Så träffades vi - raggning och romantik

Hurra, jag gillar såna här trådar! Mer romantik åt folket!

Jag och min fästman började hösten 2006 samma utbildning, direkt efter studenten, och även om jag minns väldigt väl vårt första möte (vi presenterade oss och jag sa på en gång, med ett leende, att jag aldrig skulle kunna kalla honom hans riktiga namn, utan ett smeknamn) var jag inte alls intresserad. På julfesten bjöd han upp mig att dansa till storbandet som spelade, och jag blev faktiskt förvånad två gånger - först att han bjöd upp och sedan att han var en fantastisk dansare! Vi hade en jättetrevlig kväll, full med dans och skratt och prat. 

Efter jul började vi umgås mer och mer, först tillsammans med andra, men så föll det sig att det en gång i början av mars bara var vi i vårt kompisgäng som skulle ta en "efter-konsert-öl". Intentionen var att prata med andra också förstås, men väl på puben hade vi vare sig ögon eller öron för någon annan. Därefter sågs vi mer och mer - jag åkte absurt bakfull ut på landet för att höra honom spela solokonsert, vi gick på stan tillsammans, vi pluggade inför tenta tillsammans... På kvällen efter tentan var det så självklart att vi skulle spendera kvällen ihop, så jag bjöd in honom på en kopp thé precis samtidigt som han bjöd in sig själv på en kopp thé. Great minds think alike! 

Dagen efter skulle jag spela på en lunchkonsert och normalt sett är jag väldigt noga med att få mycket sömn. Men tiden bara flög iväg med honom, och jag kände precis som jag känt ända sedan vi verkligen pratade på riktigt över efter-konsert-ölen - jag är så harmonisk och lycklig med honom och vi förstår varandra i precis allt! Det går att prata om ALLT mellan himmel och jord, och dessutom... den kroppen, det leendet, de ögonen...! Till slut, ett par timmar efter midnatt, fick jag be honom att gå hem för att jag skulle få någon sömn. Vi säger hejdå och jag börjar borsta tänderna. Då ringer telefonen. "Du, jag har glömt någonting, kan jag komma tillbaka och hämta det?" frågar han. Jag säger förstås javisst och undrar om det är nåt jag ska ta med mig ut, men nej, det räcker om jag bara kommer ut till porten. Så jag går ut till honom, och då säger han sådär väldigt blygt "Egentligen har jag inte glömt något alls... Jag ville bara fråga om jag får ge dig en godnattkyss?" 

Såklart han fick!!! När kyssen dessutom visade sig vara den ljuvaste, godaste, känslosammaste och känsligaste kyss jag någonsin fått, så smälte mitt sista motstånd (jag skulle ju vara en stark och självständig kvinna hela mitt liv utan några män!). 
Det var den 28 mars 2007 och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. (Själsligt och emotionellt alltså, för vi har båda värnat om vår utbildning och tidvis studerat i olika länder t.o.m.) Vi spenderade all tid tillsammans även innan vi flyttade ihop officiellt, vilket vi gjorde 1 maj 2008. Vi förlovade oss på midsommardagen i somras, den 26 juni, varpå reaktionen från släkt och vänner blir "äntligen!!!". Vigseln står 26 maj 2012, och jag är världens lyckligaste som får bli hans fru!