Inlägg från: JustMeAndMyLove |Visa alla inlägg
  • JustMeAndMyLove

    Kriser i ett förhållande

    De kommer ju alltid någon gång. Men den här krisen tog mig på sängen kan jag lova. Jag går runt och tycker allt är så bra och underbart när sambon plötsligt vill ha en pratstund. 


    I tidigare förhållanden har jag liksom känt en kris komma smygandes långt innan den verkligen blommar ut. Nu visar det sig att min sambo krisar själv och har gjort det ett tag.


    I några minuter igår trodde jag det var kört. Jag har blivit bränd förr och tänkte att jaha, here we go again. Men det är nog inte så pass illa. M verkar så himla säker på att det bara är just en fas, att hon kommer att bli trygg igen i oss. Jag själv som ofta nojjar över att bli lämnad har fullständig panik. Kärleken i mitt liv vacklar i sin tro på oss och på sina känslor till mig. Det gör så förbannat ont. Men jag är ändå glad att hon vågade ta upp det. Även om hon sårade mig, så hade det varit tusen gånger värre att veta att hon känt så länge utan att våga säga nått.


    Vi har snart varit ihop i 3 år, vart vänner i 4. "2 årskrisen" kom aldrig för oss så det kanske är den som har startat.


    Hur hanterar ni kriser? Vist ÄR det normalt? Är så förbannat nojjig just nu. Efter ett liv av att alltid bli lämnad, känna mig övergiven så blir såna här saker så extrema för mig. Och jag vill inte skjuta bort henne även om det är det jag spontant vill göra för att "hinna före". 


    Hellre lämna än bli lämnad. Så har jag alltid agerat förr. Vill inte göra det nu. Inte mot henne. 

  • Svar på tråden Kriser i ett förhållande
  • JustMeAndMyLove

    Det är förstås sant det ni skriver. Man borde kanske vara mer orolig om man aldrig hade kriser. Det är bara så svårt att inte låta ens försvarsmekanismer ta över helt och fly fältet. Nått jag har gjort ofta förr.


    Men det är klart att det här är annorlunda. Hon sa just det igår att även om hon just nu har tvetydiga känslor så betyder ju inte det att hon tänker agera på dem och sticka. Hon vill kämpa för oss. Och det vill ju jag också.


    Jag litar ju på henne. Hon är ärlig och öppen och jag vill vara där för henne. Så jävla sjukt bara att känslor kan göra så förbannat ont. Det var länge sen jag kände så här. Men jag antar att det, återigen, är ett bra tecken. Eftersom jag är helt utom mig av oro och ångest måste ju det betyda att det jag känner är jäkligt starkt?

  • JustMeAndMyLove
    Kattpoet skrev 2010-12-05 18:42:05 följande:
    Man är inte alltid   förälskad i den man väljer som livspartner ibland är bara en djupare vänskap men är det rätt så kan man hitta tillbaka till värmare känslor igen. Dte gäller att vara öppen, våga och  hoppas på det bästa, att nojja sig gör det svårare att fokusera på att ge stöd och kärlek. Bara att börja om att dejta henne, snöppicknicks,  en bakad kaka, städa hemmet, priness dag eller frukost på sängen kan funka. Gör bara något som visar att du bryr dig.
    Tack för tipsen :)

    Hela nojj-grejen gör mig riktigt irriterad på mig själv. Jag vill vara lugn och lita på henne och tro på oss. Men det vill liksom ta över på nåt sätt. 
    Ska deffenetivt ta ditt råd och föreslå att vi "dejtar" igen. Just nu har jag fått hoppa in och jobba på ett ställe som egentligen är alldeles för tungt för mig. Har blivit mest hon som fått sköta allt här hemma medan jag går omkring och har ont i rygg och leder :/ 


    Men om jag får jobbet jag har sökt till som jag ska på intervju för i veckan blir det mycket lugnare. Då orkar jag mer förhoppningsvis.

Svar på tråden Kriser i ett förhållande