Så ledsen och sårad

Sätt ner foten ordentligt. Klargör precis var du står och kräv att de uppför sig som vuxna människor. Nog måste du kunna få stå för dina åsikter inför din syster utan att hon reagerar så? Eller har du sagt att hon måste sitta vid Ku Klux Klan-bordet fast hon är färgad? *skakar på huvvet*  Fråga henne hur hon hade kännt om situationen var den omvända, om det var hennes bröllop du vägrade gå på av denna anledingen.

Säg till din mamma att hon skiljt sig från din pappa av egen fri vilja (om hon nu gjort det) och det inte är du som skapat traditionerna om bordsplacering. Och poängtera för hennes sårade känslors skull att det INTE innebär en degradering eller att hon skulle vara mindre viktig. Hellre övertydlig än ge utrymme för ytterligare missförstånd.
Och för övrigt undrar jag vad det är för mor som använder talet som känslomässig utpressning mot sin egen dotter på hennes bröllopsdag. Men de orden ska du nog av diplomatiska skäl inte använda till din mamma. Tal ska hålla från djupet av sitt hjärta, och om hon inte har tillräckligt djupa känslor för dig för att hylla dig i ett tal på din bröllopsdag, så kasnke hon inte ska komma alls? Be henne rannsaka sina prioriteringar. Vad är viktigast, en bordsplacering eller sin dotters lycka?

Säg att de är din familj och att du är av uppfattningen att i en familj så stöttar man varandra, i synnerhet på bröllopsdagar!

Risken är förståss när man pratar och man är upprörd, att man tillslut bara står och skriker på varandra och det är ju inte konstruktivt för någon. I sådana fall kan det vara bättre med brev.
Men du måste sätta ned foten.

Lycka till!