muggles skrev 2010-12-02 14:09:24 följande:
Ninnis: tack för att du klistrade in länken. Glömde i hastigheten att UCPA mest är känt i Gbg (kanske även i Sthlm). Världens bästa skidskola är det iaf! Blomman: bra att du ringde VC. Jag känner igen det där att man tror att man mår bra och så bara brister det. Senast hos min psykopat i höstas när mitt Ma kom upp. Trodde jag var över det men shit vad jag bedrog mig. Vill inte att du ska bli deppig nu men jag undrar om inte du måste räkna med minst ett "sorgeår"? Det är ändå en ganska stor grej...
Vet du, jag tycker det är SKÖNT om det är någon mer än jag som fattar att det här kommer att ta tid. Och gå i faser och omgångar. Jag menar, kanske kommer framöver en period då jag ska jobba och då under en tid har fullt upp med att tänka på det, sedan inträffar något, som att någon annan ska ha en sladdis fast den fyllt 42, och då brakar man ihop igen...Det är ju inte samam sak som att man vandrar i totalmörker i ett år. Och en viss sorg över att jag aldrig fick de barn jag ville ha, det lär jag nog faktiskt helt enkelt få leva med.
Det är ju också, som min AF-handläggare påpekade idag, en jäkla skillnad på att jag faktiskt kunde haft ett stöd och en tillflykt i att gå till mitt arbete-det som är gammalt och vant, där man vet vad man ska göra och kan sitt jobb och där man ha rkollegor som bryr sig, men att man också kan få fokusera på annat, än som jag har det nu, att jag ska orka göra en plan, reka, nätverka, sälja mig själv, gå på intervjuer, skriva brev, visa framfötterna och vara på toppen av mitt eget bästa jag. Hon sa "Det är inte RIMLIGT att ställa sådana krav på dig just nu, du MÅSTE få smälta och bearbeta det här lite nu" Det där med chock, bearbetning/reaktion och sedan nyorientering...