Hur gamla var ni när ni blev sambo för första gången?

Jag och min blivande flyttade hop ganska snabbt. Han hade en etta när vi träffades men var på jakt efter större. När den nya bostaden  blev en hyresrätt - och jag ändå var hos honom mest hela tiden - kunde vi lika gärna sätta mitt namn på dörren också. Var ju inget gemensamt köp utan om det skulle skita sig var det bara för mig att flytta hem till mamma igen Jag var 20 och han 30,5 och vi hade varit tillsammans i 4 månader.
Tror det är skillnad när båda har egna bostäder och man känner en trygghet i att ha sitt eget så man inte blir stående utan hem om någonting händer. Men eftersom jag fortfarande bodde tillsammans med mamma så var det inget som hindrade mig, hennes extrarum skulle ju finnas kvar  

oj..jag var 15 när jag blev sambo första gången. det varade i tre år. (vi är vänner å bor 4 hus bort idag)
Sen en gång till innan jag hittade min M2B.
jag å min M2B sov isär första natten, sen började han sova hos mig. som kompis först men det utväcklades till mycket mer än så. Nu har vi varit tilsammans i 7 år och gifter oss i sommar.

Att vara sambos är både kul men kan även vara för jävligt! Det gäller att inte ge upp och man får bråka rejält. Men det viktiga är att prata så man kan lösa problemen.

Sen en viktig sak är att del apå sysslor och variera dem... det är inte kul att alldid vara den som gör samma sak om å om igen....

Lycka till med samboresan!!!

Första gången jag halvbodde lite ihop med någon var på sommaren när jag var 18, men sen dröjde det ända tills jag blev 35 innan jag flyttade ihop med någon på riktigt. Jag hade helt enkelt inte träffat någon som det hade blivit så seriöst med innan dess.

Av olika skäl blev vi tvungna att tränga ihop oss i min pyttelilla tvåa några månader medan vi väntade på vår nya lägenhet, och jag kan säga att det var tur att det inte var längre tid än så! Förutom att det var så trångt så var jag inte van vid att ha någon annan rumsterande runt i MINA grejer i MIN lägenhet, och det var nog inte lätt för honom heller.

Men det blev jättebra till slut när vi flyttade till en lägenhet som var VÅR - och där man dessutom får plats att vända sig mer än en person i taget...

Jag flyttade till en internatskola när jag var 15, så då blev jag först "sambo" med en tjejkompis och när jag hoppade av skolan så tog jag över brorsans lägenhet där jag bodde med min dåvarande kille...

Jag och min nuvarande har varit tillsammans sen 9/3 2002, och vi flyttade ihop så snart jag kunde bli av med min lägenhet. I stort sett gick jag inte hem efter andra dejten  
Vi flyttade då ihop i hans lilla tvåa, men bytte upp oss till en fyra i samma hus/bostadsrättsförening efter bara ett par år. Och sen började vi längta efter hus, så vi byggde ett.
Vi har gjort det mesta förutom det strukturella (stommen och grunden) , VVS och EL så det har svetsat ihop oss ännu mer eftersom vi aldrig skulle klarat det om vi inte kunde samarbeta 

Vår viktigaste regel är att aldrig gå och lägga oss arga. Vi ska alltid prata ut innan vi somnar.
Och att aldrig bita ihop och "tåla" saker utan berätta direkt om det är något vi irriterar oss på för att annars kan man ju inte ge den andra en chans att faktiskt ändra det beteendet. Och då kan det där lilla störningsmomentet växa och bli jättestort... 

Min M2B & jag flyttade ihop redan efter några veckor - galet snabbt med andra ord, men det var vissa omständigheter som gjorde det nödvändigt. Och det har ju gått bra! ;) Då var vi 19 resp. 20 år. Men första gången jag bodde ihop med en kille var jag 15, min kille 17. Vi hade dock inget eget utan bodde i mina föräldrars källare. Detta pga. en väldigt trasslig familjerelation på hans sida, han kunde helt enkelt inte bo hos sina föräldrar.

Jag och min blivande flyttade ihop när jag var nyfyllda 19år och han snart skulle fylla 21år.
Ingen av oss hade varit sambo före det, eller ens bott själva, utan vi flög ur våra bon tillsammans ;P

Vi är båda ensamvargar som är vana vid att bo själva. Men vi har tröttnat på att bo var för sig, vi känner oss verkligen redo för sambolivet. Efter 3 år tillsammans så känner vi varandra väl men vi kommer säkert upptäcka nya sidor hos varandra när vi flyttar ihop. Vi är öppna mot varandra, säger vad vi tänker och känner. Jag har alldrig kännt mig så här trygg, lycklig i ett förhållande. Vi har båda varit slutna, haft svårt att släppa folk in på livet pga mobbning, psykisk ohälsa men det förändrades när vi träffade varandra. Vi tror det ska gå bra att bli sambo.

22 tror jag det blir... Hm, ja det måste det. Under våren bodde jag i Paris det året och sen blev det sommar...ja,22 år :)

Första gången jag blev sambo var nog när jag var 19 år, min kille jag hade då var hos mig för jämnan så han flyttade in, vi bodde ihop i 5 år. Sen har jag levt ensam i 6 månader och var inte alls redo för ett förhållande men tji fick jag när jag mötte drömprinser som bara dök upp BM.

Vi bodde inte ihop första 5 mån för han bodde på annan ort ca 4 timmar med tåg isär från varndra så vi träffades bara på helgerna, sen blev det bara så att jg sökte ett jobb i hans stad och fick det så jag flyttade in till honom i hans etta på 28 kvm, senare köpte vi en bostadsrättt som är våran och nästa sommar blir det bröllop.

 

Vi ville flytta ihop tidigare men vi valde att vänta tills drömhuset dök upp. Det tog länge tid än vi trodde att det skulle ta att hitta drömhuset. 3 år tog det att hitta drömhuset. Vi började söka efter drömhuset efter bara några månader tillsammans för vi kände rätt snabbt att vi är rätt för varandra.