Kommer jag någonsin bli lycklig?

Det är en svår fråga du ställer. På ett sätt måste ju alla par kompromissa, men samtidigt måste inte alla kompromissa med så här stora saker. I ditt fall handlar det om rätten till ett eget hem, något som är självklart för många.

Spontant är mitt råd att värna om relationen, människorna i ens liv går alltid före materiella ting. Men vid närmare eftertanke så är ju den viktigaste relationen faktiskt den du har till dig själv. Kan du motivera för dig själv att du väljer den väg som din sambo hårdnackat bestämt sig för?

Jag kan litegrann tänka mig in i din situation då jag aldrig kommer bo i en stor villa med min blivande man. Han är utpräglad stadsbo och kan till nöds tänka sig ett centralt beläget radhus. Detta har jag accepterat, men skillnaden mellan dig och mig är att jag aldrig kommer få problem med det juridiska. Jag tror också att upplägget är vanligt gällande jordbruksfastigheter.

Du måste besluta dig för om det är värt det, är kärleken så stark att det här känns som rätt livsstil för dig? Egentligen har man aldrig några garantier, livet gör sina små krumsprung oavsett juridiskt skydd. Ett par som jag känner kunde inte få barn och han vägrade adoptera. Hon fick helt enkelt välja, mannen eller ett liv med barn. Hon valde mannen och hade tur, de har haft ett härligt liv tillsammans och är nu i 70-årsåldern.

Men det kunde ju lika gärna spruckit mellan dem och vem vet, kanske hade han då fått barn med en annan kvinna...?

Kan du inte göra hemmet till erat?  Fråga din man om du kan få välja tapeter, färg och sådant så det känns mer erat än hans.

JU mer du fokuserar på ett problem ju större blir det, sök istället lösningar om hu du vill ha erat hem och fråga  din man  om du kan få göra det.

 Kom ihåg  hemmet ni ska dela tillsammans ska inte vara hans eller ditt, det ska vara erat.

Jag vet hur det kan vara med såna där saker. Men om ni båda bor där på egendomen så visst den är hans enskilda egendom o allt vad det innebär, men allt ni köper tillsammans blir ju erat.. Och det gäller ju sen också om ni skulle skilja er. Det enda äe ju att själva huset o marken inte delas, men det vet du ju redan. Ni kanske kan skriva ett förord på att en viss summa sätts undan varje månad för framtiden eller i pensionsfonder åt dig  som motsvarar hans så att du åtminstone inte går miste om sånt. Att ni hamnar jämlikt typ..

Tror inte du ska fokusera så mycket på "hans" och "mitt", ni delar på ert liv tillsammans och delar på er kärlek. Du vill ju inte vara med honom bara för att ha ett hus? Håller med ovanstående som säger att det viktigaste är att värna om relationen/dig själv mer än materiella ting. Har du fått inreda huset så det känns personligt eller får du inte bestämma nåt alls bara för att huset är hans?
Om t.ex. jag har ett bra förhållande och vi bor i hans hus så spelar det väl ingen roll att huset enbart alltid kommer att vara hans? Jag är inte ute efter hans pengar eller att få det som från början var hans. Målet med giftemål är väl ändå att man ska hålla för evigt... 

Tack för er stöd.
Ja, vi har gjort om hemmet till Vårat och jag trivs väldigt bra där vi bor, min sambo är väldigt noga med att jag ska känna de som mitt också, och vi gör om tillsammans osv.
Men ibland är det ändå själva känslan, jag kan inte rå för det.

Sen blir de lite problem ibland när man tänker på renoveringar osv, de är inte så kul att lägga in för mycket pengar om de inte är ens eget heller, visst kan man skriva papper på sånt med, men............

Jag vet ju att de finns andra par som har andra saker de får offra för varandra och för att kunna leva tillsammans som du som skrev att din man var ett stadsbo, de är ju självklart svårt de också, men de handlar väl om att ge och ta.
Jag är glad för att jag har min sambo, och han förstår ju mig, men samtigt att mina tankar kommer upp såhär är svårt att göra nått åt och jag undrar ofta om det kommer att göra så jag inte blir 100% lycklig?  

Håller självklart med er som skriver att de viktigaste är relationen, och inte matriella ting. Jag är inte alls ute efter att få halva huset på nått vis eller så, utan mer att de varit känslan av att VI aldrig kommer ha nått sånt att dela, som hus, lån osv, de blir lite ditt och mitt, men som ni ovan skriver är de väl dumt att hänga upp sig på det.

Jag hade bara önska att vi kunde flytta till ett hus som var utan betydelse för någon av oss, men nu är det som de är och jag trivs ju här och är inte alls ute efter nått som har med pengar att göra, så huset i sig inte ens är värt särskilt mycket.

