Lev idag skrev 2010-12-20 12:34:49 följande:
Jag träffade min blivande när jag var 18 och han var 17.
Jag gick absolut inte in i ett förhållande med honom med inställningen att "det går bra så länge det varar".
Jag är absolut inte religös av något slag, väldigt långt därifrån.
Men för mej är dem människor jag väljer att dela mitt liv med väldigt viktiga för mej.
Jag valde att dela mitt liv med honom då.
Nu gör jag det fortfarande 6 år senare och idagsläget är jag 24 och han 23.
2012 gifter vi oss, då jag är 26 och han 25. Och vi har då varit tillsammans i 8 år.
Jag tycker att jag själv är ung när jag tänker på att jag ska planera bröllop.
Men samtidigt så vet jag nu, 6 år senare, att det finns ingen annan som jag vill dela mitt liv med än honom. Vi har levt med distansförhållande, vi har bott ihop, och nu lever vi med distansen igen. Det finns ingen som känner mej så som han gör. Och det finns ingen som känner honom så som jag gör. Och vi har växt ihop och gått framåt tillsammans med åren.
Samtidigt som jag har lite ångest över ålder. hahaha
Åldersnoja över att bli äldre.. :P Lite tidigt 30-års kris kanske :P hahahah
Sa inte alla men hårddrog lite. Om jag jämför min inställning med klasskompisars tex. Sen vet jag självklart att man inte kan dra alla över en kam men tänkte ge min teori till varlfr det kan vara så :) Vet självklart att det finns icke kristna som är seriösa tidigt i förhållande och tvärt om