Bara i kyrkan inte på festen

nej. men jag ser ju bara att dem jag verkligen vill ska komma ska komma på båda sakerna. JAG tycker det känns fel att bara bjuda till en sak, kan nog bli lite konstigt. Hellre bjuda dem jag har nära å ha kul än bjuda kanske personer å det blir stelt...

Jag hade nog tyckt det var lite taskigt om jag bara blev "bjuden" till kyrkan och inte till festen,

Däremot om jag inte hade blivit bjuden alls så hade jag ändå dykt upp i kyrkan och tittat på vigseln! Det är ju frivilligt :)

Jag har bara bjudit till festen, och så är det många kompisars mammor och grannar som säger att dom ska komma och titta på mig i kyrkan för dom vill så gärna se bröllopet!

Så man behöver inte direkt bjuda folk till kyrkan - dom kommer ändå!

;)

Hej

Jag hade nog också blivit stött av att bara bli bjuden till kyrkan och jag hade troligtvis inte gått, för mig är festen det "roligaste" med ett bröllop.

Det kommer att komma väldigt mkt folk på vår vigsel men vi kan knappast bjuda alla dem (eller vill :P) så vi ska ha ett öppet hus innan festen som alla är välkomna på och sedan förklara att vi bara har närmsta släkten och bästa vännerna på festen :) 

Nämn till de övriga att ni ska gifta er, är de intresserade kommer de garanterat själva fråga "är det ok att vi kommer till kyrkan?" Så gjorde jag, kollegor, släktingar etc som fått höra att vi ska gifta oss har sagt "åhhh vad härligt, får man komma till kyrkan och titta på er?" Så nu blir det nog tio "extra" gäster på min sida, tur att vi valt en stor kyrka, ha ha!

Vi ska ha cirka 140 bröllopsgäster, men hade gärna haft minst 200 personer om det bara gick... Några av dessa kommer säkert att bli ledsna/besvikna över att inte bli bjudna på festen, och därför vågar vi inte skicka ut en traditionell och formell s k kyrkbjudning – tyvärr! Dessutom blir det nog missförstånd, eftersom det blivit så ovanligt med kyrkbjudningar förstår kanske inte alla vad de (inte) blivit bjudna till. (Att ordna t ex en brudskål för alla vid kyrkan blir också too much för oss.)

Men vi kommer att skicka ut informella vykort eller mailinbjudningar, beroende på vem det gäller, kanske två veckor före vigseln till vissa.
Kanske inte, paradoxalt nog, till dem som liksom var närmast i tur att bli bjudna. (Jag har tyvärr läst alltför många trådar på Bröllopstorget om hur sura och stötta många verkar bli över att inte få komma med på festen och vågar inte..!) Men till:
– vissa grannar i min/kyrkans stadsel, som lätt kan slinka in och kika på vigseln (@Emblas mamma: Detta är i Stockholm; folk vet inte om det och kommer absolut inte bara så där!)
– avlägsna släktingar som absolut inte räknar med att bli inbjudna (inklusive en som gift sig i samma kyrka)
– vänner och bekanta som får höra talas om bröllopet och säger att det vore så roligt att komma. (Det är redan flera som sagt att de så gärna skulle vilja se vigseln, och dem har jag satt upp på kyrkbjudningslistan – t ex en kollega till mig som oväntat visade sig vara katolik, liksom M2B.)
– några barn i bekantskapskretsen som jag känner extra väl och vars föräldrar får en ”riktig” inbjudan ska få ett eget vykort med kyrkbjudningar

M2B vill gärna fylla hela kyrkan med folk och kommer nog att bjuda in sina Facebookvänner och bloggläsare också... Fast de får sitta på läktarna!

Tycker uppriktigt synd om er GnuGS, vilken mardröm att bjuda så många som 140 personer och ändå ha dåligt samvete för en hel massa folk... Man får stålsätta sig och tänka att man gifter sig för sin egen och sin mans skull, inte för att gästerna ska bli nöjda.

Jag var nervös för folks reaktioner, vi bjuder bara knappt 40 personer, men alla utom en har varit väldigt förstående. Och hade de varit sura hade det fått stå för dem, inte mitt problem! Den besvikna personen är en festprisse som jag umgicks mycket med under studietiden, tror mest han är sur över att missa ett bra tillfälle att festa... Ingen anledning alls att ha dåligt samvete alltså. Och det ska inte du heller behöva ha!

Jag skulle gärna göra så, men är lite rädd att folk ska ta  illa upp av att bli "bjudna med armbågen", även om jag i smyg tänker att vuxna människor borde förstå att man inte kan bjuda hur många som helst på en dyr middag.

