Fel

Om ni gifter er av jurdiska måsten så gör ni fel.   Man kan  gifta sig av kärlek fast man har man, barn , vovve och villa.   
 Älskar du inte din man?
Älskar han dig?

Du kanske måste släppa dina  drömmar  och leva i nuet innan du inser att du fortfarande kan gifta dig för kärlekens skull. 

Jag kan förstå till viss del hur du tänker, absolut. Du hade en dröm och nu blir det inte så. Det är jättetråkigt, men bara för det betyder det ju inte att ni inte gifter er av kärlek, eller hur?

Nu har väl inte jag och min blivande varit tillsammans jättelänge, men snart 6år och vi har bott ihop i 5,5år och har tillsammans en dotter på 4,5år. Vi gifter oss 13 augusti - av kärlek!

Självklart är det mycket av de juridiska som man får också, att saker och ting blir enklare, men vi gifter oss absolut i första hand av kärlek. För att vi älskar varandra, vill fira det och spendera resten av våra liv tillsammans. Jag vet att et finns flera runt oss som tycker att det är ett smart val från vår sida, rent juridiskt sett, nu när vi har barn osv. Det får dom väl gärna tycka får vår del. Vi vet att det främst är av kärlek :)

Jag tror att du måste försöka ändra ditt synsätt lite och försöka förstå att det går att gifta sig av kärlek, även om man redan bor ihop, har barn tillsammans och gjort hela den biten. Det är väl inte mindre kärlek mellan er för det?

Jag kan känna igen mig i hur du tänker, jag hade själv i mitt sinne en utstakad väg om hur mitt liv skulle bli och i vilken ordning allt skulle ske. Men livet går inte alltid att planera och ska heller inte göras om man vill ha ut så mycket som möjligt av det, anser jag idag.

Jag, precis som du skaffade barn med en underbar man som hitintills inte varit speciellt intresserad av att gifta sig eftersom han helt enkelt inte ansåg att det behövs eller var viktigt eftersom han tycker att barn är ett band man har för livet och väger tyngre än ett äktenskap.

Att vi sedan tog steget att välja att viga oss ÄR främst av juridiska skäl. Vi har redan ett tioårigt förhållande bakom oss fyllt av kärlek och att det är VI råder det ingen tvekan om vare sig mellan oss eller vår omgivning. Att vi sedan kommer bli makar gör allt mycket lättare rent juridiskt och ekonomiskt tycker vi och det väger ganska tungt.

Detta gör ju inte vårt äktenskap till mindre kärleksfullt, bara för att man tar ett vuxet beslut för oss båda och för vår dotter.

Kanske ställer du för höga krav på din sambo, kan det vara så att du planerat bröllop och allt i förväg..... och att detta kanske skrämmer honom lite?

Prata m din sambo!!! Jag kan känna igen mig i det du skriver...hade en plan hur mitt liv skulle se ut: träffa mannen med stort M, gifta mig o skaffa barn. Har alltid sett giftemålet som något viktigt för mig o en bekräftelse på kärlek! Träffa mannen m stort M, kruxet va att han inte alls ville gifta sig! Vi har alltid pratat om detta...att jag vill gifta mig o då kyrkligt m vit klänning o hela grejen. Han friade för sex år sedan, o han sa de att han kan tänka sig att gifta sig m mig då det är viktigt för mig... Åren gick o vi fick en son o de va först så som han kom på att han faktiskt vill gifta sig! Nu har vi två små underbara pojkar o ska gifta oss i augusti. Inte alls enligt min plan!! Vi giftet oss precis som jag alltid har drömt om! Vi har pratat mycket om detta o han anser att detta e viktigt för mig o att han inte vill ta ifrån mig detta! För mig e vigseln de viktiga medan festen e viktigast för honom. Vi gifter oss av kärlek även om de praktiskt blir lättare att vara gifta. Ville bara säga de att livet inte alltid blir som man har tänkt sig men de kan bli fantastiskt iaf! Mitt råd e att du pratar m din sambo, att du lägger alla korten på bordet o att ni båda pratar om vad som e viktigt för er o vad de betyder. Prata prata prata... Han kan ju inte veta va det betyder för dig..Lycka till!!!

Men kan du inte tänka att ni gifter er av kärlek för att ge och få den juridiska tryggheten?
Alltså, att ni gifter er för att ni älskar varandra så mycket att ni vill ge varandra den juridiska trygghet det faktiskt innebär att vara gift?
Ni älskar varandra så mycket att ni vill visa världen er kärlek genom att ge varandra trygghet?
När man gifter sig så är det en enormt stark signal till omgivningen att man verkligen hör ihop och verkligen vill leva tillsammans, det är en symbol i det sociala livet och det juridiska med t ex arv och dyl kommer med på köpet. Vi gifte oss av kärlek och resonerar som så att vi älskar varandra så mycket att vi vill ge varandra den juridiska tryggheten det innebär att vara gift.

Jag fattar inte riktigt hur man kan hålla isär det juridiska och kärleken? Varför hålla isär det alls? Det ena måste väl inte utesluta det andra? Jag anser att om det är någonting som är kärleksfullt så är det att ge sin älskling juridisk trygghet. Jag älskar min man och vill att han ska vara trygg om det skulle hända mig något (och tvärtom såklart).

