klippa banden med föräldrarna?

Låt dom sansa sig och smälta det hela ett tag och försök sen att prata med dom i lugn och ro när det hela inte är så "infekterat". Kommer ni från en annan kultur än den svenska? Bara undrar för i Sverige har det ju varit vanligt under rätt lång tid att bruden oftast tar makens efternamn, så jag har lite svårt att förstå deras upprördhet över detta.

Jag tycker också att det låter helt ofattbart! Först är de galet traditionsbundna eftersom de rev upp himmel och jord över en "utomäktenskaplig" graviditet! Sen vet jag inte varför det är vanligare att brudpar väljer mannens efternamn, vad bakgrunden/traditionen är och hur det såg ut förr, men hur kan man ens med att klaga över att du väljer bort ditt efternamn?? Först var det fel på att ni inte var gifta och nu när ni väl ska gifta er är det fel på det istället...

Jag är en ivrig förespråkare av frasen "älska, glömma och förlåta" då jag i grunden anser att livet är för kort för att säga upp bekantskapen med folk som egentligen betyder mycket för en.

MEN i det här fallet vete fasen om inte jag också hade övervägt att strunta i att bjuda dessa trångsynta människor på bröllopet. Några tankar och förslag:
1. DU ska inte be om ursäkt och ta upp relationen igen, det får bli deras sak.
2. Om de inte har hört av sig när det är dags att skicka inbjudningarna kan du välja att bjuda in dem, men det är fortfarande deras sak att höra av sig.
3. För vad du gör, begär inte någon ekonomisk eller praktisk hjälp med bröllopet. Då kommer de förmodligen köra över dig och din fästman fullständigt, och du hamnar i nån sorts tacksamhetsskuld.
4. Låt dottern ringa till mormor om hon vill (om hon kommit tillräckligt långt med talet vill säga). Då kan din mor själv fråga dottern om de ska ses och göra något tillsammans. Er relation behöver inte gå ut över dotterns relation med mormor, men jag fattar ju att det blir krångligt, särskilt med så små barn.

Mrs T2011-  Nej jag kommer inte be om ursäkt, men det skulle dom heller aldrig göra.
Nej vi tänkte inte be om hjälp med det ekonomiska heller, för jag vill inte vara skyldig dom något efter.
Dom har faktiskt inte hjälpt oss syskon med pengar. Fick börja jobba tidigt.
Jag har aldrig låtit mina föräldrar passat min dotter trots att hon är 1,5år för jag vet att dom inte respekterar våra
regler och åsikter som tex för mycket salt i maten, inget godis. Så antagligen kommer dom inte träffas själv nu heller. Hon säger "mommo" och boll och mycket annat som inte är relavant om hon skulle ringa min mamma.
Det var det jag tänkte när jag förlät henne första gången...att jag ville att min dotter ska ha en relation med momor.  

Att man vill att ens barn ska kunna få ha en relation med dennes farmor/mormor är ju självsklart. Men det känns som att din mamma själv har visat att det inte kommer ske. Jag hade inte heller låtit mina föräldrar vara barnvakt ifall jag var i dina skor.

Ställ dig frågan, är det värt det?
Är det värt det att du blir ledsen varje gång? Är det värt att din dotter bli uppvuxen kring dem med dessa galna åsikter?

Alla människor har sina åsikter och man behöver inte hålla med men jag skulle aldrig kunna umgås med någon som försöker pracka på mig dennes åsikter. Inte ens min mamma.

Jag hade brutit helt om jag var du. Både du och din dotter mår säkert bäst då. 

Tack för alla svar och goda råd! Helt underbara människor det finns ute =)
Ju mer tiden går desto mer inser jag att jag har gjort rätt. Har inte pratat med mina föräldrar sen vi åkte hem den dagen. Känns skönt nu. Nej behöver verkligen inte negativa människor runt om mig o min lilla familj.
Tänker inte bjuda in dom på bröllopet heller. 

Ha det bra! 

Min fästman klippte banden med sina föräldrar för 12 år sen. Då lämnade han dom och stället där han är uppväxt bakom sig. Han har inte haft nån kontakt alls med föräldrarna under dessa 12 år och han vill alldrig mer träffa dom. Han ser inte dom som sin familj, det är jag och hans bästa vän som är hans familj. Han kommer bra överens med min släkt, min mamma ser han som en del av familjen.
Självklart kommer föräldrarna inte bli bjudna på vårt bröllop. Hans bror kommer inte heller bli bjuden.
Anledning till att han var tvungen att klippa banden med föräldrarna var att dom bara fick han att mår dåligt. Dom visade han ingen respekt. Dom bara ansåg att dom hade rätt, dom trodde alldrig på han. När han var mobbad vände dom han ryggen, dom trodde alldrig på han när han berättade att han var mobbad. Hans bror stod inte heller på hans sida. Både föräldrarna och hans bror ansåg att doms åsikter var rätt och att han bara hade fel.
Jag vill alldrig träffa föräldrarna och brodern, vill inte träffa några som bara får min älskling att mår dåligt.
Min mamma tror att han kommer vilja ha kontakt med föräldrarna igen när vi får barn. Men vi vill inte utsätta våra framtida barn för samma skit som han gick igenom under sin uppväxt.

