Lilique

Äldre 10 Mar 13:30

41 svar

Hur tackla svärmors tårar?

Häromveckan så fann vi ett perfekt tillfälle att berätta för min blivande svärmor om bröllopsplanerna. När vi väl var på plats så blev allting lite stressat då hon kom på att hon hade en tid att passa och skulle iväg, men det var i samma stund som vi faktiskt berättade det. Hon blev helt tagen och mållös, tillsynes på ett bra sätt. Vi hann bara prata litegrann om det innan hennes syster steg in genom dörren mitt i allt för att det var de som skulle iväg tillsammans. Hon fick då också veta, såklart, och verkade bli överlycklig över nyheten (även om hon först gissade på att jag var gravid, tss).

Eftersom att det blev så hastigt och lustigt så sa vi att vi kommer den helgen på middag så kan i ju prata om det på riktigt. När vi kom dit var även hans moster med familj där och det började riktigt trevligt. Sedan slog svärmor sig ner mittemot oss och med en allvarlig ton i rösten frågade hon om vi verkligen var säkra på detta. Förståeligt att hon oroar sig för sin son, tyckte jag, och svarade för min egen räkning att jag var mer än säker på vad jag ville.
Ett par minuter senare är det bara jag som sitter vid bordet och hon kommer tillbaka med en ännu allvarligare ton och ställer samma frågor igen och jag svarar igen precis vad jag känner. Hon försvinner sedan och jag skymtar hur hon i hallen drar med sig karln min in i ett annat rum, antagligen för att ställa samma frågor om och om igen till honom också. Men de är borta väldigt länge....

När han väl kommer ut har han gråten i halsen och, det har jag aldrig sett honom ha så länge jag känt honom. Hon däremot storgråter och försvinner in i sovrummet. Först log jag lite snabbt för hon brukar vara väldigt känslig (glädjetårar). Men... det var inga glädjetårar. Hon var bara ledsen. Hon grät inte mer, men hade ändå tårar i ögonen och snyftade lite hela kvällen. Jag har aldrig känt mig så obekväm. Det blev bara kaos.

Han var upprörd och ville vara ifred, henne kunde jag inte prata med. Vad hade dom sagt? Nej, enligt honom hade hon bara frågat detsamma som innan men han hade blivit väldigt tagen av hennes känslomässiga reaktion. Jag mår jättedåligt över det här. När jag pratade med henne senare på kvällen så antog hon världens försvarsställning och förklarade att hon bara var tvungen att försäkra sig om att han verkligen var med på det (pga tidigare förhållanden där han inte kunnat säga nej). Hon sa inget vettigt iallafall utan bara fortsatte "försvara sig" om jag sa något. När jag pratade med honom senare fick jag ju lite tröst, men ändå. Situationen var allt annat än vad jag väntade mig. Skulle hon inte bli glad? Ens litegrann?

Hur i hela friden tacklar jag det här? Hur kommer man över en sån sak?

hernameispekka

Äldre 10 Mar 23:06

#21

ClaraH skrev 2011-03-10 22:55:09 följande:

Tja, jag som är 46 år och har två barn på 20 och 16 skulle nog bli lite förfärad om sonen (20 år) kom hem och skulle gifta sig, det får jag nog medge.,, Jag skulle ju önska att han hinner med lite mer i sitt liv innan han gifter sig.

Ojojoj, hemska mig som kommer vara 19 då ;)

jennifaer

Äldre 11 Mar 06:48

#22

ClaraH skrev 2011-03-10 22:55:09 följande:

Tja, jag som är 46 år och har två barn på 20 och 16 skulle nog bli lite förfärad om sonen (20 år) kom hem och skulle gifta sig, det får jag nog medge.,, Jag skulle ju önska att han hinner med lite mer i sitt liv innan han gifter sig.

Men livet är väl inte slut bara för att man gifter sig? Vad är det man ska hinna med innan man gifter sig som man inte kan göra när man är gift?

