Hur ser ni på äktenskapet?

Jag håller verkligen med! Jag har varit sambo tidigare, men då kändes det mest som att jag bodde med min pojkvän. Nu kallar jag min sambo för "min sambo" (fast det känns lite löjligt för han är ju min man och livskamrat). Skillnaden mellan mitt förra och mitt nuvarande förhållande är milsvid, och jag tror att det som gör att mitt nuvarande känns som ett äktenskap är den enorma ömsesidiga tillit vi har. Vi vet båda att "this is it", att vi båda har hittat den rätta och att vi är ödmjukt tacksamma inför detta (efter att vi båda varit singlar lite väl länge innan vi träffades).

 

Jag är oäkting jag med, och läser till präst idag.

När det gäller barn utanför äktenskap så kan jag tycka att det är rätt osmart som man då man egentligen inte har några rättigheter till sitt eget barn då?

Jag tycker att begreppet "oäkta barn" verkligen skär i öronen - gammaldags, moralistiskt och fördömande - helt i onödan. Vadå "oäkta"???

 

Precis! Håller med!

Brukar säga "oäkting" bara för att dumma mig

Men i min hemby norrut var jag verkligen ett andraklassens barn på grund av det. Finns säkert fortfarande sammanhang där utomäktenskapliga barn ses ner på.

Sorgligt ju ...

Ja, det är riktigt sorgligt. Rent allmänt tycker jag vi kan vara stolta över att samhället i stort inte längre gör sån åtskillnad, att det inte är ett stigma - men stämmer det du säger så är det förskräckligt.

Ja, i små byar där värderingarna gick i generation efter generation, fram till 40-talet, så är det självklart att utomäktenskapliga barn inte sågs med blida ögon så sent som på 80-talet. Och i en del fall har nog dom värderingarna gått vidare.

Nu ska jag ju själv aldrig gifta mig, men att man lägger värderingen hos ett abrn i om föräldrarna är gifta är ju galet. Barnet kunde liksom inte stoppa föräldrarna om man säger så

själv ser jag äktenskapet som ett bevis/förbund. Att det som jag och min pojkvän har pratat om slås fast (låter både brutalt och gammeldags) men men. Att tilliten finns och att det kommer krävas ganska mycket innan vi bryter upp ifrån varandra. Att man är beredd att ta hand om varandra även när livet inte är kul.

 

till OT om oäktingar låter hemskt så tycker jag att särkullsbarn inte heller är så kul. Det är den juridiska termen på skillsmässobarn. Det gäller om någon av föräldrarna går vidare i ett annat giftermål.

För mig är det jätteviktigt med äktenskap eftersom jag lever efter det som står i bibeln och enligt den får man inte leva tillsammans innan man är gift (inget illa mot er andra :)) Så för oss blir det liksom ännu större och ännu mer underbart för det inbegriper hela bo-ihop-biten också. Äktenskapet är verkligen heligt som någon sa! :D

Intressant att veta eftersom vi har så många olika värderingar. Alla lever ju efter sina egna värderingar.
Men hur tänker ni som "lever efter bibeln", känner ni er partner fullt ut? vet ni hur de funkar i samboende? vet ni hur de funkar i vardagliga situationer?
vet ni hur relationen funkar i samboende och vardagliga situationer?
Det är lite intressant att veta tycker jag då jag bott ihop med min blivande, nu bor vi isär då han bor på gotland och jag i sthlm, men jag tycker att jag lärde känna honom mer och bätter när vi bodde ihop än om vi inte skulle gjort de förrän nu.
Speciellt eftersom han och jag varit tillsammans i 6 år.
Det är intressant då vi alla har olika värderingar och lever på olika sätt.
Så jag är intresserad. :) (Inget illa menat om ni läser de på de sättet, utan jag vill verkligen veta för att jag är intresserad).