Fendi- Det är en mycket jobbig situation du är i.
Jag anser ju att föräldrar bör vara dem personer en människa ska kunna lite till 100 % på men tyvärr så är det inte så. Jag är själv uppvuxen med en mycket dominerande far som anser att han alltid har rätt och att hans sätt att göra saker är det enda rätta sättet. Jag och mina syskon har inte heller fått göra vad vi vill som barn och han har alltid skullat styra oss. Jag var envis nog att lyckas välja den gymnasieinriktning jag själv ville men min syster lyckades från början inte utan blev tvungen att välja det som vår far ansåg var rätt. Hon gick bara ett par veckor sen hoppade hon över till den linjen hon själv ville. Han har aldrig accepterat min sambo och tyckte det var förfärligt när vi fick barn. Och jag har bara fått klagomål i hela mitt liv om hur fel jag gör allting, hur fel min sambo gör, hur hopplösa mina barn är. Han har hackat och klagat över att vi inte lyssnar och gör som han säger, men vi är för tusan vuxna människor som får ha en egen åsikt men nä, inte enligt honom för vi ska lyssna på dem som vet bättre. Men jag anser inte att man vet bättre bara för att man är äldre än den man pratar med. Han tom talade om för mina barn hur fel dem gjorde och sa mycket dumma saker till dem och tillrättavisade dem på ett sätt jag inte accepterar men han ansåg att det var mig det var fel på som inte tar i och ryter åt barnen. Jag gick och mådde jätte dåligt över hur han har betett sig mot mig i alla år och för snart 3 år sedan tog jag mod till mig och sa upp bekantskapen med honom. Det var inte helt lätt för han är en sån person som är svår att pratat med och som man inte vågar säga vad som helst till så jag tog den fega vägen och tog det via telefon. Det var en stor lättnad samtidigt som det var en stor vånda. Och mina barn som är ganska stora har ju haft väldigt svårt att förstå varför dem inte ska få träffa morfar länge. Dem blev många gånger ledsna över hur han bar sig åt men barn är väldigt förlåtande och han har varit en morfar som köper barnbarnens kärlek genom att köpa mycket godis och dyra presenter. Och som någon skrev så skär det i hjärtat när dem frågar efter morfar men det har inte bara varit för min skull jag tog detta beslutet utan även för mina barns skull, jag vill inte att dem ska behöva uppleva det elende jag har fått vara med om.  Men nu snart 3 år senare har dem slutat fråga efter morfar och jag mår väldigt mycket bättre själv och känner att jag kan stå stadigt och göra som jag själv vill. Det är ett elende att ta sig ur men om man väljer att göra det så står man starkare när man tagit sig egenom det. Livet är för kort för att gå och må dåligt för att man känner att man är tvungen att ha kontakt och relation med vissa människor. Jag mår bra idag och ångrar bara att jag inte avslutade elendet tidigare. Jag kommer heller aldrig ta upp kontakten med honom.  Det finns dem som frågat om jag inte skulle ångra mig den dan han inte finns mer. Men nä det kommer jag inte utan tvärtom så är det den dan han inte finns mer som jag kommer kunna dra en suck av lättnad för då är alla bekymmerna borta. Han har från och till kontaktat mina barn via msn och mail och försökt få dem att träffa honom i smyg och försökt intalla dem att jag ljuger för mina barn och att dem får själv välja om dem vill träffa honom för det kan inte jag bestämma. Men mina barn är inte myndiga och därmed bestämmer jag att dem inte får.

Min syster bröt med honom för ca 6 år sedan, hon fick utstå samma sak som jag om vilka fel det var på hennes sambo och allt annat. Nu har hon oxå barn och säger att vår far ska aldrig någonsin få lov att se hennes barn.

Så Fendi, tänk och känn efter om det är värt att gå och må dåligt pga dina föräldrar eller om det skulle vara bättre utan dem. En familj har du redan skapat med din blivande och ert barn och kanske ni skaffar fler barn. Och ni har kanske din blivandes familj och vänner som är så nära som en familj. Familj handlar inte om blodsband. Min sambo är adopterad och det är även min systers sambo, dem kommer ju då från familjer utan blodsband.

albertina83- väldigt tråkigt att dom inte litar på sitt eget barn.
1000ggr värre för ett barn som inte har föräldrar som stöttar
och litar på dom. Många barn mår nog dåligt i skolan. då är det ju super viktigt att kunna vända sig till sin föräldrar. Men nej tyvärr kan inte alla det. En självklarhet tycker man.
Jag antar att dom kommer vara nyfikna på ert framtida barn och kanske blir det inkörselporten till att bli "vänner" igen. Om ni tillåter det. Det kanske är svårt för dom att säga "förlåt" efter så många år.Men gud 12år är ju lång tid. Kanske inte ens vågar ta kontakten. Stort steg att lämna hemorten och familjen. Måste har varit hårt. Tur att ni finns för honom. Lycka till med allt och framtida bröllopet.
 

Fendi- Mina föräldrar är skilda och jag har en jätte bra relation till min mamma. Hon förstår oss men har alltid försökt att inte säga för mycket för att inte leda oss till ett beslut utan velat att det ska komma helt från oss själva. Jag har en bror oxå men han har fortfarande kontakt med vår far. Tyvärr blir han väldigt manipulerad av honom och det är inte helt lätt att umgås med vår bror då. Han hamnar tyvärr i kläm då han får sitta och lyssna på när vår far bara beklagar sig över oss två systrar. Vår far anser att jag och min syster är psyksjuka båda två och borde söka läkare. Vi hoppas att vår lillebror ska mogna så pass att han vågar ta steget att säga ifrån ordenligt åt far och ev säga upp bekantskapen med honom han oxå. Vi vet att han inte heller mår bra av hans umgänge. Min far har flera gånger kontaktat min sambo oxå och påstått att han sett mig med andra killar och att jag är otrogen. Och att jag har hittat på alltihop om hur elak han har varit och att det egentligen är jag som har gjort allt det jag påstår att han har gjort. Han har sagt till honom att ta barnen och lämna mig så fort han får möjlighet. Och han har sagt att jag borde spärras in på psyket.