varför skaffade du barn?

Tja, det är väl precis så att vara förälder? Så är det iaf snudd på när man är storasyster till en lillebror som är sexton år yngre. Det är så klart inte samma sak, men det kan vara skitjobbigt och jag tänker "Nej fy, jag ska aldrig skaffa barn" och i nästa ögonblick så kommer han där och säger "Jag älskar dig!" rent spontant eller något annat urgulligt och då känner man att det verkligen måste vara värt det...

Ett DS barn är lika  älskvärt som ett vanligt och kan vara så kärleksfull och  rar,  jag flera vänner i som i unga år fick DS barn.

Om din man  endast gifte sig med dig för  hur du ser ut så har du mer problem i  förhållandet än att du kan få gravid mage och gravid kilo,  den man väljer  för livet bör älska en mer för ens personlighet än ens utseende.

Vad händer om du är med i en olycka och ditt utseende förändras?

Man väljer själv om allt ska vara blöjor och småbarn eller om man beakar sig själv och förhållandet, javisst det kanske inte blir en weekend i Paris de första åren  alldelses själv  men mys i soffan och ryggkli är väldigt bra för att få ett förhållande att funka.  Att visa för den andra personen att man fortfarande finns kvar och älskar den andre det hinns med, när de första månaderna är över.

Och ni är två om barnet, det inte bara du det handlar om, han ska ta  ansvar han med och han ska också försöka hålla  förhållandet levande genom småbarns åren. 

Det ÄR skittufft för vilket förhållande som helst när man får barn, första månaderna lever man i en bubbla där ALLT kretsar runt barnet/barnen, det gäller bara att lova varandra att då och då ha tid för varandra utan barn! Det är skitviktigt, speciellt som en partner automatiskt trillar ner till en andra plats efter an får barn! Angående kroppen så känns det hyffsat oviktigt med hur den ser ut efteråt, för man har verkligen fått nåt som är viktigare! Men visst reality var det : man kan lätt gå ner alla gravidkilon efteråt utan att få sladdrig och äcklig mage men tuttarna är väck för alltid! Dom blir aldrig mer vad dom varit! ( jag är smalare nu än innan våra tvillinggossar trots att jag inte gjort nåt för att gå ner i vikt men tuttarna hänger mer :) haha tur att dt finns bh! våra grabbar fyllde precis två) Att bli förälder blir vad man gör det till, vill man att det ska va bra och kämpor för det så.......

Att tuttarna blir sladdriga är inte säkert,  min fostersyster  fick höra att efter hon ammade så skulle hennes  E kupor bli mindre, det blev de inte och nu efter några barn och en H kupa ska hon få bröstförminskning.  
 

Vi fick barn tidigt. Både i tidig ålder och tidigt i förhållandet.

Till att börja med, jag gick upp över 30kg och hade en väldigt jobbig graviditet. Illamående, halsbränna, senadrag och mot slutet var jag nära havandeskapsförgiftning. Vår dotter föddes drygt en månad tidigare än vad det var tänkt, med ett hjärtfel, och är opererad 4 gånger på andra sidan Sverige hittills. Utöver det har det blivit många och långa sjukhusvistelser för annat, så som krupp, feberkramper, epilepsiutredning, hon har ätit dåligt så vi har legat inne för det osv. Vi har levt flera år på en inkomst, dottern har inte kunnat vara på dagis, så jag har än idag snart 5år efter hennes födelse inte gjort klart gymnasiet ens. Våra vänner har flytt, inte alla, men många. Kanske berodde det på att vi var unga och fick barn, kanske på att vi fick ett sjukt barn. Förmodligen både och.

DET TÄR! Både fysiskt och psykist. På en själv och på förhållandet. Det går inte att komma ifrån. Saken är den att jag skulle aldrig någonsin byta bort det mot något. Hur jobbigt det än är och har varit och kommer vara, så är det värt varenda liten sekund.

Trots alla motgångar, så gifte vi oss nu i augusti. Vi har i allt detta, allt kaos och all sorg och allt jobbigt hela tiden stöttat varandra. Vi har gett varandra utrymme när det har behövts och vi har lyssnat och pratat. Vi bestämde oss tidigt att vi ska minsann inte ge upp. Vi fixar det, tillsammans ordnar vi allt. Det är nog viktigt att ha den inställningen redan från början, att man inte ska ge upp och att man alltid ska hjälpas åt.

Det där om att bli en dålig förälder.. det är ju helt omöjligt att veta innan, men ni kommer ju vara två om saken och hjälp finns att få om man skulle behöva det. Att du ens reflekterat över den saken visar ju hur medveten du är och då kan du ju också se till att förebygga det.

