Fler som ser yngre ut än vad dom är?

Jag är 38 själv och har ofta fått visa leg på bla systemet, nu var det senaste gången för något år sen. Ibörjan tyckte jag det var hemskt! Stod där och kände mig urfånig och famlade efter leg. Men nu var det något år sedan sist. Kanske är jag vuxen nu
Det är ju visserligen bra att de tar ansvar och är noggranna men nog ser man att det är en 37-åring?...

Har hänt många gånger att människor som inte känner mig blir förvånade av att jag har barn i  tonåren och det har hänt att jag känt mig förnärmad när det blir frågor kring det. Men... hur gammal är du... jag trodde knappt du hade barn..typ.
Det är lite konstigt för när jag var yngre fick jag alltid höra att du är så mogen till ditt sätt. Kände mig alltid några år äldre i mina jämnårigas sällskap. Jag tyckte det var jobbigt med alla "flamsiga" jämnåriga. Trivdes mycket bättre i äldres sällskap.
Fast jag fick ändå ofta frågan när jag började gå ut på krogen att.. det här är ju inte du... lånat syrrans leg!?.. En gång blev jag tom nekad av att komma in på ett uteställe. Det var ju inte så kul direkt.
Jag lider inte utav nu men man kan känna sig lite fånig vissa gånger, när det blir en diskussion kring hur gammal man är.
Jag är ändå 173cm lång och jag klär mig inte i tonårskläder. Jeans kan väl alla åldrar ha?
Intressant diskussion!

Nu fick jag inte med min kommentar till trådstartaren!  Det är fruktansvärt med mobbing. Vad skönt att du idag känner dig säkrare och mår bra

Fy så hemskt!  Jag blir väldigt berörd när jag läser det du och din fästman har genomlidit! Att din fästman inte blev lyssnad på av sina föräldrar är upprörande. Det är svårt att förstå..... Hur ser relationen ut mellan dom idag?
Jag tänker på att man önskar att fler vuxna, lärare, skolsköterskor, skolkuratorer,kompisar, föräldrar mm skulle fråga, se att det inte stod rätt till och reagerar. För även om man inte ber om hjälp och berättar så visas det ju på andra sätt att man inte mår bra.
Hade du någon att prata med själv, eller gick du ensam och bar på allt det svåra?
Det är ju jättebra att ni kan finna stöd hos varandra, du och din fästman, där man blir trodd och lyssnad på.
Det är bra att ni är medvetna om att olika signaler kan vara ett rop på hjälp. Det kan alltid finnas någon i ens omgivning som kan vara utsatt och lider i det tysta. "Att våga fråga" "Att stanna kvar och lyssna"
Vet att det finns antimobbningsprogram som "friends" på vissa skolor. Jag pratar mycket med mina egna barn om att de ska ha ögon och öron på sina skolor och att signalera om de ser eller hör något till någon vuxen. Min yngsta har själv varit utsatt av ett tjejgäng i skolan i perioder när hon gick i lågstadiet. Nu i mellanstadiet verkar det vara lugnt, men jag är väldigt orolig att jag inte får veta allt som händer.

Albertina, så tråkigt med den dåliga relationen mellan din fästman och föräldrarna. Men med tanke på att han bad om hjälp och skar sig i handlederna och de inte reagerade eller trodde honom, så är det nog svårt att reparera relationen. Eftersom jag är förälder själv, har jag så svårt att förstå att de vände honom ryggen till när han var så tydlig med att han mådde dålig och berättade hur det låg till. Fy...
Sorgligt att du inte hade någon att prata med själv när du mådde så dåligt. Men jag förstår att det är många med dig som blivit mobbade inte har berättat och har lidit i tystnad. Men jag är glad över att du idag har ett lyckligare liv!