Fossing77

Äldre 11 Mar 08:04

#23

TS - Var det inte ni som råkade ut för den skvallriga fastern med? Herrejösses säger jag! Klart hon får vara överväldigat och allt det där, men hon kunde ju varit lite smidigare och inte gjort en sån grej av det. Och kanske förklara sig en smula hade varit på sin plats. Jag hoppas du får en vettig förklaring, och gärna en liten ursäkt faktiskt. För oavsett hur gammal hon är, varför hon gjorde så och vad hon tycker så är hon väl för fasen en vuxen människa som borde kunna hantera saker och ting på ett vuxet sätt.

Sebastiána

Äldre 11 Mar 08:18

#24

Om det hade varit jag hade jag inte gett mig förrän min BM berättat vad hans mamma pratade med honom om.

Fossing77

Äldre 11 Mar 08:22

#25

Sebastiána skrev 2011-03-11 08:18:54 följande:

Om det hade varit jag hade jag inte gett mig förrän min BM berättat vad hans mamma pratade med honom om.

Exactly my point! Vad fasen, gå och vilja "vara ifred". De var ju uppenbarligen upprörda båda två, oavsett vad så borde han ju kunna berätta för dig...

cattitzi

Äldre 11 Mar 08:30

#26

Min svärfar frågade mig när jag och min blivande hade varit tillsammans i ett år om jag verkligen menade allvar och att jag skulla lova att inte lämna eller såra hans son. När jag sa att jag kunde lova han guld och gröna skogar, men vad skulle vi göra om det verkligen blev så i framtiden alt om hans son skulle lämna/såra mig?
Eller ännu värre, om jag lovade och sen blev påkörd av en bil, vad skulle vi göra då?

Kanske inte det mest bästa svaret jag gav, men samtidigt fick jag samma fråga första gången jag träffade hans föräldrar (min blivande har blivit sårad tidigare av en del ex, som många av oss).

Nu på julafton, frågade min svärfar min pappa om han trodde att vi verkligen menade allvar och att vi verkligen älskade varandra. Att jag satt bredvid min pappa verkade inte bekomma honom.

Jag vet att min svärfar bara menar väl, men det är väldigt väldigt VÄLDIGT svårt att se det när frågan ställs.
Så jag förstår hur du känner det!

ClaraH

Äldre 11 Mar 09:06

#27

jennifaer skrev 2011-03-11 06:48:56 följande:

Men livet är väl inte slut bara för att man gifter sig? Vad är det man ska hinna med innan man gifter sig som man inte kan göra när man är gift?

Jag visste förstås att jag skulle sticka ut hakan. Jag var själv 23 år när jag gifte mig och hade varit tillsammans men min man i 7 år, men med det perspektivet jag har nu så tycker jag att jag var för ung, men det tyckte jag förstås inte då.

Men jag ska svara uppriktigt på frågan. Det jag önskat att jag hunnit med innan jag gifte mig var att ha några fler förhållanden och det är ju inte läge att hinna med det när man väl är gift. Men då hade jag ju inte de tankarna, jag kände mig ju väldigt vuxen, förmodligen mer vuxen än jag känner mig nu. Jag hade också omgivningens förväntningar på att vi skulle gifta oss.

Jag vill inte ge några pekpinnar till unga brudar utan det var bara en reflektion till mitt förhållande till min son, med tanke på mammans ålder. Han är som 20 år helt enkelt för omogen att gifta sig och ta det ansvaret tycker jag. Och det gäller både ansvaret för ekonomi (han pluggar fortfarande och kommer att göra det i minst 4 år till) och hem. Men andra 20-åringar (oftast tjejer) kan förstås vara mognare. Min 16-åriga tjej skulle nog klara sig utmärkt i den åldern. För övrigt träffar han alldeles för unga tjejer just, önskar han kunde rikta in sig på mer jämnåriga, men det är hans val naturligtvis.

Jag ville bara ge en reflektion till mamman reaktion, även om den var lite väl häftig. Jag vill också påpeka att jag reflekterar utifrån mina erfarenheter och vad jag har upplevt.

TS och hennes blivande är kanske äldre och bor ju redan ihop så det är ju ett lite annat läge än det jag har.