Men två vänner frågade på en gång när jag nämnde något om klänningar i en Facebook-status, eller rättare sagt, en frågade och när jag svarade "självklart" skrev en annan att "då kommer jag med!", så det kanske löser sig självt. Jag kommer nog att skriva på Facebook att vigseln är öppen för alla som vill och tid och plats, istället för att specifikt bjuda in enstaka personer. Fästmannen tycker det känns helt fel att själv säga till folk att de gärna får komma till kyrkan men inte vara med på festen, så jag hoppas t.ex. hans kollegor självmant frågar!

Bor man i närheten kan man ju som kollega tycka det är spännande att gå på vigseln. Men en formell inbjudan ska man inte ha, utan man kan bara få veta att det är HELT ok om man skulle vilja komma och beskåda vigseln.

Det kan man inte bli stött över! Och nog förstår man som kollega att det inte finns plats för alla på en fest!
Lycka till! 

Alltså, vi känner att kyrkan egentligen är lite stor för oss (det var delvis därför vi ändrade oss från färre och finare till fler och billigare fest), så alla som kommer och hjälper till att fylla upp är välkomna av den anledningen också!

Från början tänkte vi mer på ett litet kapell, gärna i skärgården, men det bidde liksom inte så!

Hehe, ”mardröm” är ett för starkt ord för mig i sammanhanget, men visst – det är lite jobbigt...
Har man ett litet bröllop kan man ju alltid hänvisa till det, när vänner och bekanta antyder att de hade hoppats bli bjudna – men när det är ett så pass stort bröllop känns det svårare. Vi inbillar oss i alla fall att en del vänner (som ändå känns nära!) som inte blir bjudna besviket känner: ”Oh – de har ett jättebröllop med massor av vänner, men jag fick ändå inte komma”.
(Det lustiga är att vissa riktigt nära vänner, som mina tärnkandidater, inte alls räknat med att bli bjudna – åtminstone de som inte vet hur många gäster vi ska ha – medan några ganska perifera vänner hintat tydligt med att de förväntar sig inbjudningar.)
M2B och jag råkar helt enkelt ha massor av olika vänkretsar, som vi samlat på oss på varsitt håll under alla våra år som singlar.
Klart vi gifter oss för vår skull, men alla gästerna bjuder vi förstås för att vi tycker det är roligt! En väninna som gifte sig för några år sedan sade idag att det hon tycket var fantastiskt med bröllopet var just att samla alla sina vänner, nära och kära omkring sig för en dag.
Vi skulle som sagt gärna ha fler gäster, men har kommit fram till att 140 är max för vad vår ekonomi klarar av och kanske också max för vad man kan ta in socialt. (Vi lär inte hinna prata så mycket med var och en ändå, utan hoppas att det blir kringarrangemang under några dagar.)

Vi ska göra så att vi bjuder familj, släkt och närmaste vänner till kyrkan och middag efter. Sedan bjuder vi "alla andra" till den fest vi ska ha på kvällen. Vi tänkte också säga till dem som bara kommer på festen att de gärna får komma till kyrkan. För det är middagen som kostar, för oss. Om folk då tar illa upp kan jag tycka att det är deras problem.
Det är mitt bröllop (och min pojkväns såklart :P )

Många vill komma till vårt bröllop bara för att se hur det blev med vårt tema.
Så jag kommer att sätta upp en lapp på jobbet när det börjar närma sig och tala om att alla som vill är välkomna till kyrkan.
Och att vi inte förväntar oss att dom följer vår "dresscode" men att vi gärna vill att dom klär sig neutralt för att inte sticka ut för mycket...

I mitten av 1960-talet ordnade Truman Capote en storslagen fest i New York som blivit legendarisk/mytomspunnen, med svart-och-vitt som tema.
Han sade ofta efteråt att han på så vis hade lyckats skaffa sig 500 vänner (de som fått inbjudan) och 15 000 fiender (gissa vilka).
Se: capote.wordpress.com/2007/09/03/excerpt-from-truman-capote-in-which-various-friends-enemies-acquaintances-and-detractors-recall-his-turbulent-career-by-george-plimpton

Hoppas vi inte direkt får några fiender...men knepigt är det!
Jag tycker det är jobbigt bara att fundera över vilka kompisar jag kan bolla klännings- och frisyridéer med; känns inte så schysst att göra det med någon som jag inte kan bjuda (i alla fall inte med dem som är i gränslandet; enklare med dem som absolut inte kan räkna med att bli bjudna).