I vått&torrt när midvinternattens köld är hård

Va?!?! Nämen vad sysslar de med
Har de inte frågat Kjell och gänget i prästtråden?
Och dig Blomman??? Du borde vara den första de anlitade som floristexpert. Så många som du hjälpt i sin blomsterbryderier, med din kunskap och konstnärlighet.

Undra sa flundra om de fixar så man kan ha sitt bildgalleri öppet för de vänner man har i adressboken?

Yes, Mugglan, han är från ett annat land där mannen är familjens överhuvud och kvinnan med döttrar ska springa runt och serva mannen och i princip vara tacksam för att han behagar öht vara närvarande hemma istället för ute med grabbarna och dricka eller rumla runt med älskarinnan. Lite grovt och generaliserat och rejält överdrivet förstås Han har dock blivit "försvenskad" och deltar betydligt mer i ungarnas uppfostran, dricker sällan och ännu mer sällan är han ute o festar. Inga älskarinnor heller vad jag vet

Så ja, även psykopaten ( jag vet aldrig om de är psykologer eller psykiatriker) menar på att förutom makens diagnos så har vi en kulturell aspekt med historia, kulturarv, uppväxt osv som spelar in i vår problematik.

Min mamma, som lidit i många år av depressioner, har också ett väldigt skarp intellekt,  betydligt skarpare än pappa t ex. Även hon har tendenser att överanalysera vad folk säger och vad de menar med sitt beteende och därför blir hon på något vis känsligare. Tunnare hud som du så bra beskriver det.

Att kunna prata om sina känslor och rädslor är enormt viktigt och DET om något är ett tecken på styrka. Tycker jag alltså.

Makens polare var helt chockade att han varit med vid förlossningen av våra döttrar och att han bytte blöjor, körde barnvagn OCH var PAPPALEDIG fem månader med två små barn,med allt vad det innebär, medan frugan arbetade. Då lagade han frukost lunch o middag. Middan stod på bordet när jag kom hem.

Här har ni en till med tunn hud, eller känslorna utanpå kroppen. Jag är känslig. Känslosam. Har svårt ibland att bara släppa det där någon sa eller gjorde och bara vifta bort det. För vad VAR det egentligen som fick personen ifråga att göra si eller så. Något ligger ju bakom det... osv osv. Det är väldigt lätt att såra mig, jag är sårbar som fan. Men jag är också en överlevare. Jag har en förmåga att resa mig upp igen, om och om igen.
Jag har valt att se min känslighet som en tillgång.
Precis som du Blomman och DFk är jag jättekänslig för stämningar. På jobbet är det jag som mår dåligt när någon är dum mot någon annan. Jag mår så fruktansvärt illa när folk är dumma med varann. Det gör ont i hela mig. Kanske för att jag själv var utsatt för mobbing under uppväxten.
Aldrig att jag vill bli en hårdhudad, känslokall, bulldozer!! Men det är jävligt jobbigt att jämt analysera och känna så mycket. Det krävs en enorm kraft och viljestyrka att ta sig ur de där mörka hålen och mörka tankarna.
Mobbing under uppväxten, destruktivt beteende i tonåren och ett förhållande med en missbrukare som misshandlade mig. Allt detta innan jag fyllt 20. Det är klart man har varit och vänt och grävt och våndats nere i de mörkaste platserna av sitt innersta några varv. Sen en skilsmässa i 30-årsåldern. Inte heller okomplicerat. Ja, alla har vi en ryggsäck som vi bär. Men min terapi är att prata, prata, prata. Och tillåta mig själv att KÄNNA smärta och sorg likväl som glädje och lycka.

Blomman; här har du en hand att hålla i på din väg upp ur mörkret och ut i det mjuka, milda gryningsljuset, som du vet väntar någonstans där framme på dig. ♥

Ja, det var väldigt klokt och intressant! Det finns såklart ingen klar gräns.
Jag känner själv, jag personligen alltså, för egen del att JAG "över"analyserar när jag vänder och vrider ord o handlingar hos någon så länge och så ingående att det blir alldeles för jobbigt för mig själv. Och jobbigt för den vars ord/handling  jag analyserar hela tiden. När personen tillslut inte vågar säga eller göra något med risk för att få sig själv och sina handlingar och ord dissikerade av mig i molekyler. Då det suger så mycket energi av mig att jag börjar må riktigt dåligt. När jag inte kan bara släppa fokuset på det och låta vissa av frågetecknen bara vara. DÅ känner JAG att JAG är lite "över" överhuvudtaget liksom... Om ni fattar.
Jag jobbar på detta ska ni veta och det har blivit lättare för mig att flytta fokus från det dåliga jag läser in hos andra. Men det är inte alltid det går. Och jag hoppas och tror att jag själv inte upplevs som en bulldozer för att jag inte längre väger varendaste litet ord på guldvåg, jag tillåter mig själv, precis som alla andra gör, att ibland bara låta tanken få ett spontant uttryck, vare sig den är rätt eller fel. Förut trodde jag att alla utom jag fick säga och tycka till. Jag fick bara tycka något om det var "rätt"... Men jag försöker i alla fall att inte såra någon, så långt det är möjligt.

Jag är egentligen lite för känslig för att stå ut med min man t ex. Jag ser och känner varje nyans i honom, och precis som för dig Blomman, så brukar det ligga en del sanning i det jag förnimmer. Inte alltid men ofta. Men hur vet man när man ska lita på sin känslighet, sin känsla eller när man ska avfärda den som "över"analyserande eller bara rent svammel?? Det är så himla svårt!!!
Just nu bär jag på en känsla som jag har jättesvårt att vifta bort. Den äter upp mig inifrån och jag är skräckslagen. Jag vet inte vad jag ska göra med den.

Jättefin Blomman! Just den sista meningen känner jag starkt för. Jag längtar tills vi är där jag och min man.

Nej jag såg inte dikten i dina inlägg utan först när du citerade. Skumt!

Söta lilla Busan

Hvidis! jag är helt övertygad om att du är slående vacker, särskilt när du är gravid

Vad är det som händer med maken då?? Det där låter inge kul. Min har också varit så där de senaste veckorna. Vill inte kramas, inga ömhetsbetygelser, allt jag gör är fel, håller en distans liksom. Jag mår jättedåligt när han är så där kall. För även om vi bråkar så brukar han, när vi blivit sams och han lugnat ner sig, ändå "komma tillbaka" och vilja umgås, kramas, säga gulliga saker och ge mig värme. Men nu känns det bara kallt och tomt. När han dessutom börjar prata om att åka till sitt hemland direkt efter nyår, så blir jag riktigt rädd

Lanovia, så himla viktigt det där med sömnen. Det är den som ibland avgör om man ska orka eller klappa ihop. Hoppas du får sova ikapp!