Att få barn är det bästa som hänt oss. Även om det blir mycket bebisprat, långa nätter, stor mage och större och lite hängigare bröst osv. Det är svårt att sätta sig in i det hela innan man blir förälder, men jag tror det är väldigt vanligt också. Klart att man blir rädd och nervös. En helt ny grej, ett stort ansvar. Jag tror ju dock att det finns en anledning till att en graviditet är ca 9 månader, utöver barnets fysiska utveckling - föräldrarnas psykiska utveckling, främst mammans.

Hur ni/du än väljer att göra, så tror jag risken är större att du ångrar att du inte skaffade barn, än att du ångrar ditt barn. Det är ju dock bara du som kan göra valet.

Livet förändras när man skaffar barn, sen om man låter hela livet kretsa kring blöjor och spyor eller liknande är ju totalt upp till en själv. De allra flesta föräldrar har nog (hur otroligt det än låter för någon som inte har barn) inget emot att det är på det sättet. Mitt liv gör det och det är så jag vill ha det.

Och visst blir det en utmaning för förhållandet, men det behöver inte innebära att förhållandet påverkas till det negativa. Vi har 2 små barn under 3 år och visst är vi trötta, visst är vi lite mer lättirriterande, men jag tror faktiskt aldrig att vi har varit så kära i varandra som vi är nu. Sexlivet är på topp, 3-4 ggr i veckan kan man inte klaga på. Nu vet jag självklart att det inte är så för alla, men det är nog lite vad man gör det till, hur mycket kraft man lägger på att hålla förhållandet lyckligt. Prata, prata, prata med varandra och ta tid att bara kramas en stund i köket innan barnen ska äta kvällsmat, det är de små sakerna som är så viktiga. Och om förhållandet inte klarar av att det kommer barn in i bilden så kan man fråga sig hur starkt det förhållandet är till att börja med...

Sen förändras ju kroppen, det kommer man inte ifrån, men det är så totalt olika från person till person.

Och visst är det tufft att ha barn, men för mig i alla fall så är det värt det tusen gånger om. Men man måste nog vara beredd på att livet förändras. Vet en del "äldre" mammor som har haft väldigt svårt med det där, och tycker att det är väldigt jobbigt när de väl invanda rutinerna ruckas. Det är nog den största omställningen, att vara beredd att anpassa livet efter någon annan.

hmmm...  visst allt det där kan hända men.... det är ju inte säkert och allt är inte svart eller vitt. När man inte har barn själv så visst kan det vara så att man tycker det verkar hur stressande som hellst men när man väl har barn själv så är det såååå underbart och man täker inte på att ja, barnen är allt. Visst jag sticker inte under stolen att det stundom är tufft. Men, det gäller att jobba för att få vardagen att fungera. Hamnar man i ett ekorrhjul där det är skrik, gap och gnäll så måste man snabbt ta sig ur... barn gör sällan som föräldrar säger...de gör som föräldrarna gör... bryta dåliga mönster och jobba, varje dag måste man jobba på att få harmoni, tänka på hur man tilltalar varandra, välja sina fajter, noga osv. Tro mig det är värt det. Jag och min M2B har varit tillsammans i 16 år och vi har aldrig haft det så bra som vi har det nu.

Som mamma och pappa måste man finna delaktighet i familj och barn men även ta vara på stunderna man har tillsammans som man och kvinna och viktigast av allt, hitta förnöjsamheten i det lilla. Som att stanna upp och njuta av tystnaden och av var sitt glas ramlösa, vin, läsk, mjölk anything i soffan bredvid varandra på lördagvällen efter  att "småfolket" stupat i säng och sover sött efter lördagsmys och barnprogram. Ta sig tid att krypa ner i badet, se film tillsammans.

Som sagt allt är inte svart eller vitt. Jag har två fullt friska barn, den ena busigare än den andre, jag har otroligt mycket att vara tacksam över, inget överflöd, men jag saknar inget livsnödvändigt. Jag gick upp 16 kg med graviditet nr 1. Gick ner allt på 1,5 år gick upp 10 kg med grav nr 2, gick ner allt på 2 år. hade säkert gått ner snabbare om jag ansträngt mig... inga bristningar...ingen lös hud...inga annorlunda tuttar även fast jag helammat båda kidsen i 6 mån vardera... mmmmm alla är vi olika

Självklart rasar även min värld samman ibland också... men då finns han där vid min sida, min älskade, mina barns far, mitt alt.

Vi har skaffat barn, för att vi ville ha barn! Det är sant, att kroppen förändras väldigt mycket, oftast till det sämre...även om jag har hört enstaka tycka tvärtom också. Det tär på förhållandet, förutom på kroppen. Att skaffa barn för att få ett dåligt förhållande att bli bättre, som man kan läsa att vissa på familjeliv gör(eller gjorde för några år sedan iaf), är en väldigt dålig idé. Att skaffa barn för att omgivningen tycker det, eller för att "man ska", är också en dålig idé, eftersom det är ett beslut som är oåterkalleligt, till skillnad från mycket annat. Man kan byta bostad, jobb och karl/kvinna, men de barn man skaffar...är för livet(förhoppningsvis)!

