Hur vet man att det är rätt?

Det är nog en maggropskänsla som man ska gå på, men jag tror att bröllopsplanering kan störa intuitionen en del. Vad hade du för tankar om er relation innan ni började diskutera bröllop?

Har du diskuterat dina behov av att få vara lite mer äventyrslysten emellanåt med din sambo? Hur har han ställt sig till det? Det låter som om ni har en bra relation överlag, om han är medveten om att du tycker det är ett problem kanske han kan ge dig möjlighet att utveckla de sidorna hos dig? Det kanske inspirerar din sambo att utmana sig själv och prova på nya saker med? Försök att se det som en tillgång istället för en begränsning!

Personligen kan jag tycka att det är mer avgörande att skaffa barn tillsammans än att gifta sig, det senare är ju bara en formsak och ett sätt att fira sin kärlek.

Du vet när det är rätt! Då tvekar du inte. Du bara vet helt enkelt...

Om man aldrig tvekar så lurar man sig själv, det är sunt att fundera över om relationen är den man vill ha ibland. och framför allt tror jag att sådana tankar kommer när man betämt att gifta sig.

För nog är det så att det även i den bästa av människor finns något litet drag eller egenskap som man inte gillar så mycket, då får man fundera över om den lilla grejen förstör för mycket eller om man kan ha överseende med den.

TS: du kan inte vara lite äventyrlig på egen hand ibland då? Allt måste man ju inte göra tillsammans? 

Du måste fråga dig självas om du älskar henom. Eftersom ni redan har barn är du redan tvungen att "dras" med din äkta hälft. Att gifta sig är inte lika stort som att skaffa barn. Ni är tvugna att ändå träffas på barnets student, bröllop, födelsedagar mm. Jag arbetar som familjerättssocionom och det säkraste för barnet är ändå att ens föräldrar är gifta. 

För mig finns det några saker som gör att jag är helt stensäker på att min käre sambo, fadern till min dotter och min blivande make är helt rätt för mig även nu, 6år efter vi träffades, och för all framtid (förhoppningsvis :P)

Han kan alltid få mig på bra humör Jag tänker på honom när han inte är här Vi lyssnar alltid på den andra, åtminstone med halva örat ;P Vi kan prata med varandra om allt, vara ärliga och har inga hemligheter Vi delar vissa intressen och delar inte på andra Ibland pirrar det fortfarande till i magen när jag tittar på honom Jag tycker således att han fortfarande är snygg alltså Vi kan bråka, det är okej, för vi vet att vi kommer reda ut det Vi litar på varandra till 100% Bara tanken på att inte vakna upp brevid honom gör mig ledsen Han är en underbart bra pappa Vi delar samma värderingar och mål i livet och stöttar alltid varandra Han är min bästa vän
Finns säkert minst lika många saker till som jag skulle kunna lista upp, men det där var vad jag kom på såhär direkt på rak arm och sådant som jag tycker är viktigt :)

Precis så känner jag också - och det var det som gjorde att vi bestämde oss för att gifta oss!

Senast igår jämförde jag med hur jag var med mitt ex, som jag inte kände att jag kunde lita på (jag har problem med att lita på folk sen jag var barn - vilket bidrar till att jag känner att det här verkligen är rätt då jag inte ens litar på min pappa såhär mycket och min pappa är bäst). I alla fall, min m2b och hans kusin bestämde sig i helgen för att de ska åka på nått hardstyle party i oktober. Vilket för mig innebär att han är borta i två dagar och festar med sin kusin och en massa folk som jag aldrig har träffat på ett ställe där det troligtvis finns alldeles för mycket alkohol och troligtvis droger. Jag har dels problem med att lita på folk, och jag har problem med alkohol och droger - min mamma var alkoholist och att klara av att folk dricker alkohol är ett stort steg för mig. Men konstigt nog så har jag inget problem med att han åker. Däremot så undrar jag vad fan jag ska göra under tiden, vi har inte sovit en enda natt utan varandra på över ett år...

