varför skaffade du barn?

Efter 10-11 års förhållande kom plötsligt känslan: '..sen då?'
Vi snackade om det och kom fram till att vi nog aldrig skulle bli så 'redo' som vi skulle vilja för att skaffa barn, men att det nu var läge att börja planera för det.

Det är en omställning, men man går ju igenom olika varianter av omställningar hela livet (flytt, jobb, relationer) och just att bli förälder var nog en av de omställningarna som kännts mest naturlig.

Graviditeten och förlossningen var inget jag skulle vilja upprepa - och kommer nog inte heller att skaffa fler barn.

Visst, vardagen är lite ändrad, men vi har valt att fortsätta med våra hobbys och försöker vara lika mycket föräldrar som 'våra gamla jag'.

Det faktum att du är rädd för att bli en dålig förälder är nästan mer ett tecken på att du skulle kunna bli en bra förälder - du vet dina 'brister' och bryr dig.

Det är ett stort beslut att skaffa barn eller ej (att besluta att inte skaffa barn är konstigt nog någonting som man ofta får lov att försvara livet ut?) och jag kan många gånger tycka att det är konstigt att man måste fixa körkort för att få köra bil, men att skapa och ansvara för ett helt nytt liv är okej utan vare sig teoriprov eller uppkörning ;)

    

Jag skaffade nog barn för att jag kände en press på att man borde ha barn och att jag var i rätt ålder.
Jag tänkte precis som du ,allt du har skrivit upp stämmer.
Man blir trött , förhållande och sexliv kommer i andra hand. Kroppen blir inte sig lik.
Men samtidigt så  är det det bästa som hänt.
Jag tror man kan föreställa sig det jobbiga men den ovillkårliga, gränslösa kärleken man får och ger går inte att föreställa sig. Ingenting är större än det.
Även om förhållandet inte blir lika  hett så får man en gemenskap och att vara en familj med den man älskar  är stort , jag tror många har det så för annars skulle inte många gifta sig efter dom fått barn :)
Det är absolut det bästa som hänt mig och oss som par.  Det ger livet mening att vara där för sitt barn.
Så tror jag det är naturligt att vara rädd när man är uppe i åren för man har förstånd att förstå att det inte är en dans på rosor och att det är ett hårt arbete. Det kanske man inte förstår när man är 20.
 

Vi skaffade barn eftersom jag blev gravid. Vår lille kille var alltså inte planerad, det var i alla fall inte tänkt att vi skulle ha barn just då. Tro nu inte att han inte är efterlängtad eller älskad men som sagt han kom lite oväntat. Vi hade precis pluggat färdigt båda två och hade egentligen lite annat vi hade tänkt hinna med innan vi fick barn.

Min blivande man är tre år yngre än mig och hade nog inte ens funderat så mycket på det där med barn än. Han kände sig inte redo, men jag undrar faktiskt om man nånsin blir helt redo som nån annan också skrev.

Det är klart att det är tufft på många sätt vissa dagar undrar jag verkligen vad vi håller på med, har dessutom en rejält trotsig liten kille just nu. Men det är faktiskt sant att när han, efter tre halvtimmeslånga utbrott på en eftermiddag, kommer och säger "kom mamma jag vill gosa med dig" då är allt annat som bortblåst, INGET toppar det!

Jag tyckte personligen att de första tre-fyra månaderna var de jobbigaste, då var man så osäker och orolig. Samt att man ju blir ganska bunden av att amma hela tiden. Men det blev bättre.

För oss så har det varit jättebra, vi har blivit mer sammansvetsade. Kanske en del av romantiken har fått stryka på foten men å andra sidan är vi mer av ett team nu som älskar att umgås tillsammans. Dessutom uppskattar jag tiden som jag och min sambo får själva ihop mycket mer nu. Nu har han dessutom friat och i juni 2012 blir jag fru

Att du är medveten om hur du inte vill vara som mamma tror jag bara är positivt och snarare gör dig till en bättre mamma än en sämre.

Däremot vill jag säga att jag tycker att det är helt ok om man inte vill skaffa barn. Jag är helt övertygad om att det finns andra saker att lägga sin tid och kraft på som kan ge livet mening. Men välj inte bort det bara för att du är rädd för en massa saker.