Vi kommer nog kanske heller aldrig gifta oss, eller ingen av oss är särskilt sugen på detta.  
Jag är mer ute efter att försöka få tips om hur jag ska tänka för att inte fokusera för mycket på detta, men jag inser att de stämmer det ni skriver om att de är Relationen som är viktigaste.
 

Förstår precis vad du menar med lån tillsammans och renovering, det är en gemensam sak ändå.
Däremot eftersom det är och förblir hans hus borde det vara han som betalar renovering för det är ingenting du kommer äga. Du kan köpa möbler eller dylikt om det blir en renovering.
Har du ens pratat med honom om att du skulle vilja flytta? Det är alltid nyttigt att prata med varann. Tänk om du går och ältar i detta i onödan? Det kanske bara hjälper att berätta allt det här som du skrivit här bara för att få ämnet ur världen.
Nu känner jag inte dig men på dina inlägg låter det inte alls som att du är missnöjd med förhållandet så du borde inte slänga bort nåt som är bra (om fallet är så).
Styrkekram! 

Vet att detta kan värka lite makabert att behöva tänka på men vad händer om han dör. Måste du ta ditt pick o pack och flytta då eller fanns det barn med i bilden? Vet att sådant är trist att tänka på men min sambo och jag har skrivit papper på just detta så det inte blir så att hans/mina föräldrar kommer o kräver att man ska köpa ut dem direkt. Förstår att ni inte kan skriva papper så att huset tillfaller dig men någon sorts lösning måste väl han ändå förstå att du vill ha? 

Utifrån det lilla du berättat här så känns det som att det kommer gå bra för er. Du skriver att din sambo är underbar och att du trivs där ni bor. Förslaget någon gav att ni gemensamt ska sätta undan en summa pengar till en fond med endast dig som förmånstagare tycker jag var jättebra, då slipper du känna dig stressad över det juridiska och har en egen slant att leva på om ni mot förmodan skulle gå skilda vägar.

Sedan tror jag att ingen någonsin blir 100% lycklig, oavsett hur perfekt allting är. Vi människor strävar alltid efter något mer, något bättre, etc etc. Det ingår i den naturliga insikten. Alla har vi våra problem och sånt som stör oss. Lycklig är den som lärt sig att njuta av tillvaron och att bara vara här och nu. Att oroa sig över framtiden leder ingen vart. Men självklart ska man bryta upp och gå vidare om man känner att ens liv är helt åt pepparn fel. Jag uppfattar dock inte det som att du känner att allt är fel?

Ibland blir jag fruktansvärt bitter på min sambo och tänker mörka tankar som att "jag bor ju för helvete i lägenhet för hans skull!" Men det går över så fort jag inser att han gör otroligt mycket annat för mig, gifter sig till exempel. När bröllopet kom på tal första gången förstod han inte grejen, "vi har det ju så bra som vi har det". Förvisso helt sant, men att gifta sig är en så stor sak för mig att det vägrade jag kompromissa med. Ska vi leva ihop, då ska vi vara gifta, punkt slut. Och plötsligt kändes inte detta med boendet som en särskilt stor grej! =)

Tack igen för era svar.
Ja, jag har pratat med honom att jag skulle kanske vilja flytta eller egetligen att vi hade nått "eget", så han vet hur de ligger till från min sida.
Han vill dock inte flytta alls, så han får jag inte ifrån sitt hus/ gård.

Vi har inte ännu, men ska skriva papper på att jag får bo kvar i huset om han nu skulle gå bort, jag tror även de är skriviet att om vi inte har barn, som vi inte har än, så tillfaller huset hans far i första hand och sen hans syskorn.
Det är redan skrivit och klart allt sånt.

Ja,självklart ska han stå för renoveringen, men ändå känns de som att jag vill vara delaktig, men idag gör vi så att han betalar sånt och jag betalar inredning osv.
Känns sådär halv bra, men men...

Det där med en fond eller liknande är ett bra och smart val, menade ni att vi skulle sätta undan de eller ska jag själv spara?
Nej som ni förstår så vill jag ju inte alls lämna honom, men samtidigt så är det en ganska jobbig situation och som jag tänker på ganska mycket. Men jag vill ju leva med min sambo så jag får försöka lösa detta på bästa vis. 

Du kanske borde gå i terapi och lära dig släppa detta? Det kan vara bra för att sluta älta, annars kommer du till slut älta bort  kärleken.

Ja, terapi kan vara en sak som kan hjälpa ......

