Tvivel, hur ska jag stötta ?

Pressa honom inte nu när ni är inför stora förändringar. Kanske ni kan göra något annat som känns bra för dig? Tex skaffa dig ett halsband eller örhängen från honom så du känner dig påmind i vardagen. Ibland kan små saker göra stor skillnad.

Jag har faktiskt redan ett halsband, han fick det när han döptes av sina morföräldrar (de är döda nu) så det har jag på mig dagligen, utöver detta är det inte så mycket mer, men jag funderade på att faktiskt göra ett liknande (en medaljong med bilder och datum eller något). Dock känns det lite som om man utmanar ödet så när man gör det!

Lyssna  på Chicita, hon är klok!

Jag tycker nog också det verkar klokt att ta det lite lugnt och inte driva på för att ni ska förlova er nu. Det kommer att hända mycket i era liv framöver. Ta studenten, flytta hemifrån, börja plugga på högskolan och/eller börja jobba (ofta behöver man ju göra båda samtidigt), lära sig stå på egna ben, sköta sitt eget hem och sin egen ekonomi, komma fram till hur man vill ha sitt liv. Allt det där tror jag är bra om man har landat i och känner sig stabil i innan man flyttar ihop och binder upp sig till någon annan. Gör man alltihop i symbios med någon annan är det risk att man inte riktigt formar en egen identitet utan en identitet som en halva av ett par. Skulle relationen sedan trots allt ta slut står man där som en halva liksom... Jag menar inte att relationen nödvändigtvis kommer att ta slut, men även om den inte gör det så fungerar det bättre med en relation mellan två självständiga vuxna individer än två halvor av en symbios. Därför tror jag det är bättre att ha en stark, egen, vuxen identitet först.

Det är fullt möjligt att den här killen är den du ska leva resten av ditt liv med, men det är lika möjligt att han inte är det. Det är svårt att säga det här utan att låta nedlåtande, och det vill jag inte, men de allra flesta förhållanden som folk har innan de är 20 tar slut. Inte alla förstås - och det finns flera här på BT som träffats tidigt och hittat rätt. Men de har inte heller tvivlat, tjafsat, och haft olika syn på hur de vill att förhållandet ska utvecklas.

OM du har hittat rätt redan nu och ert förhållande kommer att hålla resten av livet, då kommer det att göra det oavsett om ni är förlovade och bor ihop eller inte. Om det är så att du innerst inne har en skärva av rädsla att ni inte kommer att kunna hålla ihop och att ni måste förlova er för att du ska "binda" honom, så är det ett starkt skäl att INTE göra det.

Tyvärr kanske det är så att han inte alls är inne på att binda sig för resten av livet redan nu. I så fall finns det ingenting du kan göra för att övertyga honom om att han har fel, eftersom han känner det han känner. Är det så att han inte vill leva med dig så kommer det att göra ont att få veta det, men det skulle vara tusen gånger värre om du lyckades tvinga honom att stanna kvar fast han inte vill.

Så mitt råd blir att först och främst satsa på ditt eget liv och att bygga upp en bra start i vuxenlivet. Och att samtidigt jobba för en bra relation - att ni satte er ner och pratade och kom fram till hur ni skulle göra för att försöka förbättra den är ett mycket bra tecken, hoppas det funkar. Sluta tjafsa via sms, det är dömt att misslyckas. Har ni något viktigt att diskutera, prata med varandra. Ring upp eller lägg det på is tills ni träffas.

Lyckas ni vårda relationen, och båda känner lika starkt att ni är rätt för varann, så kommer ni att ha varandra kvar när ni är färdiga med att etablera er i vuxenlivet. Om inte, så var det inte rätt, Bara tiden kommer att kunne ge dig svaret.

Och tiden går långsamt 
Nej men jag förstår precis vad du menar, och alla här har gett mycket klocka ord! Tar åt mig som en svamp samtidigt som jag egentligen borde göra läxor... 
Tack för alla tips  

Hej Liten och ni andra! 

Från en äldre till en yngre: du måste chilla lite! Förstår att det inte är det lättaste när du älskar honom så mycket (vet precis hur det är, jag har själv varit där) men du måste verkligen ta ett kliv tillbaka och ta det lite lugnt. Det kan mycket väl vara så att ni kommer att gifta er och få barn men du måste vänta på att din kille blir redo. Om han känner sig så pressad att han tappar sexlusten så är det ett tydligt tecken.

Vill också säga att den största gåvan du kan ge dig själv är tid att upptäcka världen och ta reda på vem du är i den. Världen är så jädra rolig och det finns så mycket kul att se och göra. Du tar bara studenten en gång, njut av det, giftemål och bröllop finns kvar om två, tre och fem år också. Jag lovar! Vem vet, du och din kille kanske kan resa och upptäcka världen tillsammans?

Stor kram till dig och lycka till!   

Åh, har varit i precis din situation! För två år sedan gick jag i trean på gymnasiet och hade enligt mig då killen jag ville gifta mig med. Jag ville förlova mig han visste inte vad han ville ha ut av livet, precis som för dig. Det slutade med att vi skiljdes åt kort efter studenten av en massa olika anledninger, bland annat att vi inte ville samma sak i livet vilket för mig är en stor sak. Nu planerar jag bröllop med min nuvarande och måste säga att det är skönt att veta att vi sitter på samma tåg så att säga.