Vi "skaffade" inte barn.

Vi pratade om preventivmedel och hur den andre skulle reagera på en ev graviditet. Eftersom båda sa"jamen, det vore väl ändå roligt-fast läskigt stort och nytt" så valde vi bort preventivmedlen och sa "kommer det ett barn, så är det välkommet". Vi var väldigt medvetna om att det inte alls är säkert att man ens blir gravid.

Efter ett år blev jag gravid. Detta framstår idag som ännu mer ett mirakel än då, eftersom jag sedan inte blivit gravid igen, trots år av försök. Vi har fått ge upp hoppet om att vår son skulle få syskon.

Under våra år ihop, har vi stött på många utmaningar-att få barn har inte varit den största. prövningen. Sjukdomar, ekonomiska katastrofer, rättsprocesser, arbetsmarknad, och inte minst att INTE kunna få de barn vi önskat, har definitivt varit sådant som tärt och testat oss. Inget av det som hänt är sådant vi kunnat styra eller planera.

Min kropp ser inte ut idag som de gjorde när jag var 25. Det har mycket mer med min ålder att göra än med min son. De kilon jag lagt på mig, har jag helt själv ätit på mig efter småbarnstiden. När man blir äldre sjunker ämnesomsättningen och familjelivets myskvällar har sitt pris om man inte lägger in på kontot i form av motion...Jag hör till dem som inte alls gick upp mycket, och jag har gott om exempel på vältränade mammor-allvarligt talat, titta er omkring och notera hur många snygga mammor det finns! Duger inte er egen krets, så kika på kändisarna då. Ingen behöver gå med en fet, sladdrig kropp om man är beredd att jobba för en fast och vältränad!

Jag ammade exeptionellt länge och mina bröst är inte "förstörda". Inte heller de är likadana som när jag var 25, men det är inget fel på dem! D passar på mig och den ålder jag är i, de är fina och de försvann inte av amningen. Däremot är risken stor att jag NU kommer att tappa dem, när jag håller på med en rejäl viktnedgång.

Vad gäller livet i allmänhet, så har det för mig inte varit någon dans på rosor och jag har perioder både innan och efter jag blev mamma, som varit rejält tuffa. Visst innebär föräldraskapet sådant som är jobbigt, men det tycker jag allt annat som är värt något också gör?

Väntar man med Beslutet, tills man ska känna sig Redo Och Säker, tror jag risken är rätt stor att man aldrig vågar, för det är något okänt man ger sig in på. Man har nget facit och man vet att det inte går att ändra sig.
Men det är inte så många som ångrar att de valde att ta chansen att få barn, eller hur?

Livet med barn blir mycket vad man själv väljer-det går att resa jorden runt eller flytta utomlands, bo på bondgård eller i lägenhet i stan, ha massor av schemalagda aktviteter eller ta dagen som den kommer. Jobba massor eller jobba deltid, plugga, starta eget...barn är sällan hindren i ens liv. Det är oftare man själv som begränsar sig .
Visst får man ibland pussla och kompromissa och tänka till för att allas behov ska tillfredsställas, men det går med god vilja och kärlek och generositet. Vissa perioder är tuffare än andra, men så är det även utan barn!

Sist: man kan vara rädd och medveten om riskerna-och göra saker ändå-det är det som är mod. Ganska få viktiga beslut och steg i livet har jag nog tagit utan att vara åtminsone lite rädd någonstans i processen. Men hittills har det mesta gått vägen.

Jag tänker inte säga att barn är meningen med livet-alla ska och vill inte ha barn.
Men jag unnar alla som ens undrar om de vill, att få uppleva hur hjärtat sväller några storlekar när blicken möter en ny människas, och hur det fullständigt svämmar över alla breddar när man får ett leende som kan värma hela världen. Det är bortom ord och visste man inte innan, så vet man då, att man har en uppgift och ett ansvar, som föralldel kan vara skrämmande, men som fyller en med oerhört starka känslor och helt oväntade instinkter. Det är omvälvande och obeskrivligt. Det är kärlek. Jag är oändligt tacksam att jag fick uppleva att bära, föda och fostra ett barn.
Jag har inte reducerats till "bara en mamma". Livet blev mer, större och växte-inte tvärtom.