Jag kände en person som hade en dödlig sjukdom och hon ägde ett hus som hon bodde i med sin sambo. Hon hade barn sedan tidigare så huset skulle så klart ärvas av hennes barn när hon dog.
Hon skrev ett testamente som sa att hennes sambo skulle få bo kvar i huset i ett år efter att hon dött för att få en chans att hitta ett nytt boende. När hon sedan dog var det aldrig några frågetecken om huset. Hennes sambo bodde kvar en tid tills han hittade ett nytt boende och sedan fick hennes barn ta över huset.

Jag tycker absolut att ni ska skriva något sådant så snart som möjligt så att du får en större trygghet. Det kan faktiskt oxå hjälpa i stressen över att inte få äga en del i huset.

Jag hoppas att det löser sig för sig

Jag tror att det är skitdumt att villkora sin lycka.

"Om jag får ett barn till, då blir jag helt lycklig" "Om jag får vara frisk kommer jag att vara lycklig" "Om jag får mitt drömjobb kommer jag att bli lycklig" ...osv.

Jaha? Tänk om du INTE får det då? Tänker du då vara olycklig resten av livet bara för att du bestämt dig för det?

Eller OM du får det, du tror inte att det kan dyka upp nya problem, eller något annat du vill ha (som "Känner med dig" skriver)?

Jag håller med föregående talare... det känns som att du hakat upp dig på något oväsentligt istället för att fokusera på det som är viktigt!

Jag äger vårt hus ensam, det är ett arv och min enskilda egendom. Det är ett superfint hus, sekelskiftes och ganska nyrenoverat där vi bekostat en del själva. Det ligger bra till, och är nog värt 4-5 miljoner om det skulle varit till salu. Vi hade definitivt inte kunnat köpa ett så dyrt och fint hus själva. Jag har massor med barndomsminnen därifrån, och vackrare plats får man leta efter.

Jag hade blivit uppriktigt förbannad om min sambo hade resonerat som du, att vi säljer huset och flyttar bara för att det är viktigt att han äger huset också. Så billigt och bra som vi bor nu hade vi aldrig kunnat bo annars. Hade vi sålt huset och köpt ett motsvarande hade ändå pengarna vid försäljningen varit min enskilda egendom, så då hade han fått pröjsa hälften på egen hand. Det hade gett oss en gemensamt sämre ekonomi eftersom han inte har de resurserna att ta ett lån på flera miljoner själv, och jag vill ju inte resa, äta god mat etc själv för att han har sämre ekonomi.

Vi har nu gemensam ekonomi, men skulle han ta ett lån som han vill stå för själv, då hade vi ju fått dela på den igen, för det blir ju löjligt om jag först skulle betala halva huset kontant - trots att jag kunnat betala hela kontant - och sedan stå för kostnaden för halva lånet. Jag hade aldrig i livet sålt mitt familjehem enkom för att han inte kände att det var hans. Hade han velat flytta någonstans långt borta av någon anledning, då hade vi fått diskutera saken, men bara för att han vill äga? Nej, då hade han fått göra det själv...

Jag förstår att det känns för dig som att du sitter i en beroendesituation, men om det är så jobbigt för dig, då får du väl flytta och bo någon annanstans på egen hand. Om det enda problemet är att du känner att du inte äger huset, då har ni nog ganska lite problem anser jag. Han verkar ju vara mån om att du ska känna dig hemma där, och att det är ditt hem också.

Självklart är det svårt om man ska vara med och betala för dyra renoveringar om man inte äger huset, men då får ni faktiskt se till att avtala om det även om det känns surt. Pengar är ju uppenbarligen viktigt för dig om det är ekonomin vid t ex renoveringar som är problemet, och även om du köper möbler etc så är det ju bara hälften av det du får behålla om ni separerar och inte har avtalat om annat. Då står han där med hälften av möblerna och en värdeökning på huset pga renoveringar. Men HEMMET sitter inte i husets stomme, hemmet sitter i allt som finns däri... tapeter, möbler och framförallt människorna. Vem som äger det är ju inte viktigt egentligen. Då hade man ju aldrig kunnat hyra ett hus/lgh och känt sig hemma, och det klarar ju de flesta människor av...

Det är nog ingen dum idé att, som någon föreslog, prata med någon proffessionell om detta. Du tänker ju på ett sätt och känner något helt annat... Du vet att du tänker irrationellt, men om du inte kan tänka bort dessa tankar så spelar det ju ingen roll. Så länge du går och ältar om detta så kommer DU må dåligt, och kanske även din sambo som kanske kan komma i en situation där han måste välja mellan dig och sitt barndomshem för en fånig anledning. Om jag var han hade det valet faktiskt inte varit självklart utefter de villkor du ställer - enbart för att du vill äga.