Vad jag råder dig till är, precis som alla andra, att inte pressa killen.Det är helt förståerligt att han inte vet vilken riktning han vill att livet tar och att han är osäker på förlovning. Kan det dessutom ha med ålder att göra? En vän till mig ville absolut inte förlova sig innan han var tjugo, trots att han och hans flickvän varit tillsammans sen de var femton. Detta berodde på att han brydde sig väldigt mycket om vad människor omkring tyckte och att han visste att de skulle anse förlovningen vara mer seriös om de var "riktigt vuxna" bådatvå. Kan din pojkvän ha liknande tankar?

 

Nu kommer tjurkärringen här men jag reagerade väldigt mycket på just den här meningen du skrev:
"Jag vet att han vill vara den som friar och jag har dessutom berättat för honom om min dröm om att ta studenten som förlovad, men den verkar inte hända överhuvudtaget eftersom han trivs med det förhållande vi har idag."
Och då menar jag "min dröm att ta studenten som förlovad". Gudars skymning, känns som att poängen för dig är att just vara förlovad först av alla i klassen så alla ser hur "lyckad" du är när ni tar studenten, oavsett vilken killes namn som nu står i denna ring. Vill du gifta dig eller vill du bara vara förlovad sen?

Ett tips till dig är att coola ner dig lite, ta studenten i lugn och ro, köp en annan ring om det är ringar du gillar, och sen flytta hemifrån, oavsett om det är med killen eller själv.
Visst, det är bra att bo själv först men jag tycker inte det är ett absolut måste.
Jag hade aldrig bott själv innan m2b och jag flyttade ihop och det funkade kanon ändå.

Så ta det lite lugnt, du är ju väldigt ung fortfarande och om jag talar för mig själv så är jag inte samma person nu som när jag tog studenten, förändrades faktiskt otroligt mycket redan ett år efter studenten... Så det är inte säkert att de saker du vill idag kommer stämma överrens med de saker du vill om 3 år....

Han är två år äldre än mig så han har fyllt tjugo i år! Jag är inte först i klassen med att förlova mig  Jag vill förlova mig för att jag älskar honom sen är det "bara" en dröm om att vara förlovad när jag tar studenten, dock tror jag inte det händer som jag tidigare skrev och så får det vara om det blir så. 

Jag bara klaga lite på folk i den här tråden. Jag är 20 år gammal, min m2b också. Vi flyttade 20 mil hemifrån tillsammans efter studenten, vi har bott i vår lägenhet sen dess, nu har vi skaffat katt, gått igenom två dödsfall (okej, vi har gått igenom ett dödsfall, det andra hände precis nu ikväll..) och det räcker gott och väl för att vi ska ha lärt känna oss själva. Jag är inte en del av ett par, jag är jag och han är han, vi är vi.

Bara för att vi inte ville skaffa varsin lägenhet i en främmande stad (vi flyttade båda hit för att plugga), eller för att vi inte ville resa jorden runt och bli magsjuka på någon strand i Thailand så innebär väl inte det att vi inte har blivit egna individer? Sluta vara så snabba på att döma hela tiden. Bara för att du gjorde på ett sätt så innebär inte det att du har den enda sanna vägen till hur man hittar sig själv.

Till TS: Du vet vad jag tycker, ni är grymma båda två. Du behöver chilla lite och jag vet att vi inte direkt har gjort det lättare för dig i den här frågan, men det löser sig! (jag vet, jag borde ha gjort de där pinsen!) Vi älskar er lika mycket oavsett om ni har ringar eller inte. Och precis som jag har sagt tidigare så gör inte den där ringen någon skillnad i längden.

Okej, så kan det vara.
Men jag har faktiskt varit i nästan samma situation för 5 år sen när jag gick i 3an på gymnasiet.
Fast då var det killen som ville förlova sig efter att vi varit ihop i ett år.
Jag hade mer eller mindre bott hos honom sen vi blev ihop och så gick vi och beställde de där guldringarna.
Aldrig haft sån ångest i hela mitt liv som när vi gick därifrån, det var inte detta jag innerst inne ville men man rycks så lätt med och du har ju någon annan förlovad i klassen och det är lätt att ryckas med på det tåget, nu var jag visserligen först bland mina kompisar.
Men jag tänkte stå mitt kast, gifta mig med killen och bara hänga med, dum som man var.
Mina föräldrar vågade inte säga något för de visste att sa de emot så skulle jag boka kyrka till dagen därpå liksom, hopplösa trotsunge.
Och det värsta var att jag gick och funderade på att göra slut i ett halvår innan jag vågade ta steget eftersom jag skämdes så otroligt över att bryta en förlovning, eftersom det är en så otroligt stor grej.
Min kille då var 4 år äldre och var på mig från dag 1 om att jag skulle bete mig mer moget, det tog min m2b ett år ungefär att få tillbaka mig till en nivå som passade min ålder. Ge mig humor tillbaka och glädjen som man ska ha som 20 åring.
Så jag tycker faktiskt att man oftast är för ung för förlovning som 18 åring, det finns undantag naturligtvis, men jag tror att det är lätt att göra ett av sitt livs största misstag om man kastar sig in i något.

Och om du tjatar om förlovning varje dag/varje vecka eller som du säger: utöka till bara tjat med två veckors mellanrum, så kommer du tillslut tjata hål i hans stackars huvud. Så ta det lite lugnt, fundera på vad bara du vill göra med ditt liv efter gymnasiet. Om du inte behövde ta hänsyn till någon, vad skulle du göra då... Och är det så att ni vill samma när ni kommer fram till detta oberoende av varandra så kan ni ju göra det tillsammans sen.