande, vad hade ni för anledning? Funderade ni länge innan? Vad gjorde i så fall att ni vågade "ta steget" til slut? Ångrade ni er någon gång efteråt? Har ni kontakt med det exet? Och sen vore det kul att höra om ni hittat någon ny?

    Jag är singel efter ett 5-årigt samboförhållande o skulle gärna höra andras erfarenheter.
    Jag var tillsammans med mitt ex fem år och vi var även förlovade ett år. Vi var väldigt unga när vi träffades (15) och vi hade det bra tillsammans länge men tillsist växte vi ifrån varandra.
    Jag var den som gjorde slut men det hade varit på väg att göra slut i nästan ett halvår men jag hade inte vågat ta steget. Sedan var jag med familjen på semester i 3 veckor utan honom och vi hördes knappt av och jag saknade honom inte heller.
    Jag flyttade därefter hemifrån till min egen lägenhet och kände att nästa fas i livet var helt klart att vara singel och vuxen.
    Så bara 1 vecka efter att jag flyttat bröt jag förlovningen. I början var det skönt, sedan träffade han en ny flickvän väldigt fort och då vart jag lite besviken.
    Det varade kanske 1-2 veckor och sedan så var jag nöjd singel igen. Jag kände att jag gjorde rätt när jag gjorde slut, vi var totalt olika personer mot slutet och hade nästan inget gemensamt längre.

    Vi hade kontakt som bekanta från och till under 2 år sedan har vi inte hörts sedan dess.
    Jag var singel i 8 månader innan jag träffade mitt andra ex (jag hade ett stort behov av att vara singel, hade ju aldrig varit det i vuxen ålder).

    Jag och mitt senaste ex var tillsammans nästan ett år och bodde ihop under hela tiden (vi hade varit vänner ett bra tag innan vi blev tillsammans). Vi var dock extremt olika från början och det var en av anledningarna till att det tog slut.. idag är vi dock vänner och har kontakt från och till... framför allt eftersom vi har gemensamma vänner.

    Jag träffade min blivande man bara 4 månader efter det. Nu vet jag att jag har funnit rätt och det är en lättnad. Har aldrig känt mig så säker förut och det är skönt att bli bemött med samma säkerhet. 

     
  • marimekko86

    Jag var tillsammans med mitt ex då jag träffade min blivande man. Vi var vänner jag och min blivande man, men ganska snabbt började vi båda hajja att vi var förälskade i varandra. Så jag höll mig borta från honom och funderade LÄNGE på om jag skulle stanna hos mitt ex eller chansa på min blivande man...Valde tillsist att följa enbart hjärtat och se hur bra det blev

    Det var skitjobbigt att bryta med mitt ex, då vi varit ett lyckligt par i flera år och han var som min bästa vän. Han var givetvis förkrossad till en början och jag som egentligen gått vidare med min nuvarande kunde inte riktigt vara superkär och lycklig då jag mådde så dåligt för mitt ex:s skull...

    men efter ett tag gick mitt ex också vidare, vi var jättebra vänner i ca 1½ år, sen flyttade han och hans nya tjej iväg, så nu hörs vi inte mer än att vi grattar varandra på födelsedagar osv. Mitt ex blev pappa för tre veckor sedan och jag gifter mig om en vecka, så för oss har det blivit bra, men fy så hemskt det var då.!

  • livliness

    Jag var tsm med en kille i 1 år, vi var förlovade i ungefär 1 månad tror jag innan jag gjorde slut.

    När jag blev tsm med denna killen hade jag nyligen kommit ur ett förhållande där jag trodde jag var med mannen i mitt liv, men det tog slut med honom pga att han var otrogen.

    Så ja när denna killen dök upp, han blev kär i mig.. och jag kände mig ensam. Det låter kanske lite som om jag utnyttjade honom men jag älskade faktiskt honom också. Vi flyttade in tsm nästan direkt, jag kände mig trygg med honom.... men det fanns absolut ingen passion, hetta, eller romantik där. Det var som att leva med ett bästa kompis nästan. Så när han friade till mig i Thailand fick jag en klump i magen, jag insåg liksom att det var inte rätt men jag hade inte hjärta att säga nej till honom.