Många har skrivit det väldigt bra ovan! Det är bra att ifrågasätta...men det beror ju på vilket svar du får! Jag och min blivande är otroligt olika. Vilket både är bra och dåligt. Bra att vi kompletterar varandra men dåligt för att det ibland är svårt att förstå hur den andra tänker. Viktigast i en relation är att man kan prata med varandra! Kan du inte säga det att du önskar få vara mer äventyrlig och att ni kanske kan va det tillsammans? Hur olika jag och min blivande än är så är det honom jag vill dela mitt liv med och honom som jag vill vakna upp brevid. Jag kan leva med allt det som är mindre bra hos honom men jag kan inte leva utan honom! Fundera hur det är i ditt fall? Lycka till

Jag tror att det är sunt att tveka. Att fundera lite för det ÄR ett stort beslut.

Jag har själv tvekat eller gör det just nu när vi har bestämt oss för att gifta oss. För nu är det på allvar liksom.
Vill jag leva hela livet med honom? Har vi samma mål, värderingar och planer?

Den frågan jag känner gör mig lugn är - Om du vet att du inte sårat honom hade du lämnat honom? Mitt svar är nej. Nej, jag hade inte lämnat min sambo för vi har så kul tillsammans och jag längtar alltid att få komma hem till honom.

Men jag tycker det är mer moget att  fundera igenom ett så stort beslut ordentligt.

Jag kan nog tycka att det är lite skillnad på att tveka och på att fundera igenom ett beslut... Man kan alltid fundera på om man passar bra ihop eller om man vill leva resten av sitt liv tillsammans, men tvekar man så att det känns i magen att något inte känns bra, det är nåt annat. Att ni är olika är inte ett tecken på ett osunt förhållande, det är hur ni hanterar era olikheter som är intressant - olikheter kompletterar er som par! Fundera på om han får dig att må bra. Om han bryr sig om dig och resptekterar dig. Om du känner dig trygg med honom. Som gift går känslorna upp och ner, man kommer ju inte vara kär och ha fjärilar i magen varje dag, och då är det dags att fundera på: vem vill jag dela mitt liv och bli gammal med? Inte bara för att jag är kär just nu, utan för att han delar mina värderingar och är en bra människa, och för att han är min vän.

Hur håller han tillbaka dig menar du? Om du skulle få för dig att göra något "äventyrligt", skulle han inte släppa iväg dig då?

Jag har egentligen inget konkret svar.
Jag och min blivande är också väldigt olika när det gäller vissa saker, och väldigt lika när det gäller andra. Men vi tillåter varandra att göra saker på olika håll ibland!
Vi kan definitivt bli osams men när man återigen har lugnat ner sig och tagit sig samman och det är dags att sova. Då vet jag att det enda jag vill är att krypa ner i sängen med min sambo tätt intill. Det jag känner är lycka och glädje över att vi har varandra och så vill jag ha det varje dag framöver också. 

Kvalificerat skitsnack... om du inte någonsin tvekat alls eller ifrågasatt hur saker och ting ligger till så är du förmodligen fortfarande kvar i något sorts försälskelsestadium där man inte ser några brister alls. Sen kommer kallduschen när allt inte är rosenskimrande längre.

Det är inte skitsnack! Det jag menar är att om man inte vet om man vill gifta sig med sin man med allt vad det innebär, så kanske man inte ska göra det. Jag menar inte att man inte ska begrunda sitt val väl... Självklart är det ett stort steg i livet, men inte lika stort som att skaffa barn, vilket många inte verkar förstå...Har man barn ihop så kommer man att ha den andra i sitt liv ever after..Om man inte har barn och gifter sig så är det ju bara att skriva på papper och sen är det slut.
Men sen är det ju faktiskt så att om man har en magkänsla att det kanske inte känns riktigt rätt, men kör på ändå så kanske det inte håller i längden. Man kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, man borde vara lycklig o gla, men det känns inte riktigt 100 ändå. Det jag menar är att oftast så känner man ju faktiskt på sig om man verkligen älskar en människa fullt ut eller inte, det vet man så att säga...Eller hur? Man vet!
Hur många har inte sagt att "Jo, jag kände faktiskt hela tiden att det var något som inte var rätt"...