Alla är nog inte ämnade att bli mammor eller pappor men känner pressen från omgivningen, eller blir oplanerat gravida. Om man känner efter om man vill ha barn eller inte, ska man våga stå för det som den inre rösten säger. Det är ju bättre att inte skaffa barn, än att ångra att man gjorde det och många verkar ju dessutom vara så dumma, att de talar om det för sina barn. Det är rent brottligt, tycker jag! Den typen av människor respekterar jag inte för fem öre, men det är inga problem med att respektera de som inte vill, och som står för det. 

Det blir nödvändigt med allt prat om blöjor, puder och bajs, kräk osv!  Det handlar om en liten, värnlös människa som är helt utlämnad till sin mamma och pappa. Det är föräldrarnas ansvar att se till att den lilla har det bra, på alla sätt och vis. För den som vill ha barn, och får barn, blir det där en självklarhet. Man bryr sig inte om omgivningen tycker att man är tråkig eller insnöad. :o) Vilket ju är tur, med tanke på att man vore en ganska tafflig mamma om man skulle göra det, mer än att ta hand om sitt barn. 

När det handlar om DS, så vill jag bemöta det med att jag tycker att det är lätt att tro att man har några garantier eller försäkringar om hur livet ska vara, men det har man inte. DS är inget som skulle hindra mig från att få ett barn till, om jag hade kunnat.  

Jag kan säga som så här: innan jag blev gravid första gången levde jag och min fästman ett typiskt, "ungt" storstadliv. Vi gick ut och åt flera gånger i veckan, bjöd över vänner på spontanmiddagar, festade på helgerna, gick på date minst en gång i veckan osv. Det var ett underbart liv och jag älskar att kunna se tillbaka på alla fina minnen från those days. Men den dagen vår dotter föddes... Ja, livet förändrades mycket och drastiskt. Speciellt för mig skulle jag vilja säga; jag gick upp lite över 40 (!) kilo, min kropp ser verkligen inte ut som den gjorde förut, jag hade inte längre tid att stå och sminka mig en timma varje morgon, vårt sexliv tog sig ett djupdyk och vi fick inte mycket tid för oss själva till en början. Att gå ut och dricka ett glas vin med en vän är en lyx som händer ett fåtal gånger om året, vänner bjuds ofta över men för det mesta bara dagtid eftersom både vi och barnet är trötta om kvällarna. MEN - jag skriver inget av det här med en negativ undeton, jag ÄLSKAR livet som mamma och min sambo älskar sitt nya liv som pappa. Vi är kanske inte riktigt lika heta som förr och har inte riktigt lika mycket ensamtid, men vårt förhållande har en helt annan mening och ett helt nytt djup nu. Jag har aldrig älskat min fästman så mycket som den dagen vi blev föräldrar. Att få barn är en uppoffring för ens egoistiska sida, vilken är helt naturlig att ha, men man vinner desto mer. Att vara orolig för hur man blir som mamma är helt naturligt, det var jag också. Men jag tror ingen kan vara förberedd, man blir inte mamma förrän man blir det så att säga - och även då är det en roll man måste tillåta sig att växa in i. Sedan är föräldralivet inte något som passar alla, en del har inte den där längtan efter barn och det är helt okej, det betyder inte att deras liv är/blir mindre meningsfullt. Men för MIG är mammalivet det absolut bästa, jobbigaste, mysigaste, utmanande, roligaste jag någonsin varit med om! :)

För att jag kände en stark längtan efter barn långt inne från kroppen... Det är underbart tufft och hur kul som helst, du måste vara beredd på att sätta dina egna behov åt sidan ett tag, och samtidigt hålla balansen och ta hand om dig själv!
Jag upplevde tot kärlek och blev lite "knäpp" ett tag, pga oro att något skulle hända mitt barn!

Om man inte känner att man kan skita i att man blir fet, får hemorojder, hormonsvängningar, livet är slut kännslor ibland, trots, bajsfester, kräkpartyn, bristningar timmar av skrik och mycket mycket mer....  Att få allt detta på köpet skulle jag vilja påstå skulle vara värt det den dagen du ligger brevid din bebis och tittar när den sussar! 

Beroende hur man ser ut innan och lite jävlar anamma så kan du faktiskt behålla kroppen som den är, min kropp är hur het som helst, brösten blev tot förstörda men dom har jag fyllt ut (med lagom dos) 

Idag är mina 2 och snart 4, ena dagen är underbar med lek och roliga diskussioner, andra fyllda med trots och bråk men man får inte glömma vem som är vuxen... Ingen är en perfekt mamma MEN jag tycker att i dagens läge råkar många barn illa ut på ett fult sätt! 

KÄNNER du DIG inte redo SKAFFA INTE BARN!!!