Ät, drick och var glad...

Tack för omtanken!

Tack för tipset, problemet är att jag redan är utbildad...! Snart fem år som ekonom börjar få mig att undra om jag istället borde bli florist och starta eget eller nåt... Trött på omöjliga chefer och usla villkor.

Jobb 1: Blev anklagad för att vara oprofessionell trots att jag slavat 70 h i veckan under långa perioder. Kul att bli kallad socialt missanpassad när man jobbar arslet av sig! Klienterna brydde sig inte kan tilläggas, utan det var endast mina närmaste chefer som tyckte jag var pinsam. Vips fick man sämre lön än övriga som anställdes samtidigt. Då tackade jag för mig.

Jobb 2: Chefen fick sparken en månad efter jag blev anställd. In på banan kommer en klockren psykopat till chef. Hans kommentarer kunde vara både sexistiska och nedvärderande, och hans inställning till unga människor och deras arbetsvilja ska vi inte tala om. Är stolt över att jag stod ut i nästan ett helt år innan jag bytte jobb igen.

Jobb 3: Där jag är nu. Misstänker att företaget inte är särskilt välskött då det egentligen borde gå bra... Ångest över att tvingas byta en gång till... Hatar att skriva ansökningar, gå på intervju och sedan bli besviken. Det är inte heller särskilt kul att vara nyanställd, man känner sig som en cirkusapa som alla ska glo på.

Åhhhh, varför just nu?? Hade detta (och situationen på kärlekens jobb) väntat med att hända till september hade det varit mycket lättare att hantera, då kunde man lagt all energi på att hitta en lösning. Nu får man istället försöka sopa problemen under mattan och härda ut, samtidigt som man njuter av bröllopsyran, sommaren och den kommande augustisemestern.

Idag hade vi nytt stormöte om läget på firman. 25 av 60 man nere på golvet måste gå. På tjänstemannasidan heter det att "vi hoppas på naturliga avgångar". Öh ursäkta mig men det är EN person som går i pension nästa år! De kunde lika gärna sagt "vi hoppas att ett antal tjänstemän säger upp sig."

Så nu ska jag börja söka nytt jobb. Igen. Ångest! Min make måste dessutom gå ner i tid för att hinna plugga, han kommer aldrig palla sitt jobb psykiskt om han inte få gå vidare med något helt annat på deltid.

Vårt bröllop den 4 juni blev precis så fantastiskt som vi hoppats, minnet av denna underbara glädjens dag kommer vi bära med oss i resten av våra liv! Kanske är det någon sorts kosmisk rättvisa, ju bättre privatliv vi har desto sämre fungerar våra yrkesliv...?