Mamma kommer nog inte på bröllopet pga min pappa..

Kan förstå att din mor tar din syster sida  men  har din mamma tagit avstånd från de andra din syster anklagade?
Vad menar du med att  din syster är jättestörd?

Din mor är en vuxen människa och kapabel att  ta ansvar för sina egna handlingar,  jag tycker gott att du kan  bjuda din far och hans fru till bröllopet   men även bjuda din mamma.

Om mamma inte kommer så  är det själv valt och då vet du  var din mor står i det hela i framtiden. 

Ja jo, lite som så jag tänker med, at bjuda båda så får hon avgöra själv.

Känner inte att det är ngn större idée att försöka förklara varför jag anser min syster störd dock. Men familjen har iaf  (inkl. min mor) är eniga om att hon inte är riktigt som hon skall (ljuger, förvränger, manipulerar,hotar, anklagar, lägger sig i, bråkar etc ec under 10 års tid m. ALLA, alltså om allt inte bara sånt här, hon har varit arg på min mor i 8 år för en petitess sak tex) Vad det sen beror på vet man ju inte...jag är väldigt kluven...min mor har inte tagit avstånd från resten av familjen hon vill ha kontakt m. sin äldrsta dotter trots att ingen annan vill ha det då det ändå är hennes barn.

Jag antar att jag får vara rak & ärlig mot min pappa och säga som det är, han lär väl bli jätte ledsen om han inte får komma men måste iaf berätta hur det ligger till, eller prata m. hans fru om allt iaf. 

Hade jag varit du skulle jag bjuda både mor och far. Sen är det upp till dina föräldrar att välja om de kommer eller ej. Det e ju din dag. De behöver inte sitta bredvid varandra eller prata med varandra. De kan stötta och dela din dag endå!

Förklara hur du känner för dem och lägg korten på bordet så du slipper känna att du går bakom ryggen på dem.

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp av min morbror, likaså min syster och andra jämnåriga i släkten. Trots att man VISSTE att vissa blivit utsatta, gjordes inget alls, och därmed blev fler och fler utsatta för den vidriga slemgubben. Fortfarande vägrar moster tro att något hände, för om det hade hänt, skulle vi alla ha sagt något då, inte först när morbror var död sedan flera år. Ingen pratar om det i släkten, och de som inte drabbades, inbillar sig nog att allt är över och glömt, så är det förstås inte. Man glömmer aldrig ett övergrepp. Med det vill jag säga att det är AVSKYVÄRT att bli utsatt för sexuella övergrepp i sig, men det är faktiskt ännu värre att inte bli trodd efteråt!!! Det är närapå oförlåtligt.

Jag skulle vilja gå så långt att jag skriver att jag tror att det finns ett samband mellan hur ts syster "uppför sig" och det hon har varit med om!!! Hon har ju blivit övergiven, dömd och anklagad för att ljuga...hur "borde" hon känna och "uppföra sig"?? Tacka sjutton för att hon är "störd"... Har hon dessutom aldrig fått stöd från sin närmaste familj, mamma och syskon, så fattar jag inte hur man kan vara så kall, att man klagar på hennes beteende. Alla som hjälpt till att gömma detta under mattan, är medskyldiga till hur ts syster mår!

Att ett åtal läggs ned i brist på bevis, betyder just detta...inte att den åtalade är funnen oskyldig. Jag skulle absolut låta mamma gå före pappa i detta fall, och jag skulle banne mig se till att försöka laga relationen med min syster också! Skatta dig glad, ts, att du slapp bli utsatt för din pappas övergrepp. Men döm inte din syster för att hon blev det, eller för att hon till slut vågade berätta. Jag tycker att det är mer stört att inte stötta någon, ärligt talat.

Dessutom skulle jag ta och prata med pappan, öga mot öga, och säga att han inte var välkommen på bröllopet om han gjort sig skyldig till något ens i närheten av det systern har berättat om. Säga att "jag" ju inte kan veta om det är sant eller ej, utan att det vet bara han, systern och GUD, men att "jag" hoppas att han till slut ändå har så mycket heder i sig, att han tar ansvar för sina handlingar och stannar hemma på bröllopsdagen, ist för att smutsa ner "min" bröllopsdag. På så sätt vädjar man ju ändå till hans känsla för rätt och fel, även om det är extremt vanligt att förövare inte fattar att de gjort något fel. 

OI!

Det finns en del mentala sjukdommar som ger falska  minnen och det finns störda människor som har anmält och vunnit  emot sina föräldrar  och sedan har  föräldrana  fått suttit i fängelse i  några  år, tills människan har blivit påkommen i lögnen.
Vi vet inget om detta rättsfall, det finns kanske gott skäl att  pappan blev friad och vi vet inte  hur  dåligt eller vilken mental sjukdom personen lider av.
Och om  syster har anklagat 3 till varför är de inte i fängelse nu?

