I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Blommis: skönt med ett team som verkar bra. Jag gillar dina planer skarpt.

Fru Sy: så skönt att läget är stabilt. Fortsätter hålla tummarna för er.

Idag har vi varit på ultraljudsundersökning av Fälgas hjärta. Blåsljudet, om ni minns. Både maken och jag har varit duktiga på att inte oroa oss, men under undersökningen blev vi ganska så nervösa båda två: Men varför säger läkaren ingenting? Varför håller hon på så länge? Men säg någonting då!
Så härligt att få höra sedan att det inte är någonting konstigt med Fälgas hjärta. Blåsljudet är borta, så det var som barnläkaren trodde, att det var något som skulle växa igen.

Bruttan, förresten: tack för telefonsupport. Vi har fått ha några fridfulla amningsstunder utan strul och då är det lättare att ta strulet när det väl kommer.

Oj, ljud från vagnen... verkar vara matdags för småparvlar.

Många kramar till er alla.

Flamman: extra många kramar till dig. Jag tycker att du gör kloka val. Du har mitt stöd och min respekt.

Hej Heloise!
Som varande en av dessa som emellanåt gråter förtvivlat över krånglande amning (fast de senaste gångerna har jag mer blivit irriterad på små hungriga bebisar som strular när de ska läggas till bröstet än förtvivlad och jag har slutat ta det personligt (tack igen för coaching, Bruttan). Har i alla fall inte tänkt att mina barn hatar mig, som jag gjorde de första gångerna...) kan jag förstå hur du tänker. Jag skulle nog också tänka så.

Det är en väldigt tuff kamp ni har att utkämpa och jag har inget smart eller bra eller uppmuntrande att säga. Bara att jag tror stenhårt på er. Elise kommer att ha det bra med er som föräldrar. Många cyberkramar till er.

Oj, nu blev det hungerkravaller hos en liten flicka. Jag som tänkte gratta Muggles också. Det får bli om en stund.

Sådär. Ett litet mellanmål för Fälga. Bara lite krångel, sprattel och ratande av bröstet innan hon accepterade att det var därifrån maten skulle komma den här gången och att hon skulle få kämpa lite mer innan hon fick den.

GRATTIS MUGGLES! I efterskott, förstås... 

Hon leve, HURRA! HURRA! HURRA! HURRAAAAA! *kastar konfetti och blåser i partytuta*

*vinkar till Klockarbol* Tack för presentationen. Välkommen hit.
Tråkigt med det kollapsade livet.

Flamman: många varma kramar. Klart du känner dig bräcklig efter allt som varit och allt som är. Glöm bara inte bort att du är underbar och fantastisk.

En liten rapport bara (det börjar snart vara dags för mat för små hungriga parvlar, gissar jag):
Vi har insett att det idag är en månad sedan som dagen började med ett piiiiijoff! (när fosterhinnan gick sönder lät det så tyckte jag ) och fortsatte med förvirring och förundran. En hel månad!

Axel och Fälga växer och frodas. De äter därefter och jag producerar så gott det går och fyller ut med ersättning. Axel väger nästan 3,5 kg och Fälga är med sina 2,8 lika stor/liten som jag var när jag föddes. Det får mig att tro att det inte var något fel som gjorde henne liten för sin ålder, utan att det helt enkelt är mamma-arvet. Vi har fått ha några relativt lugna nätter när barnen sovit mellan matningarna.

De kan strula rejält när det är dags för amning och göra att jag allvarligt överväger att sluta amma för att de inte är intresserade, för att vid nästa tillfälle suga ivrigt och bli mätta och nöjda. Så jag antar att jag fortsätter att delamma så länge jag orkar. Det där med dubbelamning verkar ligga alldeles för långt borta för att någonsin bli verklighet. Men jag har blivit överraskad förr.

Jajamen, nu signalerar Fälga kris och panik.

Tänker på er. Många kramar och ett helt gäng ar

Få se då...

GRATTIS, fru Bygg!

Villemoa: ååååh så surt med vattenskadan!

Flamman: Många kramar till dig. Så ledsen för din skull.

Ninnis: lycka till på UL.

Fru Sy och Hvidis: hoppas på bra resultat på undersökningarna.

Heloise: det värmer hjärtat att höra att Elise klarar av att äta allt mer från flaskan. Det måste vara en stor lättnad. Duktiga Elise!

Det var något mer... attans.

Snart är det matdags här. Axel ligger i babysittern och ger oss fingret.
Matandet har börjat ta betydligt längre tid och det är kanske inget konstigt med det. Det jobbiga är att det tar mycket tid fastän vi är två som tar hand om barnen och tanken på att jag inom en snar framtid ska ta hand om dem på egen hand känns rätt tung. Maken har snart använt upp de där pappadagarna, men tänker vara hemma ytterligare minst en månad efter det. Han har sagt att jag inte ska oroa mig över att klara av allt ensam, för han tänker vara hemma tills det flyter på bra. "Vi tar oss råd till det", säger han. Det är litegrann som jag förutsåg: jag är hispig och han är klippan. Fast det händer att vi byter roller.
Annars trivs vi alldeles utmärkt med att vara föräldrar till dessa parvlar. ♥