Gravid...

Man mår ofta dåligt i början av en graviditet, och då känns det inte kul. Det roliga kommer efter vecka 14 när dina hormoner blir mer stabila osv. Det är jättevanligt att bli deppig i början och inte känna glädje. Det beytder inte att du inte blir lycklig sedan. Och för min del måste jag säga att barn är det bästa som finns, det ger så mycket glädje och mening åt livet. lycka till!

lillieMae, jag har också gått igenom ett missfall och det tog hårdare på mig än vad jag förstod då, så här i efterhand borde jag nog gått och pratat med någon om det.
Graviditeten efter missfallet hade jag väldigt svårt att glädjamig åt riktigt, det var först när sonen kom som jag vågade vara glad igen. Även under graviditeten efter sonen kom ångest från missfallet tillbaka.
För mig är det en sorg jag kommer att få leva med, det blir ju bättre med tiden men den kommer nog alltid finnas där.

Så jag tänker att det kanske är lite sånna känslor som spökar för dig och din pojkvän?

Hoppas ni får ett bra samtal och lycka till!

Kan  bara säga: ALLA är rädda. Det är ett skitläskigt beslut att ta. Att behålla ett barn, oavsett om man kämpat eller om det hände helt plötsligt så är det mycket som ställs på ända. Hur kommer livet se ut när bebisen kommit? Kan vi fortsätta med det vi gör? Kommer vi hålla ihop? Klarar jag av att bli förälder? osv. Att skaffa barn är det största beslut man kan ta, det förändrar livet något helt otroligt. Vissa saker får stå åt sidan under en period, men man får också uppleva så otroligt många positiva saker som man aldrig kan uppleva på något annat sätt.

Om man har möjligheterna runt omkring sig, någon/några som finns med dig i detta, och en ekonomisk grund så tycker jag du BARA ska gå på magkänslan. Strunta i alla "stora" frågor och funderingar på hur framtiden kommer att se ut. Det löser ni varteftersom.

Lycka till i ert stora val, oavsett hur ni väljer att göra!

Jag och mitt ex blev oplanerat gravida när jag var i slutet av min utbildning. Vi diskuterade en hel del om vad vi skulle göra och kom fram till att A var det enda rätta för oss, just då.

För min del blev det en jobbig resa psykiskt och jag önskar verkligen att jag pratat med någon min mina känslor. Trots detta känner jag ännu idag att det var rätt beslut just då - även om jag är rädd för att aldrig mer kunna bli gravid.

Lycka till och följ magkänslan!

Nu har jag inte varit gravid, och inte fått missfall heller. Och du har fått så fina ord men jag tänkte flika in med ett par ord ändå. Jag tror att ni är rädda och chockade nu, och jag tycker att innan ni bestämmer något så ska ni låta det vara lite, få lite distans till det och låta alla de känslor ni har just nu lugna sig lite, lägga sig lite. En vecka kan ni ju ta på er att få lite distans till alla tankar och känslor. Och dessutom så tror jag att ni kanske kommer ångra en abort, tänk om det inte fungerar igen sen då? man vet ju inte om det här är chansen. En abort kan ju förstöra chanserna att bli gravid igen om något skulle gå fel. Men jag tror att ni kommer känna i magen hur det blir bäst för er att göra, såfort ni somsagt får lite distans till det hela

Jag är lite utav emot abort nuförtiden.

Innan jag fick barn själv så var jag för abort eftersom jag inte visste hur underbart mitt liv skulle bli med ett barn.

När jag väl fått min dotter så blir jag alldeles kall om jag tänker på att jag kanske skulle gjort abort. Jag skulle aldrig byta bort henne.

Men som sagt, svårt att förklara. Om ni bestämmer er för barnet så kommer ni troligtvis också känna skuld när ni tänker på att ni kanske skulle tagit bort denna underbara varelse.

Ni gör självklart som ni vill men ni berövar en chans till ett liv.

Tack alla för fina ord.
Vi hade ett långt och jobbigt samtal igår. Vi kom fram till att behålla. Men det känns inte alls rätt just nu. (även fast den andra vägen också känns fel)
Jag vet att jag borde va överlycklig just nu men det överskuggas av att vi egentligen skulle vänta.
Jag vet att det inte finns ngn perfekt tid egentligen men just nu har jag sån ångest. Kommer jag verkligen klara av detta. Jag ska ju börja plugga till hösten. Kommer jag klara det med en liten bebis?

Jag kommer att ge det några dagar nu. Så får jag se hur det känns.
Det känns så fel att ta boret ngt men samtidigt så, äh, jag vet inte :(
Usch va ledsen jag är..