Ville bara försäkra mig om att min frakt inte togs som absolut sanning 
Jag funderar på det där bolero till brudklänningen. En bolero i bomullsstretch blir inte särskilt snyggt till eller? Jag är inte så förtjust i spets (oftast). Skulle gärna bilja ha en i skinn (eller imitation) me de jag hittat ser ju bara för knasiga ut. Vill ha enkel stilren desig som det oftast är på satinboleror, men vore tufft i skinn, typ.
Hjälp?
Undrar om inte jag provade en klänning i diamond white (det är väl vitvit?) men de flesta i ivory. Bild hade jag också...
*snoka snoka*
Haha, jahaaa... Och jag såg inte att du svarade ang bildtråd heller förrän nu! 
Men nu hänger jag med. 
Ja, tror både denna tråd och brudklänningar är liiite beroendeframkallande.. 
För mig blev det ju lite tvärtom dock, jag som ääälskar klänningar av alla slag är dötrist på dem numera..
Ja, det är väldigt ångestladdad just nu. Förbannar mest mig själv för att jag dragit igång hela den här stora processen överhuvudtaget. Och jag blir så jäkla förbannad på mitt problem trots att jag inte kan styra det. Jag har ju min panikångest som är som den är. Har skjutit problematiken framför mig, för i grunden VILL jag ju ha det här bröllopet precis som det är planerat. Blivanden har varit ganska obeveklig, han har alltid tyckt att vigseln firas med hela släkten. Punkt. Jag har ju tagit upp det här med en liten vigsel många ggr (även här i tråden) med sambon och det slutar alltid med att jag tappar kontrollen och blir jätteupprörd, han byter då samtalsämne och har sopat problemet under mattan/skjuter det framåt. Men nu när inbjudningarna ska ut snart så har det kommit krypande mer och mer. Och så i förrgår (när jag återigen tog upp vigseln) fick jag den värsta attacken jag haft på flera år. Mamma fick rycka in och hon blev jättearg på blivanden över de här "dumheterna" och tyckte vi skulle avboka alltihop och istället åka iväg själva och gifta oss. Hursom, så tror jag sambon fick en smärre chock av att inse hur mkt det här faktiskt kan påverka vigseln. Om förrgårdagens scenario skulle upprepa sig på bröllopsdagen, det skulle va 7 helsike mkt "konstigare" för gästerna än att bara bli inbjuden till en stor bröllopsfest!
Jaså, har du samma problem. :-/ Men medicin hjälper för dig alltså?
Jo, tror det gjorde viss "effekt" på honom. Och även bortsett från hur alla gästerna tycker och tänker om det så blir jag lite frustrerad över att han har tyckt det är rimligt att jag ska plåga mig igenom vigseln medan alla andra ska sitta i bänkarna och tycka det är vackert och stämningsfullt. Allt medan all min energi går åt till att hålla en ev attack borta. Jag tycker faktiskt inte det är rättvist, jag vill att vigseln ska ha "rätt" betydelse för mig också. Jag gifter mig inte för att det är traditionellt eller "fint" utan för att det är det jag står för! Men hursom, tror han har ändrat sig nu faktiskt och förstått att det verkligen kan barka åt ** på bröllopsdagen. Och även insett att jag också har "rätt" till en positiv upplevelse. Det är inte min "plikt" att genomföra det här för nån annans skull.
Just nu har vi gjort så här: jag har beställt save-the-date-kort på vistaprint och de ska vi skicka ut nu. Där framgår ju inte om det blir vigsel eller bara fest utan bara ATT de är kommer inbjudas till det datumet. Sen beställde jag samtidigt nya inbjudningskort som bara bjuder in till festen och längst ner står det "vigseln sker tidigare på dagen i enbart vittnens närvaro". Så har vi båda alternativen och behöver inte skicka ut själva inbjudningarna förrän vi pratat igenom det ännu mer. Vill fortf ha sambon lite mer "on board" innan vi kör på vigsel med bara familjen. Vet ju att han tar lång tid på sig att komma fram till saker. Men tror han är över den mentala tröskeln nu iaf för en mindre vigsel.
Men det låter väl som en ganska bra upplägg for now?
Det finns ingen som helst garanti för att vigseln överhuvudtaget blir av om jag känner mig maximalt pressad. Men hittills har han motargumenterat att ångest ska övervinnas och uthärdas, då "vinner man" ju över den. Han återupprepar mina ord jag alltid använder när jag har hanterat det här genom åren. Men försöker få honom (och mig själv, för jag har ett konstant dåligt samvete för det här, är i själva verket inte alls så övertygad om liten vigsel som jag låter nu. känner mig faktiskt mest usel och hemsk för att jag berövar våra släktingar en vigsel de gärna vill se) att förstå det orimliga i att rehabilitera sig själv på ens bröllopsdag... Genomgår samma vånda när jag sitter "fast" hos tandläkare, frisör eller på en flygplats. Men det är en helt annan sak att ta tjuren vid hornen och acceptera ångesten då, jämfört med i kyrkan när man ska lova den andra att stå vid dennes sida tills man dör. Tycker det blir lite motsägelsefullt när hon som ska uttala de orden egentligen vill springa därifrån...