Grejen är lite den att detta är inte ens hans barndomshus eller så, det hus han växte upp i är ett helt annat. Och som du skriver ovan att ni har bra ekonomi pga av ditt fina hus, så har vi inte heller det då han fick köpa detta hus av en släkting och numer är det hans privata egendom och dessutom är huset inte alls nått bra skick, vi kommer behöver renovera en massa. Kök och badrum är sen 60-70 talet och jag tycker inte de känns jättefräscht.
Han vill ju dock inte heller ta mer lån för att renovera, pga av att han redan har lånet på huset och jag kan inte idagens läge ta ett lån  ( och dels känns de inte som endast jag ska ta ett lån för att renovera ett hus som jag inte äger på nått vis.)

Jag förstår hela den biten med att de finns viktigare saker i livet än att just äga huset, men jag vill ju ändå bo i ett någont fräscht hus, för problemet kommer ju bli hur går man vidare med reparationer osv när vi inte kan ta mer lån?
Visst man kan spara, men spara till kök och badrum är väldigt dyra saker och inget man spar på nått år.

Så allt är inte så enkelt och bara gilla läget, hur många av er som skriver skulle vilja känna att ni inte riktigt trivs i ert hem, om vi nu struntar i vem som äger huset om vi ser på innehållet`?

 

Okej, men då kanske det inte riktigt är problemet - att du inte äger huset. Är det så att du inte riktigt trivs i huset, och att ägarförhållandet är det som du "skyller" på, för att du har svårt att sätta fingret på det? På dig låter det inte riktigt som att du hade velat bo där om du inte var tvungen, men nu har du inget alternativ? Eller hade du trivts bra om ni hade fått det fräscht?

Om du ändå vill bo kvar i huset så får du nog ta upp frågan igen och klargöra att det är viktigt för dig. Kan ni inte göra så att du får köpa in dig i huset (det blir er gemensamma egendom) och att ni båda står på lånet om det är möjligt. Sedan sätter ni upp villkor (nedskrivet) för vad som händer om ni delar på er? Att ni då t ex tar ut en värderingsman (gärna 2-3 st så man får ett medeltal) och han får köpa ut din halva för hälften av det huset värderats till om det kommer till ett sådant läge, och att du kanske avsäger dig rätten att bo där så att det inte blir en diskussion kring vem som ska få bo kvar? Eller att du (när du kan) tar ett extra lån och står på det, och får motsvarande del av huset som säkerhet?

Eftersom du säger att du inte kan ta ett lån, så förmodar jag att du inte heller hade kunnat köpa dig ett eget hus eller bidra med hälften om ni skulle köpa ett annat hus? Om ni inte heller är gifta så kan jag ju ha förståelse för att han inte vill riskera att bli av med halva sitt släkthus vid en eventuell separation utan att du ens har stått för halva risken med lånet under tiden? För då har ju han betalat allt utan att få hjälp med avbetalningar etc. Förstår du hur jag tänker? Kan det vara sådant som ligger bakom att han inte vill "dela med sig"?

Tack för dina svar.
Nej jag kan inte/ får inte köpa in mig i huset, de är bestämt sen lågt innan tydligen att de endast ska tillhöra släkten så tyvärr är det uteslutet, jag kom nämligen med det förslaget själv förut också att vi skule göra så och sen skriva extra papper om det var nått.

Ja, jag trivs väldigt bra med själva stället och även huset,men dels vill jag ha det fräscht och sen känns de som de kan ta väldigt låååång tid tills vi kan renovera om vi ska spara ihop till allt.
Kanske är mer det som är grejen att jag vill att de ska vara mer i ordning och ha en plan över hur och när vi ska fixa saker, men känns också fel när vi inte kan lösa det ekonomiskt :(
Och ja, jag skulle ju "önska" att vi kunde ha ett eget ställe och tillsammans. ( Hade inte valt att bo granne med svärföräldrarna och inte mina föräldrar heller för den delen).

Jag kanske "får" väl ta lån tillsammans med min sambo, det kollade vi när vi skulle köpa bil, men kanske inte kan ta på hur mycket som helst, och inte stå ensam på ett lån.
Jag förstår exakt hur du menar med de här med att bli av med släkthuset och så är det ju också , att om vi skulle gå isär så vill han inte lösa ut mig eller dela det med mig eller någon, och framför allt har ju hans föräldrar sett till att han "tänker" så, och visst jag förstår den delen och varför och hela biten.. men grejen är att de är inte så roligt att ha det så bara, sen förstår jag deras syfte.

Ja, de är svårt läge.... 
menmen.. finns dem som har det värre....