Fler som ser yngre ut än vad dom är?

Jag är med ganska tatuerad så när folk ser alla mina tatueringar så förstår dom att jag inte kan vara så jätteung.

Jag är kort, 158 cm och jag har fått höra att mitt ansikte se ungt ut. Har haft komplex för mitt barnsliga ansikte men det har jag inte längre.

Jag klär mig med ungdomligt, när jag klätt mig mer vuxet så har det inte varit nån skillnad. Men det är ju för att ansiktet ser ungt ut. Men nu gillar jag mitt ansikte, min fästman tycker jag är jättevacker.

Visat leg har jag inte gjort på länge för jag är inte intresserad av att gå ut och festa och jag går inte till systemet längre. Jag är absolutist sen 3 år tillbaka. Men innan fick jag alltid visa leg. Där jag praktisera är dom flesta yngre än mig, runt 20 år. Jag märker att jag är äldre med tanke på hur dom pratar, samtalsämne som festande, idol, dokusåpor.
Fast dom flesta skulle nog tror att jag är ungefär i samma ålder som dom troligtvis lite yngre.
Jag har inga barn än men skulle jag bli mamma så skulle folk nog tror att mitt barn är min lillasyster eller att jag är tonårsmamma.

Min mamma har oxå fått höra att hon ser yngre ut än hon är. Hon fyller 57 år imorgon men jag tycker hon ser yngre ut. Jag tycker det är svårt att ser hur gamla folk är. Gillar inte att gissa folks ålder för det är svårt att veta, en del ser yngre ut och en del kan ser äldre ut än vad dom är. Det stämmer det Houdini skrev att det som gör en mest sur är att när man behandlas annurlunda än jämnåriga. Jag vill ju behandlas som den vuxna 27 åriga kvinna jag är och inte som en tonåring. Jag tycker själv jag inte ser så himla ung ut men det är nog för att jag känner mig äldre på insidan. All skit jag gick igenom när jag var yngre fick mig att mogna.

Det är konstigt att ingen har sagt nåt om åldersskillnaden mellan mig och min fästman. Det är 6 års åldersskillnad. Men med tankte på att de flesta tror jag är tonåring och min fästman är 33 år och han ser ut att vara i den åldern så är jag  förvånad att ingen sagt nåt.

När jag var på besiktning av huset jag och min fästman ska köpa så var min mamma med. Som vanligt tror folk jag är tonåring, han som besiktade huset trodde att det var min mamma som skulle köpa huset.
För han trodde att jag inte var tillräckligt gammal för att ha flyttat hemifrån. Han blev förvånad när han insåg att det är jag och min fästman som ska köpa huset. Snart fyller jag 28 år, man kan ju undra hur länge till folk kommer tror att jag är tonåring. Jag känner mig inte som en tonåring, det att jag tagit mig igenom mobbning och psykiskt ohälsa med livet i behåll har fått mig att mogna.

Jag har alldrig haft ett jobb pga social fobi. Jag har praktiserat på ett bageri i flera år nu och det att jag praktisera gör ju att folk tror jag är tonåring. Dom som jobbar på bageriet vet min ålder . Men kunder, bekanta till dom på bageriet har frågat vad jag går för linje på gymnasiet. Har även fått frågan vad jag vill bli när jag blir stor.
Min fästman är 6 år äldre än mig. Det är konstigt att ingen har sagt nåt om ålderskillnaden, för ska man utgå i från hur gammal folk tror jag är så ser det ut att vara ungefär 15 års åldersskillnad. Fast min fästman och resten av min familj tycker inte jag se ut som en tonåring. Fast min familj ser mig så ofta så dom tänker inte på hur ung jag ser ut.  Min fästman tycker det är roligt att jag ser så ung ut, han tycker jag är vacker.

När jag åkte buss så tog dom för givet att det skulle vara barn, så dom frågade inte ens barn eller vuxen.
När jag sa vuxen så sa dom du menar barn.
Jag har inte heller kommit till att det är smickrande än, alla som inte känner mig tror jag är under 20 år.

Det som är mest frustrerande är inte att se yngre ut, utan det är att bli bemött som ett barn eller en tonåring.
Jag vill ju bli bemött som den vuxna kvinna jag är.
När jag blir äldre tror jag att jag kommer tycka om att se yngre ut. Men man kan ju undra hur många år till det dröjer innan folk tror att jag är vuxen.
Skulle jag skaffa barn så skulle jag säkert bli tagen för tonårsmamma.

Jag har fått visa leg när jag köpt ipren, skulle säkert få visa leg om jag skulle köpa red bull.
Går i längre till systemet för jag är absolutist sen 3 år tillbaka men när jag var yngre granskade dom mitt leg väldigt noga. Dom verkade tror att jag hade falsk leg eller att jag hade min systers när jag visade leget för jag fick säga mitt personnummer, dom kollade om jag sa samma personnummer som på leget. Fast jag och min syster ser knappt ut som syskon, vi är inte alls lika varandra när det gäller utseendet.
Folk har trott att jag ljugit om min ålder, när jag var 19 år så var jag på dejt och den killen sa att jag ljög. Han sa att jag inte kunde vara 19 år. 
Min fästman har från början trott på mig, tagit mig på allvar. Min fästman har alldrig sagt att jag ser ut som en tonåring. Han ser mig som den vuxna kvinna jag är. 

Min mamma ser yngre ut än sin ålder. I framtiden när jag är i hennes ålder så är det positivt att jag ser yngre ut.

Ja, det är fruktansvärt med mobbning. Både jag och min fästman har varit mobbade, jag hade självmordstankar och min fästman försökte ta livet av sig flera gånger. Men idag mår båda bra. Det att vi gått igenom samma helvete gör att vi verkligen förstå oss på varandra.
Vi är lite oroliga för att skaffa barn, är oroliga för att dom ska bli mobbade. Men det är inget som ska hindra oss från att skaffa barn, det är bara att hoppas att dom får en mycket bättre, trevligare skoltid än vi fick. Vi skulle alldrig göra det misstaget som bådas föräldrar gjorde, att inte ta sitt barn på allvar. Men vi är ju medvetna om signalerna på att nåt inte står rätt till, vi vet båda vilka beteende vi hade för oss för att visa att vi inte mådde bra.
Jag skrek ju inte rätt ut hjälp mig, jag vill inte leva längre utan jag visade det på andra sätt. Men min fästman skrek efter hjälp, bad om hjälp när han var mobbad men fick ingen hjälp från sina föräldrar.

Min fästman har ingen relation med sina föräldrar idag. Det var 12 år sen han lämnade sina föräldrar och stället där han är uppväxt bakom sig. Han var tvungen att bryta kontakten helt med dom för dom fick han bara att mår dåligt. Dom trodde alldrig på att han var mobbad trots att han bad om hjälp och skar sig i handlederna.
Han ser dom inte som sin familj, det är jag och hans bästa vän som han ser som sin familj. Jag vill alldrig träffa föräldrarna med tanke på hur illa dom behandlat han.
Jag pratade alldrig med nån, gick ensam och bar på allt. Jag klarade inte av att prata med nån om det helvete jag befann mig i. Kände inte att nån skulle förstå, tänke att det var mitt problem och att ingen skulle behöva bry sig.
Om jag skaffa barn så kommer jag vara öppen, prata om mobbning med dom.