Har du någon slags idé om att du borde gift dig innan ni fick barn? Att det skulle vara med kärleksfullt och romantiskt? Varför i så fall? Jag och min man har inga barn men jag kan på ett sätt tycka att de som gifter sig och redan har barn, det är nästan ännu mer kärleksfullt och faktiskt också romantiskt.
Det är verkligen att visa hela världen att:
"Ja vi har barn och Ja vi har varit igenom hela omställningen med att bli föräldrar och gått igenom barnsjukdomar och vaknätter och sömnbrist och blöjbyten.....Och vi älskar varandra ännu mer för vi har "överlevt" att bli föräldrar och står här starka i relationen och är kära och lyckliga"

Du är inte ensam! Jag hade helst velat gifta mig innan vi fick barn, skaffade hus osv. Men nu gör vi det efteråt istället för inte alls, iaf. Det är jag glad över! Man får vara lite besviken över att inte allt kom i den ordning man hade velat. 

Men blandar du kanske ihop förälskelse och kärlek? Jag och min blivande har varit tillsammans i nästan tio år, och då känner man sig inte alltid så förälskad. Däremot tycker jag att min kärlek har djupnat, och blivit stark, stabil och trygg. Det kan tom vara ännu bättre än att gifta sig innan man vet om man når dit, kan man säga, när man nu sas har facit i hand.  Men allt förutsätter ju att din sambo inte tvärvägrar. Jag har varit tydlig, från start, med att jag vill gifta mig, helst innan jag skaffar barn, men men... Så när sambon inte ville, blev jag förr ledsen och tyckte att han lurat mig. Men nu ska vi alltså till sist gifta oss, och jag vet att han vill det, även om jag kanske vill det mer än jag, så behöver man inte mäta det så, lika lite som man mäter vem som vill ha sex mest, eller vem som kramas mest eller vem som drar in mest pengar, dammsuger eller något annat. Bägge två ser till, på olika sätt, att förhållandet fungerar och går framåt. 

Hej,

tack för era svar. Jag har läst, men valt att hålla mig undan för att fundera över alltihop. Distans kan vara bra ibland.
För att svara lite då.

Ja, jag älskar honom. Och jag tror att han älskar mig med även om han är dålig på att ge bekräftelse och heller aldrig säger det. Men vi lever ett bra liv tillsammans och har mycket roligt ihop., Vi kan prata om nästan allting, men är dåliga på känslor både han och jag.
Jag  har aldrig planerat mitt bröllop. Däremot har vi diskuterat det ibland på ett allmänt plan och är ganska överens om hur vi skulle vilja göra om vi gjorde det någon gång. Jag upplever inte att jag kört över honom utan han vet att han har allt utrymme i världen att ha egna åsikter och idéer och framföra dem. Vill han ha det på annat sätt får han säga det och jag är villig att diskutera. Det gäller även att han ska fria (vilket han påstått sig hålla med om). Min bild har gått ut på att man förlovar sig som ett tecken på att man har bestämt sig för att man hittat rätt och att man sedan gifter sig ganska snart efter det. Det ska vara en symbol för att vi har funnit varanda och vill vara tillsammans för alltid. Han delar den, säger han, men tycker att man säger det ännu mer genom att skaffa barn. Och tydligen blev resten inte så viktigt sedan eftersom åren bara gått.

Jag är inte orolig över att det blir mindre kärleksfullt för oss för att vi inte gör saker i "rätt ordning" däremot vill jag inte att andra ska se det så heller. Vilket jag ser en stor risk för. Omgivningen tjatar verkligen ihjäl oss om att vi borde eftersom vi annars inte är så juridiskt skyddade, vissa är så "desperata" att de (fast de vill gå på bröllop) föreslår ett litet borgerligt och billiga plastringar (jodå, de är seriösa). Jag vill inte att de ska tro att vi gör det för att de tjatat och skrämt upp oss. Det antyds att vi inte är säkra på vårt förhållande, att vi inte älskar varandra, att om man träffat rätt så vet man det direkt och då tar man också steget.

Det stressar mig. Och han skrattar och säger till mig att inget händer förrän alla slutat tjata. Och det kommer ju inte att hända. Alla kommentarer som kommer om att man måste veta efter så lång tid i kombination med att han inte ger så mycket bekräftelse och verkar så oberörd för vad folk säger gör mig osäker. Det är fånigt, men ibland får jag för mig att de har rätt. Att han inte vet eller inte vill och att jag slösar bort min tid på någon som inte riktigt vill ha mig.

Det blev rörigare nu och blottade mer av det underliggande. Jag antar att jag inte var så bra på att skapa distans och få ordning på mina drömmar..

Säg åt alla som tjatar att det är NI som bestämmer om och när det ska ske, och att ni faktiskt tar illa vid er av alla dumma kommentarer! Man behöver inte ta vilka kommentarer som helst, man får säga ifrån. Sedan skulle jag förstås föreslå att du och mannen sätter er och pratar igenom hur ni vill med framtiden, för det är viktigt att man inte känner att man slösar bort tiden, eller att man inte berättar vad man vill. Det är jobbigt att blotta sig på det sättet.

Det verkar som om du bryr dig för mycket om vad alla andra tycker och tänker.

Hm, håller med Anonym (självständig) om att du verkar bry dig för mycket om vad andra tänker. Ni kan inte gifta er för att någon annan tycker att ni ska göra det. Punkt slut. Däremot så vill du göra det och din sambo är inte helt övertygad om saken. Där har du ett större problem. Det enda rätta är att sätta dig ner med honom och berätta varför det är viktigt för dig att gifta dig. Försök undvika att säga något i stil med "alla säger att...", "alla frågar om..." . "alla undrar när". Utan säg: JAG vill gifta mig för att..., JAG känner att... o.s.v. Då tror jag att han kan ta dig mera på allvar. Sen kan det hända att du får kompromissa med bröllopet och ta en enklare variant ifall han går med på ett litet bröllop. Ifall du "tvingar" honom till ett stort bröllop med frack och tal och hela baletten så kanske han inte känner sig bekväm med det. Målet måste vara att ni gifter er, sen får ni kompromissa om hur. Lycka till!