Svärmor förstör mitt liv (lång TS)

Jag behöver verkligen råd och hjälp!
Min M2B och jag har varit tillsammans i över 6 år och har planerat att gifta oss nästa sommar. Vi har inte alltid haft det så bra tillsammans, och har flera gånger varit nära på att göra slut. Vi gick i parterapi för ca tre år sedan, och visst hjälpte det lite, men vårt förhållande är ingen dans på röda rosor. Jag är inte så naiv att jag tror att ett förhållande är som en hollywoodfilm, där allt är underbart hela tiden, men ibland så tycker jag att det kan bli lite för mycket med allt bråk. Vi har även haft en hel del sjukdommar i våra familjer och en del tragiska dödsfall, vilket har tagit hårt på vårt förhållande. Sen att vi just nu är inne på det fjärde (och sista=)) renoveringsprodjektat, vilket ju inte precis är något som är bra för ett förhållande..

En sak som jag har upptäckt nu på senare tid är att nästan alla av våra bråk handlar om hans föräldrar, och framför allt hans mamma. Hon är verkligen en speciell person, och då menar jag inte på ett trevligt sätt, Hon retar gallfeber på mig och jag mår faktiskt dåligt av att vara hemma hos dem.
Hon är väldigt sjuk, och har alltid varit det, men här på senaste år så har hon blivit betydligt sämre. Alla i min M2B familj trippar på tå runt henne, och hon styr den familjen med ett järngrepp. En gång när jag blev ovän med henne, så ringde till och med min M2Bs äldsta syster upp mig och i princip skällde ut mig för att jag skulle inte komma här och bråka med hennes mamma. Dock så var det denna gången min blivande svärmors fel att vi var ovänner.

Bara för att ni ska förstå att det kanske inte bara är jag som tycker att mina svärföräldrar är lite speciella så vill jag bara berätta att min svärmors bror har sagt upp kontakten med dem, och jag har inte träffat varken honom eller någon av hans barn (alltså min M2Bs kusiner), för de vill inte ha det minsta med mina svärföräldrar att göra. Sedan har vi min svärfars bror, som de visseligen har en viss kontakt med nu, men som bara för ett par år sedan inte vill pratade med dem. Det finns ju en anledning till att folk bryter med mina svärföräldrar.  

Jag tänker inte lista upp alla de dumma saker som hon har sagt till mig, men hon kommenterar mycket om sådant som hon tycker att jag gör fel, eller sådant som hon inte gillar hos mig, och hon gör det på ett sådant elakt sätt att jag ofta gråter när hon inte ser. Hon ska inte få nöjet att se mina tårar.

Jag är klar över att jag inte är oskyldig i det hela, för jag sitter inte bara och tar hennes skit, utan blir arg och ledsen och säger ofta till när jag tycker att hon blir för jobbig. De första åren jag var tillsammans med min sambo så var jag alltid trevlig mot henne, men nu årkar jag bara inte mer.

Jag berättar allt för min M2B om hur hans mamma behandlar mig, och jag vet att jag ibland kan säga ganska så hårda och elaka saker till honom om hans föräldrar. Han säger att han har pratat med henne, men som sagt så trippar alla i den familjen på tå runt henne. Ofta när vi är där som stämningen är sudär så blir min M2B väldigt irriterad och det går ju ut över mig. Han menar på att jag har lika stor skuld i att stämingen är som den är. Detta gör mig väldigt ledsen, då jag ju tycker att han borde stå på min sida och stötta mig. Men han väljer att hålla sig neutral.
Jag säger till honom att jag tycker att han ska vara på min sida och att han borde klippa av navelsträngen. Inte säga upp kontakten med dem såklart, men kanske bli vuxen och ta sin blivade frus parti han äar ju trots allt 32 år.
Som jag skrev innan så handlar nästan alla våra bråk om hans föräldrar och igår så kände jag bara att nu får det vara nog. Jag årkar inte bråka mer och det tar alltför mycket av min energi och förstör vårt förhållande. Jag har också börjat inse att om jag och min M2B ska kunna ha ett normalt äktenskap så kommer ju svärföräldrarna att vara en del av det. Vi kommer ju behöva vara där på julafton och andra högtider. Jag kan ju heller inte neka dem att komma till födelsedagar osv. Så hur jag än kommer försöka undvika det, så kommer jag ju att bli tvungen att träffa dem. Jag sa därför att jag inte årkar med alla bråk mer, och att om han inte vill stå på min sida och säga ifrån till hans mamma, så vill jag inte gifta mig. Med andra ord: Det är slut!
Han blev arg och ledsen och sa att han tyckte att det var dumt av mig att göra slut, och han menade på att jag inte kan mena allvar. Han sa dock att han inte kan säga upp kontakten med sina föräldrar (vilket jag inte har sagt till honom att han ska), men jag vill att han ska ta mitt parti. Men i och med att han svarade på det sättet så anser ju jag att han har "valt" sina föräldrar framför mig, och borde inte jag som blivande fru stå som nummet ett?

Jag älskar verkligen min M2B, men årkar bara inte mer. Jag har gråtit hela natten och mår verkligen skitdåligt, men samtidigt så har jag ingen lust att spendera mitt liv som nummer två!