Båda mina barn är oplanerade men inte mindre älskade för det. Det enda jag saknar är att aktivt planera ett barn, det tror jag hade varit en fin känslomässig upplevelse. Jag tror att jag i det förhållandet jag var i då att det aldrig hade blivit tid för att planera, det var så mycket annat hela tiden, som tur var kom de ändå och vi fick anpassa oss efter det. Min man var väldigt nervös under den första graviditeten. Han var orolig att han inte skulle bli en bra förälder, men det släppte efter födseln. Man kan inte riktigt föreställa sig hur det är att bli förälder innan, men man ångrar sig inte.

Jag gillade att vara gravid, utom illamåendetiden, men det är en väldig speciell känsla att bära ett barn.

Nu är min barn 17 och 20 och jag är så stolt över dem. Själv är jag omgift i ett mycket lyckligare förhållande.

Hej!

Vi valde att skaffa barn för att vi kände att det var en längtan som fanns inom oss båda. Jag tror inte att det finns ett "perfekt" tillfälle i livet att skaffa barn. En tid när man har gjort allt man vill och ska...Faktumet kvarstår att du kommer att få prioritera ner dig själv ett par snäpp för ett antal år framöver. Därmed inte sagt att man inte kan unna sig själv eller partner saker eller göra sådant som är roligt. Men det kommer alltid att finnas en person som känns viktigare än du.
På ett bra sätt! Fram tills man får barn lever man med sig själv som livets mittpunkt. Man utgår från sig själv. Vad vill jag göra, vad tycker jag, vad känner jag...

Visst, ett litet barn kan påverka både förhållandet och sexlivet. Men det är föräldrarna som också måste bestämma sig för hur de vill ha det. Barnen vill ju aldrig förstöra något. Deras avsikter är inte att störa eller vara jobbiga.
Därför är det ju också viktigt att prata igenom vad man förväntar sig av varandra som partner innan. Tycker den ena att man ska komma igång med sexet efter två månader och den andre efter två år så kommer man ju att få ett problem...
Har man som kvinna trott att man ska dela lika på föräldraledigheten och mannen inte tänkt ta ut mer än de tio dagarna i samband med födseln och de "öronmärkta" 60dagarna (eller tvärt om) så blir det inte heller så bra.

Kroppen går att hålla i trim även under och efter en graviditet. Är du van att träna så kan du träna på under hela graviditeten. Om allt är som det ska med dig och pyret i magen. Hur graviditeten påverkar kroppen är så himla olika. Jag har inte fått en enda bristning och gick ner alla gravkilon utan träning inom 4månader. Brösten däremot.... gick från en C-kupa innan grav, till en E-kupa under grav (ammningstiden ska vi inte prata om...) till att därefter pysa ihop till två små skrumpna ärtpåsar som knapt fyllde ut en B-kupa. Vågar knapt tänka på hur de kommer att se ut efter denna grav. Vissa ser det som ett fint minne. Andra, som jag planerar att göra något åt det...

Att prata blöjor och barn blir ju rätt naturligt eftersom det är mycket det som livet kretsar kring.Och man behöver får prata av sig...men inte i  all oändlighet.
Jag kan känna att jag till viss del glidit ifrån en del vänner som fortfarande är ute i "krogsvängen". De kan inte fatta att jag inte saknar att vara ute till halv fyra varje fredag/lördag. Att jag hellre är en helg uppe i sälen och åker skidor, äter middag tillsammans och spelar spel på kvällarna än att gå på after ski och festa. Men jag vet ju att många av dem vill ha barn i framtiden och då kommer de att fatta allt det där...

Hur som helst...att bli förälder är helt underbart men också fruktansvärt jobbigt och så omvälvande att man inte kan föreställa sig det innan. Det är både högt och lågt i en enda salig blandning. Dagen kan ha varit hur frustrerande och kaosartad som helst...men två minuter efter att barnet somnat önskar man att det blir en ny dag så att man får se de där pigga små ögonen igen och få höra de där små stavelserna komma ur den lilla näpna munnen....ma-ma....