ClaraH

Äldre 11 Mar 09:09

#28

För övrigt tycker jag också som andra har sagt att hon måste prata och reda ut vad mamman sa till hennes sambo. Mycket för den framtida dialogen i ert förhållande.

hernameispekka

Äldre 11 Mar 09:17

#29

ClaraH skrev 2011-03-11 09:06:04 följande:

Jag vill inte ge några pekpinnar till unga brudar utan det var bara en reflektion till mitt förhållande till min son, med tanke på mammans ålder. Han är som 20 år helt enkelt för omogen att gifta sig och ta det ansvaret tycker jag. Och det gäller både ansvaret för ekonomi (han pluggar fortfarande och kommer att göra det i minst 4 år till) och hem. Men andra 20-åringar (oftast tjejer) kan förstås vara mognare. Min 16-åriga tjej skulle nog klara sig utmärkt i den åldern. För övrigt träffar han alldeles för unga tjejer just, önskar han kunde rikta in sig på mer jämnåriga, men det är hans val naturligtvis.

Fast det kaaaaan ju vara att barn nu uppfostras att vara barn till man fyller 30. Det är ju inte barnets fel att de inte kan ekonomi och ansvar ;) Vill bara påpeka att det har mer med uppfostran att göra än något annat. Så att en person inte är redo vid 20 (som de flesta inte är) är för att man blivit curlad och varit barn på tok för länge. Och det säger jag som ändå är ett "barn av den generationen". Man ser ju vad det gör med ens kompisar!

ClaraH

Äldre 11 Mar 09:41

#30

hernameispekka skrev 2011-03-11 09:17:37 följande:

Fast det kaaaaan ju vara att barn nu uppfostras att vara barn till man fyller 30. Det är ju inte barnets fel att de inte kan ekonomi och ansvar ;) Vill bara påpeka att det har mer med uppfostran att göra än något annat. Så att en person inte är redo vid 20 (som de flesta inte är) är för att man blivit curlad och varit barn på tok för länge. Och det säger jag som ändå är ett "barn av den generationen". Man ser ju vad det gör med ens kompisar!

Han har inte blivit curlad utan har delvis haft eget boende från 16 års ålder. Jag har inte haft bil så till alla aktiviteter som barnen haft var det buss, gå eller cyckel som gällde. Däremot vill jag verkligen stödja honom i hans högskolestudier ekonomiskt. Jag vet själv hur surt det är att ha dessa dryga studielån efter sig. Därför bor han hemma nu och kommer nog göra ett par år till. Sen kommer han förmodligen att plugga utomlands och har förhoppningsvis sparat pengar tills dess för att han nu bor hemma. Ja, vi (min sambo mest faktiskt) tvättar, handlar och lagar mat också. Är vi borta på något får föstås alla barnen fixa mat själva (av totalt sex barn bor 2-4 hemma till och från).

Jag hade själv eget hem när jag pluggade och vet hur mycket tid det tar ifrån studierna när man går en tuff utbildning. Så det är också en sak jag verkligen vill stödja honom med, mycket medvetet. Härom dagen pratade vi faktiskt just om det, hur olika studiesituation han och jag haft under vår pluggtid (jag hade t.o.m. barn under slutet på mina studier och det var jättetufft). Och han konstaterade att han var väldigt glad över vad han får nu. Han ser ju att hans kompisar som har eget får mycket mindre tid för sina studier och att det är lättare för honom att hänga i och klara tentorna.

Dagens samhälle ställer ju också mycket högre krav på utbildning och det gör naturligtvis att man inte gifter sig och får barn lika tidigt som t.ex. på 50- och 60-talet. Om man började jobba som 16-årig så håller jag med dig om att man både hade ekonomi och erfarehet att gifta sig vid 20. Så jag tror inte att det behöver vara föräldrars curlande som gör att man blir mindre vuxen än förr, utan mycket hur samhället har förändrats med krav på längre utbildning, svårare arbetsmarknad och bostadsbrist.

Om mig själv kan jag tänka, Varför hade jag så bråttom för att bestämma vad jag skulle bli, flytta hemifrån så tidigt (16 år), vem jag skulle gifta mig med osv? Jag hade ju hela livet framför mig att hinna med det.

Hur tackla svärmors tårar?

INNEHÅLL