Tack snälla ni för värmande ord, musik, sanningar, sms. DEt värmer i kylan ♥
Vi pratade igår kväll och nu säger han att det är inte mitt fel, det är inte hans fel, det är inte någons fel utan vi passar bara inte för varandra. Att han gjorde ett stort misstag när han flyttade hit till mig. HUR kan det vara ett misstag, det resulterade ju i två underbara barn.
Han vidhåller att han är LESS mig, att han KAN INTE leva med mig, att jag passar inte honom och att de senaste åren varit SKIT. Jag undrade om NÅGOT varit bra. "Det har funnits stunder" Fan, fatta hur det känns?!?!
Han söker jobb i sitt hemland och kommer flytta dit.
Försöker få tag i en lägenhet nu. En etta. Han verkar inte vara inställd på att ha flickorna varannan vecka utan bara helger. Usch, jag vet inte vad jag ska göra. Ena stunden känns det som att jag håller på att kvävas det bränner i hela kroppen och jag vill kräkas hela tiden. Nästa stund är jag helt kall och tom...
Jag har gett honom elva år av mitt liv och fött två barn, jag trodde han älskade mig och att vi var lyckliga. Han såg lyckligt ut, han sa att han var det. Det KÄNDES verkligen som att han älskade mig trots alla "spel" ibland. Det kändes verkligen som att han satte mig o barnen i främsta rummet. Förutom senaste månaderna. Han menar att han, när han började umgås med vänner/bekanta hemifrån sitt land där i Finland så fick han en smak av livet igen, att han vaknade upp som tur var och insåg att han inte kan bo i vår håla och det liv han lever med mig. Jag antar att han menar det stilla familjelivet. Men han sa ju själv att det var det han ville att han trivdes med. Nu säger han att han trodde det, men nu har han vaknat upp.
Det känns som att han spottar på allt vi byggt upp, alla år tillsammans, hela min familj, mina släktingar, vänner (han vill inte alls möta någon av dem någonsin mer säger han). Det enda som han inte spottar på är barnen. De kom hem igår och var jätteglada för att han kommit hem. Kramade honom och sen lekte de hela kvällen i vardagsrummet där han satt eller i datarummet där han satt. Men han ignorerade dem och de ignorerade honom. Sen sa han att han ser att de inte behöver honom, att jag vänt dem mot honom genom att gråta inför barnen och att vi haft diskussioner (inte bråk) ibland inför barnen. Att jag gått omkring och sett sur o ledsen ut (som om han inte gjort det).
Fy fan vad jag känner mig sviken, lurad, stampad på, söndersmulad till pulver.
Sina kreditskulder kommer han själv att ta ansvar för. Säger han. Jag orkar inte ens tänka på det.
Jag har bönat och bett men ingenting hjälper.
Mitt livs stora kärlek har lämnat mig, redan för länge sen. Och jag kan inget göra. Det gör ont att se på barnen för jag ser honom där. Han som jag älskar mest av alla på jorden. Hur ska jag orka leva?? Men jag vet att jag måste för barnens skull.
Att gå i huset vi köpte, som vi längtade så till, som han fixat i och renoverat med sina händer. Hur ska jag orka bo där utan honom. Men barnen vill ju det. Och jag älskar också huset. Men med honom i det.
Hur ska det någonsin bli roligt att gå på promenad med barnen eller åka slalom med dem, ensam, utan pappa som är med och busar och håller mig i handen, drar boben, puttar på cykeln??
*bryter ihop*
, det är något som segat ihop med sidan! Jag kan inte hoppa mellan vare sig trådar eller inlägg utan det "fastnar" liksom! *säger fula ord*