Vi skaffade barn efter 2,5 år tillsammans, och jag var väl en relativt ung mamma på 22 år. Men jag längtade otroligt mycket efter barn, kände att jag haft min "fest"period klart.

Visst kan det vara jobbigt med små barn, vaknätter, ammning och allt där till. Och med ytterligare ett barn till så vart det inte enklare. Men med rätt inställning går allt.
Jag skulle för allt i hela världen aldrig byta bort mina två underbara barn, det är det bästa som hänt mig och den fantastiska känslan att vara mamma, vi två som föräldrar, är det bästa som finns.
Sen kan man inte gå och tänka på att barnet har DS, du kommer älska barnet hur det än är när det föds. Blir det så så finns det en mening med det!

Jag respekterar de som väljer att inte skaffa barn, men jag har svårt att förstå varför man inte vill.

Kroppen förändras, men jag tycker bra mycket bättre om den nu än innan!

Tack för alla svar. Jag vill liksom inte vakna upp tio år från nu och innerlgt ångra att jag inte skaffade barn och jag vill ju inte heller ångra ATT jag skaffade.

Jag tror att jag har issues med detta också pga att min far dog när jag var liten och jag får råångest vid tanken på att vara SJÄLV med ett barn då jag inte har någon som helst back up från t ex min mamma. Dessutom då också att jag tvivlar på min egen lämplighet då jag är rädd att falla in i min mammas beteendemönster (det sägs ju att man gör det, oavsett om man vill eller inte) och det bemötandet önskar jag ingen. Sen vet jag ju att inget är garanterat i livet.

Jag tänker ju också på allt det fina såklart, all kärlek, allt mys, men jag vill gå in i detta med öppna ögon

TS
vill din man ha barn?
Man behöver inte skaffa barn bara för "att alla andra har" eller "bör" osv. Man bör känna sig rätt i livet för ett planerat barn. Och man bör vara överäns om att skaffa barn.
Hur ser kontakten ut med hans släkt?
Om nått mot förmodan skulle hända honom kan du få stöd från dom?

Och har många av era vänner barn?
Isf har du ju ett bra kontaktnät, men goda råd stöd o peppning.

Våra barn är 5 och 1½. o vi har gått igenom det du befarar och flera misfall + lite till;)
Men efter 13 år tillsammans älskar vi varndra mer än någonsin!
Vi har ett fantastiskt händelserikt liv med många äventyr med barnen men oxå egentid på varsitt håll och tillsammans. vi går på teater, resturanger mm.
Vi åker på öluff i filipinerna med en 1½åring och mexico med 2 barn. Vi åker på romantisk weekend till rom, paris, prag mm utan barn.

Så det mesta är möjligt att göra trots barn. ;)

Låt inte det som drabbat dig själv tidigare i livet, i form av förluster och brist på kärlek bli ett hinder att få uppleva den här sortens kärlek och den rikedom det är att få förmånen att möta en anna människa så som man får möta ett barn. Låt inte rädsla och farhågor stjäla det från dig och din man. Det vore en annan sorts förlust ovanpå det du redan fått uppleva. Bestäm dig för att det räcker med hur det redan präglat ditt liv. Låt det stanna där.

Jag förstår att du är rädd-det är man titt som tätt. Särskilt inför det stora i livet. Sådant man inte kan ändra sig och backa ifrån. Men det är stor skillnad på att känna rädsla och erkänna den, mot att låta den styra ens liv och val. Det är svårt att våga ibland. Som min avatar Nasse säger : "det är svårt att vara modig, när man är ett mycket litet djur."
Å andra sidan är verkligt mod, att vara rädd-och göra det ändå.
Och du behöver inte bli ensam! Det finns stöd och backup att hitta och bygga upp i form av andra nätverk i tillvaron.
Det är bra att du har öppna ögon, men spätrra inte upp dem i skräck! Vila blicken lite, blinka ibland och våga se att även i det som kostar på och har sitt pris-eller kanske särskilt i det, finns en oändlig massa skönhet, glädje och rikedom.

Med eftertanke, förutseende och framsynthet kommer du långt och du kan medvetet leva ditt liv både som förälder, väninna, livskamrat, yrkeskvinna och dina alldeles egna, unika person.