Herregud, om man är skyldigt fast  ett rättfall läggs ner  på brist på bevis så  misshandlar jag barn, något jag inte gör och har aldrig gjort, barnets mentalt sjuka moder så att anmäla mig för barnmisshandel ett sätt att lära mig en läxa och hämmnas på mig. 

Anonym: Jag har också blivit utsatt för sexuella övergrepp och vet precis hur hemskt det är! Jag har sen dess mått jättedåligt, legat inne, äter massa mediciner m.m

Men vissa människor kan ju faktiskt ha någon form av psykiska problem och lätt förstora upp grejer och egentligen bara vara ute efter bråk. Självklart gör de oftast inte detta helt medvedet men mår man riktigt dåligt så är det lätt att man "hittar på" orsaker till varför man är som är. Jag menar alla de andra i släkten har väll inte brytit kontakten för inget!

Vi vet ju faktiskt inte vad som orsakat vad Övergrepp- beteende eller Beteende-påhittat övergrepp och att där TS innan sitt bröllop ska behöva ta den diskussionen med sin far som hon älskar är ingen lätt sak.

Kanske vore det bättre att prata ut med systern och höra vad det egentligen är som har hänt, då kan man lätt få en bild om det låter troligt eller bara påhittad.

TS: Försök prata ut med din syster innan bröllopet, har det hon säger faktiskt hänt så känner hon sej antagligen hemskt ensam och övergiven. Angående dina föräldrar så är det ju vad du känner inför din pappa som spelar roll. Vill du ha han på bröllopet så får din mamma helt enkelt acceptera det och själv välja om hon vill komma eller inte.

Anonym, kl 14.21, vad är det du försöker säga, eg??  

Ja, jag tycker absolut att ts ska kontakta sin syster för att höra vad hon har att säga. MEN, det förutsätter att hon faktiskt är villig att ta in att det systern säger kan vara sant!!! Annars tycker jag att ts utsätter systern för ännu ett övergrepp, ärligt talat. Och om man tycker att det är jobbigt för ts att ta konfrontationen med pappan, så undrar jag hur ni tror att systern har det, om hon blev utsatt för dessa övergrepp? Jag undrar just hur många det är som faktiskt ljuger, och hur många som tvingas säga så, efteråt, för att alla ifrågasätter. Det är nog fler som sagt sanningen först, iaf. Vi är alla olika, men jag skulle aldrig kunna ha en bra bröllopsdag om jag inte visste att jag hade gjort allt i min makt för att försöka reda ut allt innan. Reda ut= försöka ta reda på vad som faktiskt hände. Underligt att man kan gå omkring i så många år, och ta avstånd, utan att eg vilja veta vad som faktiskt hände... Är det ingen mer som undrar varför mamman har ändrat uppfattning och numer tror på systern??? 

"Att ett åtal läggs ned i brist på bevis, betyder just detta...inte att den åtalade är funnen oskyldig."

Anonym 14.08, hävdar att om ett  rättfalls ner  i brist på bevis så betyder det inte att den åtalade är oskylidg, så med andra ord säger personen ifråga att  den åtalade är skyldig.

Rättsfalls läggs ner i brist på bevis f'ör att bevisen inte finns,  inte håller i rätten och det finns inget som styrker att  händelsen har hänt.

Men om vi går på Anonym 14.08 linje är man skyldig till bevisat motsatten och om man inte kan bevisa  att personen är oskyldig så är person självklart skyldig.   Det är helt emot det svenska  rättväsendet där en person är oskyldig tills den har bevisat skyldig.

Så   när  när det la ner  åtalet mot mig som barnmisshandlare, så var det för att  inget bevis fanns, altså det las ner i brist på bevis.   Och jag fortsatte mitt liv  som oskyldig till barnmisshandel.

Men går vi på Anonym 14.08 linje så är jag skyldig eftersom åtalets las ner emot mig i brist på  bevis, så i denna personens ögon så finns det ju inget bevis på att jag är oskyldig.

Förstår du nu?

 

Ts, jag vill bara säga att bara för att du och din familj anser att din syster är störd, innebär det inte att hon är det...såvida ni inte alla har riktigt god utbildning inom psykiatrin, och därtill är så duktiga på era jobb, att ni klarar av att både vara proffs och samtidigt väldigt inblandade i en riktig sörja med påstådda eller verkliga övergrepp. Och det motsägs direkt av att ni alla tagit ställning mot systern. Det är inte helt ovanligt att man har en syndabock i en familj som är "sjuk", och som på det sättet får all skuld, ist för att man förstår att det är hela familjen som ansvarar för problemet. Förstår du hur jag menar? Ungefär som med mobbing, man utser ett offer, som får höra att det är h*ns fel att man mobbar. Men eg är det ju mobbarna och framför allt deras mobbande som är problemet.