Jotack, jag mår nog helt ok, faktiskt, efter omständigheterna. Jag är fortfarande rätt skeptisk till konceptet barn och tanken på att vara barnfamilj - men just denna bebisen vill jag ju förstås ha. Även om den var hyggligt oväntad och oplanerad så betyder det ju inte att den är ovälkommen. Jag fyller ju 38 snart dessutom, så så mycket sen kvar att vänta på fanns det ju inte heller. Egentligen.
Jag har nog gått precis 24 fulla veckor nu och beräknad ankomst är i slutet av oktober. Utom att jag är galet trött så har jag i huvudsak mått bra under tiden - med 2 undantag - en redig släng av kräksjuka ungefär i vecka 12 och ett anfall av myom på livmodern i vecka 20 (det visade sig ofarligt men otroligt smärtsamt - jag var mest rädd för urinvägsinfektion...) som ledde till ett gäng timmar på gynakuten innan vi rett ut vad det var och jag skickades hem med smärtstillande. Jag har rest en hel del i jobbet hela våren fortfarande, även om jag berättade för mina chefer väldigt tidigt för det var också resor som jag inte kunde eller ville göra. Vi får se vad barnmorskan säger nästa vecka, i juni hade jag gått upp 3 kilo sen i mars, fast jag tycker magen är gigantisk (och ivägen för det mesta...).
Vi vet inte vad det blir för sort, men vi vet en massa andra saker om hen, som t ex att hen verkar riktigt sprallig av sig, iaf av volterna i min mage just nu att döma. Ooch så tror vi att hen (likt både maken och mig) är pratsam - kanske tom på flera språk, vem vet? Och berest, magen o jag har ju flängt en del under våren.
Just nu är jag gräsänka dessutom, maken reser i hela 10 dar o kommer hem till helgen.