Hur ser ni på äktenskapet?

"Nyckeln till ett lyckligt äktenskap är att bli förälskad i samma person flera gånger".

Vet inte vem det är jag citerar, någon klok tänkare, men det är ju precis det allt handlar om. Att ta sig igenom de svåra perioderna och återupptäcka varann och hitta tillbaka till varann trots att livet gör sina krumsprång emellanåt.

Att vara tålmodig, att förlåta, att vara generös, att ställa frågor som inte bara handlar om vad man gör utan framför allt om hur man mår. Att se det man uppskattar hos den andre istället för att stirra sig blind på det man stör sig på.

Att vara rädd om både egna och gemensamma intressen, ingen människa fungerar normalt som blir fråntagen allt de tycker är kul. Jag känner en kille som har golf som sitt ENDA intresse i livet, och dessutom kan han bara ägna sig åt det under halva året! När han blev pappa tvingade hans fru honom att sluta spela golf och istället ägna sig åt familjen.

Jag är den första att ta familjelivet i försvar, jag vet hur viktigt det är och har ljuvliga barndomsminnen från alla helger vi umgicks hela familjen tillsammans. Men att ta ifrån någon det enda intresse personen har? För mig är det samma sak som att stjäla hela personligheten. Det kan aldrig sluta bra helt enkelt. 

Jag kan ärligt säga att jag inte har nån vidare romantisk bild av detta med nyförälskelsen. Snacka om överreklamerat tillstånd! "Om han inte vill träffa mig mer då döööööör jag!" eller "Fan vad hans ex verkar vara påflugen, bara han inte dumpar mig för henne, jag är ju så kär att jag knappt kan äta!"

Hela nyförälskelsen går åt till att oroa sig för att säga något fel, göra något fel, ha fel kläder på sig, spilla på sig, och alla som påstår något annat LJUGER. Det är när man kommit över den första perioden av ängslan och osäkerhet och man med säkerhet vet att den andre vill detta lika mycket som en själv, då och först då kan man njuta i fulla drag av relationen. För mig inträffade detta efter sex månader, när följande konversation utspelade sig:
Jag: "Jag älskar dig"
Han: "Jag älskar dig också"
Jag: "Är det sant?"
Han: "Ja det är väl klart"

Och sen levde vi lyckliga i alla våra dar, eller ja, nu har vi varit tillsammans i drygt tre år och gifter oss om mindre än två månader. Kärleken, glädjen och tryggheten vi känner går inte att beskriva! Vi trivs så otroligt bra i varandras sällskap och lever med en total vetskap om att vi är nummer ett i varandras liv, bra mycket högre rankade än någon annan av våra nära och kära.

Vi kommer garanterat gå igenom tuffa perioder vi också, men har man en sådan grund att stå på tror jag att mycket är vunnet.