klippa banden med föräldrarna?

Låter bra märkligt.. Om himlen finns tror jag knappast att den är uppdelad efter efternamnen?

Mina föräldrar var lite emot när jag berättade att jag tar min blivandes efternamn när vi gifter oss i augusti. Jag förstår dom, då vi är ca 10st i hela Sverige som heter så. Men jag har gjort mitt val och sa att jag faktiskt gör som jag vill. Mina kusiner har fått välja bort detta efternamn, varför ska det vara annorlunda för mig?

Hopps det löser sig för dig! 

Dessutom kan jag lägga till att vi också börjat i "fel ände". Vi flyttade ihop, blev gravida, förlovade oss, fick/förlorade barn och nu ska vi gifta oss Tycker att man väljer själv i vilken ordning man tar saker, man planerar ju sitt eget liv efter sina egna förutsättningar och tankar

Min släkt på ca 15st är ensamma om vårt efternamn i Sverige. Det var ingen som hade en enda synpunkt på att jag tar min fästmans efternamn. Och hade någon haft det hade jag bett dem hålla den åsikten för dem själva.

Givetvis kan man strunta i att bjuda sina föräldrar. Du lever ditt liv. Du skapar dina egna regler. Våga vara dig själv. Strunta i vad alla andra tycker. Du bestämmer över ditt eget liv. 

Fy jag lider med dig! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga eller komma med för råd. Jag kan till viss del förstå din situation då mina blivande svärföräldrar kan vara konstiga (men inte riktigt så...) Är dina föräldrar jätte religösa eller har några värderingar som kan förklara det hela? Jag tycker det är starkt av dig att förlåta det som har hänt. Måste ha varit hemskt att din egen mamma vände dig ryggen när du var gravid bara för att ni inte gifte er, känns väldigt konstigt då du bar deras barnbarn i magen... Hur kan din pappa tycka att det är värt att säga upp kontakten om du inte behåller deras efternamn. Lätt att säga att det är deras förlust! Kan du prata med dem??? Mina blivande svärföräldrar betede sig illa och jag kände som så att nej nu får det vara nog nu säger jag upp kontakten, min blivande ansåg att det inte var någon ide att prata. Men jag tycker att för våra barns skull så ville jag göra ett försök, jag tycker att de ska ha en farmor och farfar. Jag tog mod till mig och ringde min svärmor, vi pratde säkert en timme och för första gången så lyssnade hon på mig och detta blev början till något bra. Nu fungerar vår relation mycket bättre och jag har inte ångest och ont i magen så fort vi ska träffas. Så mitt råd till dig kan du prata med dina föräldrar och förklara hur deras beteende för dig att må, att dem inte kan styra ditt liv men att du vill att de ska vara delaktiga.Känns som du måste vara tydlig för rätt som det är kommer det vara något annat som du gör fel. Annars får du fundera är det värt att ha dem i erat liv kontra att inte ha dem där.  Det är något som bara du kan bestämma. Ibland måste man bryta kontakten för att själv kunna överleva, men jag hoppas att ni kan lösa det hela. Jag håller tummarna att det löser sig för dig!

tack för svaren! skönt med lite feedback.

Beautiful disaster- beklagar att höra att ni förlorade barnet. En förälders värsta mardröm =(
måste varit en jobbig period i ditt liv. Men nu ska ni gifta er. STORT GRATTIS!

Annonym- nej det går tyvärr inte att prata med dom. för ingen annan kan ha rätt mer än dom.
Under hela min uppväxt har vi "barn" fått lära oss att föräldrarna har allitd rätt. Inte säga emot.
Vi satt ner och pratade den dagen vi blev ovänner. Det slutar alltid med att pappa skriker och mamma stor gråter och jag blir ledsen och knäckt  och går därifrån med min dotter och gråter i bilen....helt hopplöst.

Ja det är det svåra att veta vad som är rätt eller fel. MIn syster sa att hon skulle ångra sig om mamma skulle gå bort.  Skuldkänslorna kryper på en... 

Det låter verkligen som en obehaglig och jobbig situation för dig, din fästman och er lilla dotter. Känner mig genuint ledsen när jag läser vad du skriver. Jag och min fästman har själva gjort allt "i fel ordning"; vi flyttade ihop efter en väldigt kort tid tillsammans, blev gravida efter ett år och har först nu, tre år senare, förlovat oss. Något jag lärt mig under den här tiden är att folk alltid har åsikter om allt, och vad man än gör så finns det alltid de som inte håller med. För det mesta låter nog de allra flesta bara sådant rinna av en, men när det handlar om ens närmsta familj är det såklart svårare. Jag kan inte svara för dig, men även när jag och min familj gått igenom riktigt svåra stunder så skulle jag aldrig kunnat tänka mig att helt klippa banden med dem. De är min familj, min dotters morföräldrar... Samtidigt är det inte hälsosamt att ha människor i sitt liv som enbart för med sig negativitet, tårar och skuldkänslor. Det är svårt att säga vad du ska göra, men jag tycker du borde prata enskilt med den av dina föräldrar som du känner är bäst på att lyssna. Förklara att det här är menat att vara en lycklig tid för dig, att du är vuxen - och mamma - nu, att du fattar dina egna beslut och att om de inte kan acceptera detta, så kanske ni behöver ta en paus från varandra...

Jag önskar dig verkligen all lycka och hoppas att det löser sig! Kram 

Ja, det låter nog ganska bra att prata med en av dom. För dom triggar varandra till det negativa.
Men jag får nog låta det gå en tid. Det tar nog tid att smälta.
vi ska nog inte gifta oss förrän slutet av året så det finns tid att smälta.
Men ärligt talat kan jag tänka mig ett bröllop utan dom utan att klippa banden. Men om jag inte skulle bjuda dom
så är väl relationen slut för alltid. 

Inte religösa att dom ber, men i vissa aspekter som hur deras döttrar ska leva ja. Dom vill gärna lägga sig i och styra och ställa om de fick. Det är där det krockar. 

Låter som en störd familjerelation. Altså dina föräldrar har ju en psykis störning låter det som , helt ofattbart
Detta. Förr så va det vanligt att man gifte sig och tog mannens efternamn, så det här va ju lite att gå emot detta då. Man vet ju lixom inte vad man ska säga riktigt

Och jag klagar på min familj :-s det här va ju 7 resor värre

Nää det kan kännas tufft men låt dina föräldrar vara du. Jag tror du mår bättre av det
efter ett tag när allt lagt sig så kommer du att känna att du gjort rätt beslut. Tiden läker inga sår, men dom gör dom mindre aktuella

Önskar dig ALL lycka. Njut nu av din egen familj. du har ett barn och en man som älskar dig =)