Jag håller med dig Aniara. För mig är äktenskapet viktigt, och allvarigt.
Jag ser det som ett löfte att inte ge upp hur som helst. Det skulle jag inte göra nu heller. Men jag ser det som att vi lovar varandra att kämpa för att vårt förhållande ska fungera. Även om vi har perioder som vi är trötta på varandra, så kommer vi igenom det om vi kämpar. Lite som att lova att vara varandras bästa och närmsta vänner resten av livet.
För mig och sambon visste vi att det var vi sedan första dagen vi blev tillsammans. Sedan fanns det bakom det ett halvår där vi varit kära men inte tillsammans och x antal år då vi funnits i varandras närhet på ett eller annat sätt. Men den dagen vi blev tillsammans lovade vi att kämpa, för vi visste redan då att det inte skulle bli så lätt. Vi har ett lite speciellt förhållande som många har åsikter om.
Jag ser det fortfarande som ett slutgiltigt löfte. Sedan är jag religiös. Så jag ser det som att vi kommer lova inför våra familjer och inför Gud att vi ska älska varandra resten av livet. Det känns väldigt bindande för mig. Mer än samboskapet. Men jag får känslan av att jag har en ganska gammaldags syn på äktenskapen. Kan bero på att ingen i min närhet har skilt sig.
