Ge mig ett råd!

Ja visst är det klurigt med efternamn!!
Som du säger, man vill ju passa på när man kan och man vill ju vara säker på sin sak och inte ångra sig sen..

Jag tänker om det rimmar på något eller kan förnknippas med något som tex klasskamrater kan reta barnen för.. Sjölin då tänker jag sjölejon.. Kanske långsint haha men ja.. Jag försöker tänka på allt när det gäller sånt! :) Som att jag skulle inte kunna tänka mig att döpa mitt barn till Nora då det rimmar på något man säkert inte får skriva här (?)..(ta inte illa upp ni som döpt era barn till detta) För att inte utsätta barnet att riskera att bli retad. Som om barnet har lite hull (barn blir ju retade för minsta lilla) och då kan det säkerligen vara någon unge som börjar
"Se h*n är så tjock,, som ett Sjöö--lejon!! Hahahah"
Inte för att du ska basera ditt val på mina långsinta tankar men x)

Som du säger kan jag också känna så att ta ett nytt efternamn som inte har något med oss att göra känns lite fel, eller det känns konstigt. Då kör jag hellre på karlns Johansson som vi har en koppling till. Dock har vi ju kommit överens om mitt efternamn nu,, men jag tycker tradidtionen att ta karlns efternamn är trevligt. (min personliga åsikt, alla får göra som de vill)

Kanske man kan prova på namnen under en vecka eller så.. Och känna efter. Höra också hur ens förnamn låter med de olika efternamnen.. Ibland kan man ju höra hur om det har en go klang i det så att säga. Men svårt är det!

Det är en väldigt ny tradition att kvinnan ska ta makens namn:

"Den stora omställningen till gemensamt efternamn för gifta par i alla sociala skikt skedde successivt från 1800-talets mitt fram till början av 1900-talet. 1920 infördes en bestämmelse i giftermålsbalken om att kvinnan skulle anta makens efternamn. Denna bestämmelse var sedan giltig till 1963, då Sverige fick sin första namnlag och det återigen blev möjligt för gifta kvinnor att hålla fast vid sina ursprungliga efternamn."

Jag hade valt Sjölin eller behållit mitt eget namn. Aldrig att jag hade bytt till Persson.

Ja du har helt rätt i att det inte får bli något som kan bli glåpord senare i livet. Tyvärr är barn väldigt uppfinningsrika och vill de hitta ett glåpord så gör de det oavsett vad jag väljer för namn i dag. Även om jag själv har ett väldigt vanligt namn (Catharina) så kom mina klasskamrater på enormt mycket glåpord som rimmade på mitt namn. Och inte minst på mitt smeknamn som är Cattis, där Kattpiss lät bra. Så jag förstår var du menar! :o)

Anledningen att jag drar mig för Persson är just för att mina initialer blir CP, och jag VET att det är långsökt, men man behöver kanske in be om att få glåpord heller...
Förstår du vad jag menar?

Jag känner också, så som du skriver, att jag hellre tar ett namn som har anknytning till oss, alltså Persson, men som sagt så finns det lite anledningar till varför. Nu när du förstår det lilla anledningen(och kanske även den löjliga anledningen) till varför jag inte kan bestämma mig...

Har du fler råd??

Tack för rådet. Jag vet att traditionen inte har funnits längre, men det är likväl en tradition för mig. Att behålla mitt eget vill jag inte då vi gifter oss och jag tycker att gifta par bör ha ett efternamn lika (sen kan man behålla sitt eget som mellannamn om man vill det). Så då får det kanske bli Sjölin.

Fast din blivande kan ta ditt - då heter nu ju samma. Om du promt vill ha hans namn, men inte gillar Persson, tycker jag att du ska ta Sjölin. Jag tror inte att någon blir mobbad för det namnet.

Nja CP är väl inte de roligaste initialerna man kan ha.. Såklart det går att skratta bort till viss del,, men om någon frågar på bröllopet "vilket efternamn ska ni ta? Jasså Persson Höhöhö då blir du CP from nu Cattis!!"
Kanske inte kul att få höra det på sin stora dag :S jag har iaf några i släkten och på karlns sida som skulle kunna slänga ur sig en sån kommentar och jag skulle inte uppskatta det alls.

Men som sagt att ta ett namn som inte man har någon koppling till känns inte heller helt skoj.
Gud vilken jobbig sits! Du får helt enkelt byta förnamn och efternamn så du stavar det Katharina i stället. KP,
Katharina Persson  ;)

Nej, mitt efternamn vill inte någon av oss ha. Så det är jag lika överens om som han.

Nej Fy! Vill inte byta stavning till mitt förnamn! :o)
Då har jag hellre initialer CP istället.
Nej, skämt åsido så vet jag inte om det är jag som överreagerar, men våra vänner har ju också varit snabba på att komma på mina initialer och skämtat om det och jag kan väl själv tycka att det är roligt till viss del, det jag är orolig för är att våra barn kan lida av det. Men sen får man inte tänka så heller, för då kan man ju inte göra nånting av rädsla för att något kanske eventuellt kan inträffa senare i livet.

Så jag står på ruta 1 igen...
Åh! Varför blir det alltid så komplicerat?!

Men....!

Förlåt att jag är tråkig nu, men ni är väl vuxna? Vilken vuxen person går och tänker att "haha, hennes initialer är CP?!?" Jag förstår om osmarta ungar göra det, men vuxna? De begriper väl bättre än så?

Och att inte byta till ett namn för att barnen kan bli retade... det känns som att man då ger mobbarna `rätt direkt. Det är inte namnen som gör att barnen mobbas, det är helt andra saker. Mobbarna kommer att hitta på öknamn oavsett vad barnet heter, så att ta med det i beräkningen när man byter namn tycker jag verkar jättekonstigt. Det är ju som att man räknar med att barnen skall bli mobbade och att man själv inte tänker försvara dem utan istället bara vika sig för mobbarnas krav. 

Jag tror faktiskt att det är föräldrarna som påverkar vad som är okej. Om man som förälder säger att initialerna CP är något att skämmas för, då har man ju också talat om för barnet att det är så det är och gett dem en anledning att reta alla som har de initialerna eller något annat konstigt namn. För barn må CP vara ett skällsord, men att vuxna använder det som sådant tycker jag bara tyder på att man måste vara väldigt omogen.

Har en kvinnlig släkting med de initialerna och hon har fått höra en del. Hennes syster kallade henne alltid CP när de var barn.