    Tyvärr kom det ju till att jag kan ju inte stanna i ett förhållande för resten av livet när jag inte är lycklig. Det var ju inte rättvist för honom heller. Han var en väldigt fin och snäll kille som förtjänade att bli älskad av någon lika mkt.

    Att göra slut med honom var jättejobbigt, att såra någon är aldrig roligt. Vi har inte direkt kontakt nu idag men jag vet att om vi skulle träffas igen så kommer det inte vara några jobbiga känslor emellan, vi bröt som vänner :)


  • Boringbrick

    Vet att det inte kommit nya svar här på länge. Men var tillsammans med en kille i över ett år(inte så länge kanske men mitt längsta då), det var distans och ett halvdåligt sådant pga brist på respekt bl.a. I slutet av förhållandet började jag umgås med en kille jag varit bekant med ett tag, denna kille gjorde att jag klarade av att avsluta det dåliga förhållandet. Han är idag min pojkvän och även den jag vill gifta mig med, han gjorde så att jag rätt fort kom över mitt gamla förhållande. 

  • Annamolly
    Aurelia skrev 2011-10-21 16:12:33 följande:
    Ni som någon gång varit den som gjort slut på ett längre förhållande, vad hade ni för anledning? Funderade ni länge innan? Vad gjorde i så fall att ni vågade "ta steget" til slut? Ångrade ni er någon gång efteråt? Har ni kontakt med det exet? Och sen vore det kul att höra om ni hittat någon ny?

    Jag är singel efter ett 5-årigt samboförhållande o skulle gärna höra andras erfarenheter.
    Jag var sambo i 3,5 ar tror jag med mitt ex. 
    Jag funderade i mer an ett ar innan jag tog steget och verkligen gjorde slut pa riktigt. Innan dess hade vi "pratat ut" nagra ganger men han ville forsoka igen. (Det ville egentligen inte jag men jag kunde inte saga nej). Andledningarna var manga: Vi satt fast i en situation som vi inte madde bra av. Vi bodde i England tillsammans men han ville egentligen inte stanna kvar, och jag ville inte flytta till Sverige tillsammans. Han vagade dock inte vara den som tog steget och brot upp, utan istallet (som jag tror ofta ar fallet med killar) gravde ner sig i datorspelsberoende och apati. Drack mycket, kommunicerade inte och trodde trots allt det att han skulle fa sex och karlek som vanligt, fast han betedde sig som en zombie. Det gick inte att prata med honom och han ville aldrig ens ga utanfor dorren. Jag kan kanna att jag vantade alldeles for lange egentligen, for forhallandet var dott i sakert 2 ar innan jag tog steget. Men jag tyckte sa mycket om honom som manniska och jag var radd att vara ensam!

    Aldrig i livet att jag angrar mig! Jag var singel i atta manader, sedan traffade jag min fastman och vi gifter oss nasta sommar. Han ar allt jag nagonsin velat ha i en man, men aldrig haft tidigare. Mitt livs karlek och idealman. Men jag ar glad att jag haft ett par misslyckade forhallanden bakom mig, for nu vet jag hur fantastiskt det ar som jag har nu. Tank om man hittade ratt med en gang, da skulle man ju inte ha nagot att jamfora med och kanske bli otacksam for allt det bra?

    Jag har ingen kontakt nu, men vi var vanner ett tag efter. Dock har jag insett att det inte gar att vara vanner aven om det inte finns nagra kanslor for den nya partnern ar alltid viktigast och maste fa prioritet om han inte gillar det. Jag respekterar att han inte gillar att jag har kontakt. 
  • CoG

    Vi var tillsammans i nästan 8 år.
    Första tre åren var bra, sen kom vår dotter.
    Mannen i fråga agerade sotis, tyckte inte att jag visade tillräckligt med uppmärksamhet till honom.
    Men han engagerade sig inte ett dugg i vårat barn och därför blev jag tvungen att ge allt till barnet som var i större behov av omvårdnad än mannen enligt mig.

    Det var hemska gräl nästan jämt pga av det här, jag ville lämna flera ggr men han lovade bot och bättring.
    Han lovade att börja ta hand om hem och familj istället för att sitta vid datorn och hänga i garaget.

