usch, jag har också PMS från helvetet ungefär varannan gång. Jag blir helt sjuk. Det brukar börja 1-2 veckor innan mens och minskar halvägs in i blödardagarna som brukar vara ca 8-10 gagar. så jag kan alltså ha extrem PMS i 2,5 vecka om det vill sig riktigt illa, men oftast 1-2 veckor. ibland mår jag även lite dåligt vid ägglossningen också.

Min PMS består i att jag blir deprimerad, trött och utmattad, huvudvärk, rygg- och magvärk, frossa och feberkänslor, humörsvängningar, aggressioner, lättirriterad och grinig, uppgivenhet och en känsla av meningslöshet och sorg. den fysiska smärtan är den minst jobbiga om man säger så... även fast ipren inte alltid hjälper.. och det gäler att vara snabb med tabletten, innan smärtan peakar s a s..

Jag HATAR verkligen mens och jag blöder mycket och länge till råga på allt... trots detta har jag spiral vilket kanske inte är direkt idealiskt, men jag kan inte tänka mig ett annat p-medel.

Det enda jag har läst om som hjälper mot PMS är vissa p-piller (Yaz, tex men man läser även om biverkningar som inte e kul) men jag vill inte proppa i mig massa hormoner och rubba min egen balans. Mådde inte bra av p-piller förr och vill inte riskera samma igen... Sen finns det olika naturläkemedel som sägs ska hjälpa, men jag har aldrig provat. Dyrt för mig just nu... då vill man vara säker på att det  verkligen funkar..
Ett annat sättet att lindra allvarlig PMS är genom att äta antidepressiva under den period man har PMS. Alltså inte antidepressiva hela tiden utan kanske 1-2 veckor i månaden. Forskning har påvisat goda resultat för de kvinnor som fått sådan behandling. Men problemet är att få läkare har kunskap om och respekt för dessa kvinnoproblem, och forskningen är också bristfällig, vilket leder till att många kvinnor får gå och lida av dessa problem i tysthet.

Själv skulle jag säkert kvala in bland de som har svår PMS och skulle säkert få antidepressiva utskrivet men jag är väldigt orolig för olika biverkningar och har tidigare i livet (när mamma dog) vägrat anti-deppmedecin p g a den rädslan och oron inför att äta piller. Själv har jag liksom inte orkat ta tag i mina PMS-besvär men om man kontaktar sjukvården kanske man skulle få hjälp... Men för mig underlättar det lite att jag i alla fall har börjat förstå VARFÖR jag mår som jag mår och att jag inte håller på att bli sinnessjuk... innan hade jag väldigt svårt för att identifiera orsaken till mitt mående och beteende och kunde ibland bli rädd för mig själv... hehe... Men som sagt det underlättar lite iaf att jag nu förstår varför, och så även min älskade. Ibland märker han det faktiskt före mig att jag börjar förändras i sinneslaget, då talar han om det för mig och det hjälper mig faktiskt lite på nåt konstigt sätt.

Men ufff.... det är verkligen inte kul och det känns ibland väldigt orättvist... dessa j*kla hormoner.. förstår ditt lidande... men kanske du kan prata med en barnmorska eller en duktig gynekolog som kanske kan hjälpa dig på nåt sätt. Kanske det funkar jättebra med naturläkemedel t ex?

 

Ostklocka? Typ speedad då eller? Minns en kompis i högstadiet som fick antidepressiva medeciner och hon blev helt speedad och jätte kvittrig (typ jobbig alltså! lite "dampig" o personlighetsförändrad) men hinner man blir sån om man bara doserar några dagar åt gången? Får ju tillägga att detta är ca 13 år sedan så det har väl säkert utvecklats med medecinerna, men det är väl väldigt individuellt hur man reagerar på dem.

Min pappa fick antidepressiva några år efter att mamma gick bort och han fick typ exem o prickar över hela kroppen, svettningar o annat konstigt men sen bytte han till nåt annat o då blev det bättre. Har vänner som gått upp mkt i vikt av medecinen och risken att tappa sexlusten har man ju oxå läst om. Men kanske man slipper dessa biverkningar när man inte tar pillrena i kontinuerlig dos liksom.....

cyklo-F har jag med provat, det funkar bra mot blödningarna faktiskt. Men den där jättenattljusoljan är den väldans dyr tro...?

det är väl den lindrigaste biverkningen i så fall hehe... det går ju över o rättar till sig. Värre om man får torra slemhinnor, tappar sexlusten, blir deprimerad, går up i vikt, får finnar o kanske i worst case senario får blodpropp... Nä nu drog ja allt det värsta... för vissa funkar p-piller problemfritt men för långt ifrån alla. Inte för mig, och jag tycker det är otäckt att laborera med hormoner i min kropp. Män hade aldrig accepterat sånna biverkningar som vi får dras med... det finns ju t o m p-piller för män som fungerar men de kommer inte ens ut på maknaden... men det var ett sidospår...

PMS är ett gissel... avundsjuk på de tjejer med 3-dagars mens o inga som helst känningar... ;)

jo fast här var jag mer inne på preventivmedelsgrejen med just p-piller att det är kvinnan som får ta smällen, det handlar mer om större patriarkala strukturer i samhället mer än enskilda killar. P-pillrena kom ju på 60-talet och då var det ALDRIG tal om att ta fram detta till männen. Ansvaret att inte blir gravid om man har sex osv.. att det är kvinnan då som måste trycka i sig massa hormoner med massa biverkningar och inte mannen. Men nu på senare år har man atgit fram p-piller för män som man vet fungerar men de kommer inte ut på marknaden. Som du säger handlar det om pengar att p-piller för män inte kommer ut på markanaden just för att männen inte skulle konsumera dem. Det finns ingen köpkraft, helt enkelt. De skulle inte acceptera risken för biverkningar och kan lugnt slippa det eftersom kvinnorna tar pillrena. Men som sagt detta var ett sidospår eftersom det mer handlade om preventivmedel och hormonbiverkan av dem. Jag tar inte p-piller just för att jag inte vill ha dessa hormoner i min kropp, jag står hellre ut med djävulsk PMS och kraftiga blödningar. Man är inte tvungen att ta dem bara för att man har mens. Det är inte ens säkert att man mår bättre av dem. Man kan må mkt sämre, vilket jag gör.

Men jättenattljusoljan ska jag nog testa...