Hjälp jag har bråkat med min blivande svärfar (långt)
Fy mår så hemskt så jag måste bara skriva av mig. Min blivandes föräldrar är väldigt speciella & idag har vi en fungerande relation, men vägen dit har inte varit lätt. Min blivande har nån form av hatkärlek till sina föräldrar, han känner att de är inga som han kan lita på eller räkna med, men det är svårt för de är iaf hans föräldrar. Han är van med att de beter sig konstigt & han väljer bara att strunta i det. Vi har pratat mycket så jag vet hur hans barndom var. Nu till saken en av hans bästa vänner har ordnat en svensexa till honom & det enda jag har gjort är att ha svälla med namn & nummer till alla manliga gäster. Jag vet vad som har varit på gång då dels kompisen har ringt & frågat lite, dels att min pappa har varit väldigt involvera då de ska hem tillmina föräldrar & grilla & ha 5kamp på kvällen. Igår kväll fick jag reda på att min blivandes pappa hade kommit på en egen ide. Tanken var att alla kompisar skulle komma & ringa på lörda morgon & överraska & röva bort blivande, sedan skulle gamlingarna/släkten stå vid goo-car & vänta. Men MB pappa hade kommit på en annan ide att han skulle komma & ha en överraskning i bilen i form av en trumma & sen skulle kompisarna komma. MB hade en svensexa anordnad av arbetskompisar där han bl.a. fick spela trumma & han tyckte det verkligen var HEMSKT.. Tyckte även synd om kompisen som ordnat & fixat med allt. Dum som jag är ringde jag till blivande svärfar, för det kändes inte rätt i hjärtat. Men helvetet bröt verkligen löst... jag har aldrig upplevt nå liknande. Märkte att han hade druckit men. Jag fick höra att han kände sin son så jag skulle inte säga åt honom vad han skulle göra, jag försökte förklara att han verkligen hade tyckt trumman va hemsk & förnedrande så att det inte kändes som nå bra sätt att starta svensexan på & att det kanske vore skoj för kompisen som har fixat allt detta att få vara den som ringer på dörren & jag vet att de planerat lite tok. Men jag skulle inte säga något, han hade förlorat en son. Då börjar jag bli upprörd & säger detta att nu börjar jag bli arg varpå han skriker att jag inte kan/ska hota honom. Ingen ska tala om för honom vad han ska göra, han är 57 år. Jag försöker andas & förklara att jag inte vill bråka & att det kändes tokigt. Det slutar med att han slänger på luren i örat på mig. Fy. Jag börjar bli riktigt ledsen, men ringer på nytt upp. Blivandes mamma svarar & jag säger det att jag prata med pappan & att han slängde på, hon vill inte vara någon mellanhand jag ber henne lyssna på mig & säger det att MB kände sig förnedrad av trumman & jag tyckte det kändes som en tokig ide & att det sista jag vill är att bråka, hon säger att hon ska hämta pappan till luren & säger åt honom att lyssna. Jag försöker lungt förklara att jag inte vill trampa nån på tårna, men att det inte kändes rätt & att jag då ville prata med honom då det var hans ide. Han gormar & skriker & säger det att han verkligen känner sin son & att anat inte ska säga nå. Jag försöker förklara att visst pratar du & din fru med varandra, MB är min bästa vän & för mig berättar han saker som han inte gör för andra. Till saken hör oxå att de två inte har någon bra relation & att blivande aldrig skulle prata med honom djupare. Jag bara sväljer & sväljer & försöket be om ursäkt, vill inte starta något även om jag har god lust att berätta precis vad jag tycker & tänker & att jag vet vad han har gjort under min MB uppväxt. Jag säger det att jag vill inte bråka. Får då höra att det är han som bråkar & att han oxå har känslor. Jag har aldrig sagt något annat. Han kommer inte kunna sova i natt, sen säger han det jag skiter i alltihopa