knyttan skrev 2011-01-16 00:53:07 följande:
Jag tycker det är illa oavsett, men ska man tvunget inte bjuda nåns pojk-flickvän så tycker jag absolut att man ska ringa och säga det först. Personligen skulle jag säga att då behöver de inte bekymra sig om att skicka inbjudan överhuvudtaget för jag tycker det är ohyffsat i stil med att sätta sig brevid någon på en restaurang och lägga en riktig brakfis. Det handlar inte om att jag inte kan gå på fest utan min sambo. För det kan jag absolut och kanske skulle det vara så att om vi fick en inbjudan till ett bröllop mellan personer han aldrig träffat så skulle bara jag gå.Men det är upp till paret själva att bestämma om man vill sära på sig eller inte, och göra den prioriteringen. Just på bröllop som just är en stor jäkla fest för att fira tvåsamheten tycker jag det är extra illa att inte bjuda respektive.
Om det nu är så att det är en oklar partnersituation, visst då kan man ju ringa och fråga först för att inte trampa på nåra tår. Men annars - varför vill man tvunget ha folk på sitt bröllop som man har så lite kontakt med?
Jag har flera vänner som har blivit bjudna på bröllop utan sin stadiga flick-pojkvän (tack o lov har dte aldrig hänt mig) och det har i alla fall slutat med att den inbjudne inte har gått på bröllopet och mer eller mindre sagt upp bekantskapen med de som gifte sig. Så det är ju ett ganska bra sätt att bli av med gamla bekanta om man nu tycker att man har för många av dem...
Det beror lite på tycker jag. Tex så har jag haft ett stort kompisgäng sedan gymnasietiden. Jag tog kontakt med de som hade flickvän och pojkvän som jag aldrig hade träffat och förklarade - tyvärr har vi inte plats för mer än si och så många, och jag vill hemskt gärna bjuda er båda men vi kan inte! ALLA min kompisar sa att de gärna kom utan sin partner, bara de själva fick komma. Så jag kom på så sätt överens med alla om hur vi skulle göra. De fick vara delaktiga.
I ett annat exempel så hade en kille nyss träffat en tjej då vi redan hade gjort klart vilka vi skulle bjuda men inbjudningarna var inte skickade än. En mer eller mindre hade kanske inte spelat någon roll så sätt, men jag kände ju att det måste vara samma premisser för honom som för de andra. Jag sa som det var till honom och han hade full förståelse för det.
(Däremot en annan vän som var singel när vi skickade inbjudningarna sa veckan innan att hon skulle ta med en dejt. Och där är det inte ens nåt att snacka om; det är inte okej!)
En annan kompis blev sur, ja. Vi hade träffat hennes pojkvän som hastigast en gång och de hade varit ihop från och till under ett halvår, det var fortfarande prat på att de skulle göra slut. Hon blev ganska sur och pratade om att inte komma själv - och ärligt talat: då hade det kvittat mig också. En person som säger upp bekantskapen för en sådan sak tycker jag nog är ganska barnsligt också. Man kan åtminstone försöka resonera om saken först.
Man måste också förstå att detta inte är enkelt! En bekant till mig sa att han inte ens kände hälften av gästerna på sitt bröllop och att dagen inte alls blev som han hade tänkt sig. Det är en svår balansgång att få det bra för alla parter.
Men som jag skrev i tidigare inlägg: om man tex inte bjuder en make/maka till en vän för att man inte har träffat honom/henne tidigare, då undrar man ju vad för slags vänskap man haft de senaste åren. Då kanske man inte ens är tilräckligt bra vänner för att de ska bjudas överhuvudaget. Tyvärr så finns det personer som räknar med att få en inbjudan, även om man inte setts på flera år. Hur man än gör kommer någon att bli besviken.
Så kort sagt: Man bjuder i regel etablerade par, men det skiljer mycket för alla hur relationen och förutsättningarna ser ut. Och jag skulle välja att diskutera med de personer det berör för att lösa situationen så bra som möjligt. För alternativet är att inte bjuda sina vänner alls - och det är också som gjort för besvikelse och tjafs!