    Vi sökte hjälp hos familjerådgivning och nådde äntligen fram till varandra.
    Vi fick hjälp med verktyg som skulle styra upp där det annars fallerat och allt verkade så himla bra-äntligen.
    Det drogs igång bröllopsplaner och allt. Nu skulle ju allt bli bra tillslut!
    Vi gifte oss hösten 07 och allt fortsatte att vara bra tills det blev sommar igen.
    Min man slutade att hålla sig till de verktyg vi fått, plötsligt var vi tillbaka på ruta ett och grälen var igång.
    Men efter alla dessa bråkiga år så fanns det inte utrymme för mer,
    en hemsk natt då han kastat sönder kökstolen och annat och jag ringt mina föräldrar för att få hjälp att lugna ner det hela så att inte vår dotter skulle vakna....då sa jag att det var nog.
    (Då han blev arg för att jag berättade att jag var besviken på ngt han gjort eller inte gjort blev han alltid väldigt arg och visade noll hänsyn till vårat barn som fick se och höra väldigt mycket hemskt)

    Sen var han ute, det fanns ingen anledning att fundera mer.

    Det blev en tuff tid, mycket trackaserrier via telefon.
    Han kunde ringa 10 ggr/ dag och då jag inte hade tid att prata så blev han förbannad och sa de mest ruskiga sakerna om mig.

    Jag träffade en kille några månader senare.
    Vi dejtade lite under 3 månader, men det blev inget seriöst.
    Dock sa han till mitt ex att gränsen var nådd och om han fick veta att jag fick ett till så där otrevligt samtal
    då skulle han se till att jag polisanmälde honom.
    Då först blev det lugnare.

    Min nu blivande man träffade jag 9 månader efter uppbrottet med dotterns pappa och jag kan säga att jag ALDRIG ångrat att jag tillslut tog steget och avslutade det förhållandet.
    Jag skulle ha gjort det långt tidigare.

    Första åren hade vi kontakt så att han och dottern kunde träffas.
    Men dom träffades för att jag tjatade om att dom måste ha ett umgänge.
    Jag höll på att styra upp deras umgänge fram till februari 2011 sen sa en vän att det inte var mitt ansvar, så jag slutade höra av mig till honom och han slutade komma och hämta vår dotter.

    Mellan 12 februari 2011 och 4 januari 2012 träffades dom inte alls och jag hörde inte av honom alls.
    Men han lovade åter igen bot och bättring.
    NU skulle han ta ansvar och bete sig som en pappa.....
    Dom har inte träffats sen 4 januari och jag har inte heller hört av honom sen dess.

    För min del är allt lugnare då han inte hör av sig, för vi går inte ihop alls.
    Det krockar så hemskt då vi har långt ifrån samma syn på vad ett barn behöver för att må bra.
    Men det är rätt svårt att inte ha kontakt också, eftersom att vi har gemensam vårdnad och det behövs vissa underskrifter...
    För dottern är det en stor sorg att han inte finns i hennes liv,
    men hon är glad att hon har min sambo som tagit på sig hela pappaansvaret istället även om det inte kan ersätta hennes biologiska pappa.

  • maxmamma

    jag var med mitt ex i ca 9år o bodde ihop i 8 och var gifta i 1år, det tog slut på grund av att han började missbruka. han har alltid gillat att misshandla mig o strypa mig till medvetslöshet osv osv och tyvärr så gillade han även att ge våra gemensamma två barn smisk oxå

    men droppen som gjorde att det tog slut var nog när han försökt köra över mig ett par gånger med sin bil o sen hotade att åka hem till mina föräldrar o slå ihjäl dem.

    sen när jag oxå flyttade från  denne hemska man o tog ut skilsmässa  så träffade jag min m2b och vi har ett gemensamt barn o ska gifta oss nu 12/1-2012.

    min m2b  är den snällaste o härligaste man o person jag nånsin träffat på och han är en verkligt bra styvfar för mina andra barn som dock ej har någon som helst kontakt med sin biologiska far.

    så kan det gå när livet lever med en o man inte själv lever livet. 

Svar på tråden varför tog det slut?