det är väl inte så konstigt om man känner sig lite (eller mycket) sliten när man är mitt i snurren? För mig med jobbet går tempot ändå ner lite nu även om jag sysslar mycket med saker som händer i januari redan nu, men på hemmafronten blir det ju ine ens så mycket paus. Tvärtom.
Här sliter vi rätt hårt på varann igen efter att det varit mycket bättre hela hösten. Suck.
o jag inser hur stressad jag nog är, julstök även om vi inte firar hemma, en hel del på jobbet trots allt, lite mer personlig snurr som grädde på moset o så lite existentiell stress - har sovit uselt ett antal nätter här o går up p i varv för minsta lilla känns det som.
Men julskinkan står i ugnen!
hemma!
wow! vilken kille!
ååå, grattis, vad roligt!
Du måste ha blivit med barn strax efter att jag blev (men jag fick ju missfall då i höstas) - själv tycker jag inte det är så ledsamt men på nåt knasigt vis har det ställt en massa andra saker i livet på sin spets - om vad jag vill o så. Men jag har verkligen ingen aning.
i november - o tidigt, i vecka 6. O jag vet fortfarande inte om jag vill ha barn. så förvirringen är rätt total. Lagom oväntat var det iaf. Alltihopa.
oplanerade barn kan bli mycket bra och jag skulle såklart behålla det om jag blir med barn igen (om jag verkligen visste att jag inte ville alls så skulle jag ju se till att vi skyddade oss såpass att vi riskerade minimalt) men jag har verkligen inte aktiv inriktning på att vilja bli förälder eller vad jag skulle göra med en sån roll och ett sånt ansvar - det är bara blankt. Jag har ungefär lika lite styrfart i jobbet just nu dessutom vilket gör saker ännu knepigare - har ju gjort det jag gör himla länge o hoppats på en befordran åtminstone, men inte det heller.
o jobbigt - ja men inte alls så som jag trott - jag sörjer inte att jag skulle ha förlorat ett barn för så känns det inte alls, det var bara helt overkligt. Men på nåt sätt ställer det min brist på riktning o styrfart på sin spets - och tvingar på mig frågan om vad jag vill. Som jag inte vet då. Det var dessutom rätt odramatiskt rent medicinskt, allt kom ut av sig självt även om det tog några dagar, men det var psykande att blöda och vänta, trots att jag inte hade farligt ont ens.
håller helt med janos, såklart ska traktamentet betala RUT! Skam vore väl annars...
Nyss hemkommen från hippa för god vän (och nära arbetskamrat) som nyss överraskningsgift sig och ska ha fest nästa månad. Trevligt. Och nästan ON TOPIC - det var länge sen. 
Intressant det där, jag är liksom inte i en position (i dagsläget) att jag nånsin skulle kunna försvara (för mig själv då) att inte behålla ett barn även om jag i teorin är helt för fri abort - men jag gissar att det ändras om jag hade flera små att ta ansvar för hemma t ex. Vi förde en kort diskussion om fosterdiagnostik dock i höstas när jag var gravid. Och jag kan inte säga att jag hann tänka på det som en bebis under de där 2 veckorna (som sagt, jag känner inte att jag sörjer ett barn) även om de klumpar som kom ut var rätt gräsliga och jag var rätt chockad så när de kom.
*filosoferar på söndagförmiddagen* Jag vet verkligen inte vart jag ville komma med detta - tänker nog högt mest...
